737 Mandespråk 738 Vet. akad. (1848) och Svenska akad. (1852). Vid flera tillfällen sändes han af konungen i särskilda förtroendeuppdrag till främmande regeringar och hof, och i maj 1855 utnämndes han till svensk-norsk envoyé ad interim i Wien. M. var således frånvarande, när Oskar I bestämde sig för det nya uppslag i de förenade rikenas utrikespolitik, som betecknas af den s. k. Novembertraktaten (1855; se d. o.), men han hemkallades för att formulera den svensk-norska regeringens cirkulär därom till samtliga europeiska makter. Nyss återkommen från Wien, beordrades M. (jan. 1856) att som svensk-norsk minister i Paris aflösa den åldrige G. Löwenhielm. Det vidtut-seende kriget stäcktes genom freden i Paris 1856, och M. fick i två år representera sin konung vid det lysande napoleonska hofvet, innan han återkallades för att som utrikesstatsrninister ingå i kron-priusen-regenten Karls konselj (16 mars 1858). Den af Oskar I med förkärlek omfattade skandinaviska politiken, gående ut på häfdandet af de nordiska rikenas solidaritet gentemot tyska anfall på Danmarks gamla kronland, ytterligare befäst genom kronprinsen-regenten Karls och konung Fredrik Vll:s personliga vänskap, fick i M. en vältalig och oförtruten tolk inför Europas diplomati. Den tyska diplomatiens argument för Slesvigs egenskap af tyskt riksland och alla dess därpå grundade rättspåståenden bestredos ordrikt i M:s noter och depescher, hvilka ofta upptogos af den europeiska pressen och i ön af svenska regeringen besörjd tryckt samling i urval framlades för riksdag och storting (186°)). "Vi hafva alltid förklarat" - yttrade M. 24 nov. 1863 på riddarhuset - "att de feodala tvistigheter, uti hvilka Danmark med afseende på de tyska hertigdömena varit med Tyska förbundet inveckladt, icke vore af egenskap att påkalla eller medgifva vår inblandning, men tillika att vi aldrig med likgiltighet skulle kunna åse ett anfall på de öfriga, till danska monarkien hörande landsdelar". Då emellertid kort därefter ett sådant anfall verkligen gjordes (1864), ansåg de förenade rikenas regering ställningen sådan, att dess dittills följda politik måste öfverges; detta återtåg hade redan hösten 1863 påbörjats och fullföljdes icke öppet och med ens, utan dröjande och under halfva uttalanden. Den med dessa nya depescher och noter ökade samlingen af M:s diplomatiska aktstycken rörande "danska frågan" är (utan svenska regeringens medgifvande) utgifven i dansk "Historisk tidsskrift" (Tredie rsekke, 3:e bd, 1862 -64). En utförlig framställning af M:s politik i danska frågan, åtföljd af åtskilliga betydelsefulla diplomatiska aktstycken, ges af norrmannen H. Koht i "Die stellung Norwegens und Schwedens im deutsch-dänischen konflikt, zumal während der jahre 1863 und 1864" (1908). - Ehuru från 1834 medlem af riddarhuset vid de riksdagar, under hvilka han ej vistats utomlands, var det dock först som medlem af regeringen M. där tog till orda (1859) för att besvara en politisk interpellation, något som både för riddarhuset och allmänheten hade nyhetens hela behag. Sådana frågor återkommo stundom, men om ock M. aldrig vägrade ett svar, blef interpellantens vinst på svaret sällan den beräknade, öppnare och alldeles rent ut uttalade M. sig på riddarhuset (1865) till Tryckt den 14/6 12 förmån för det hvilande representationsförslaget, och när de första valen för den nya riksdagen före-togos, utsågs M. af Västernorrlands läns landsting till led. i Första kammaren. Men redan innan De Geer lämnade sitt statsministersämbete, nedlade M. sitt. l sin strid vid 1868 års riksdag för Tredje hufvudtitelns anslag vann han icke full seger. Riksdagen beviljade väl det begärda anslagets summa, men med vissa bestämmelser ang. användningen, hvilket M. principiellt ogillade. Hans i april 1868 ingifna avskedsansökan beviljades dock ej förrän 4 juni s. å., då M. utnämndes till president i Kommerskollegium. 4 maj 1860 erhöll M. grefvebref, men sökte därå aldrig föreskrifven introduktion å riddarhuset. M., som med stort intresse deltagit i Svenska akad:s arbeten, valdes 1869 till akad:s ständige sekreterare, men afsade sig posten 1872. Hans särdeles rika boksamling, öfver hvilken tryckt katalog "enligt den af honom upprättade förteckning" ut-gafs 1874, såldes på auktion i Stockholm. De skrifter M. utgifvit, utom de akademiska (Inträdestal i Svenska akad., i denna akad:s handl., d. 27, 1854, och Om Gustaf III:s yttre politik under de två senaste åren af dess regering, 1859) och de officiella, äro bibliografiska sällsyntheter. Bland dem må nämnas Recueil de documents inédits con-cernant Vhistoire de Suéde sous le régne de Gus-tare III (2 dlr, i 40 exemplar, 1847-49; förra delen utgafs 1854 i svensk öfv. med titeln Bref-vexling, rörande Sveriges historia, under åren 1772-1780). . !.-?"!.. 2. H. W.* Mandespräk (M ande-negerspråk) kallas en grupp med hvarandra besläktade negerspråk i västra Sudan, nämligen (tills vidare) v e i, s u s u, b a m b å r a och mande. Af dessa är det sistnämnda, vanligen, men oriktigt, kalladt m a n-d i n g o, det viktigaste och kändt öfver en stor del af Senegambien (jfr Mandenga). Dessa språk utmärka sig för ovanligt välljud, beroende på den jämna fördelningen af vokaler och konsonanter. Jämte de 5 vanliga vokalerna (a, e, i, o, u), af hvilka flera nyanser naturligtvis förekomma, och diftongerna ai, ei, au, ou finnas alla svenska konsonantljud samt dessutom (engelskt) w, z (tonande s), ch (tyskt) och de palatala ] (dj) och n (nj). I anljud finnes icke dubbel konsonant, och utljudet är vokal eller nasal. Ordbildningen af de i regel enstafviga rötterna sker uteslutande med suffix, t. ex. vei: sa, ligga, sa-de, bädd, mande: fa, dö, /a-ro, död, fa-ro-ke, döda. Genus saknas alldeles. Plural uttrycktes urspr, icke; sedermera uppkom ändeisen -lu, t. ex. mande: mö, person, pl. molu. Egentligen saknas äfven kasus; dock an-tydes subjektet med en efterföljande demonstrativ stam ra, t. ex. kai ra fa, mannen dog. Mellan två substantiv betecknar samma stam genitiv, t. ex. kai ra deng, mannens son. Särskildt karakteristiska för denna språkgrupp äro pronomina possessiva. De uttryckas antingen genom samma ord som de personliga pronomina, t. ex. nä, jag, ja, du, ä, han, möa, vi, nä musu, min fru, ja (ä, möa) musu, din (hans, vår) fru, eller med prefigering af de i de personliga pronomina ingående stammarna (n, i etc.), t. ex. n-fa, min far, t- (a-, mu-) fa, din (hans, vår) far. Så uttryckas äfven personerna i verbet, t. ex. af ro, säga, n-do} i-ro, a-ro, mu-ro} 17 b. 24