739 Mandeville 740 jag (du, han, vi) säger eller på förra sättet nä je, ja fo, möa je, jag (han, vi) ser. Plural uttryckes således icke i verbet (liksom i talsvenskan), och olika tempora betecknas genom partiklar eller hjälpverb. Jfr Steinthal, "Die mande-neger-sprachen" (1867), Fr. Muller, "Grundriss der sprachwissen-schaft", I (1876), Kaimbault, "Dictionnaire fran-9ais-soso et soso-fran^ais" (1885), Delafosse, "Essai de manuel pratique de la langue mande ou man-dingue" (1901), och Bazin, "Dictionnaire bambara-francais" (1907). H. A. (K. V. Z.) Mandeville [madvi'1], normandisk adelssläkt, som 1066 med Vilhelm Eröfraren kom öfver till England. Geoffrey de M. upphöjdes 1140 till earl af E s s e x samt var en af de mest framträdande stormännen under de följande årens tron-strider och ohyggliga anarki. Han skiftade flera gånger parti mellan Stefan af Blois och kejsarinnan Matilda samt förde, sedan han 1143 af Stefan nödgats uppge Tower och sina andra slott, ett vildt röfvarlif i sydöstra Englands otillgängliga kusttrakter, tills han i sept. 1144 afled af ett sår, som han erhållit vid belägringen af ett kungligt fäste. Jfr J. H. Round, "Geoffrey de M., a study of the anarchy" (1892). - Sonen William de M., earl af Esse x, d. 1189, var enligt en medeltids-kronist "lika trogen som fadern var trolös" och tillhörde Henrik II:s högst betrodda män. Han företog 1177-78 ett korståg och blef 1180 genom gifte grefve af A u m å l e. V. S-g. Mandeville [mädvi'1], Jehan d e, en pseudonym, under hvilken Liégeläkaren Jean de Bour-gogne ("ad barbarn") efter 1357 utgaf en på franska skrifven skildring af sina resor, som enligt uppgift i företalet började 1322 och skola ha sträckt sig öfver Turkiet, Mindre Asien, Armenien, Ta-tariet, Persien, Syrien, Arabien, Egypten, Libyen, en stor del af Etiopien, Kaldéen, Amazonien, Indien och många länder däromkring. Om förf:s yttre lefnadsomständigheter är mycket litet bekant. Otvifvelaktigt är, att han besökt Egypten och varit den läkare vid sultanens hof i Kairo, med hvilken den föregifne förf. M. enligt handskriften där sammanträffat. Enligt sin egen uppgift på dödsbädden, nov. 1372, hade J. de Bourgogne 1343 kommit till Liége och sedan lefvat där. Reseskildringen, som snarare är en resehandbok, satte han i omlopp i Liége under föregifvande, att den var skrifven af en hans patient, med hvilken han sammanträffat vid sultanens hof. Gripen af litterär ärelystnad på grund af arbetets stora framgång, uppgaf han sig emellertid på dödsbädden vara författare af detsamma, i verkligheten härstamma från den förnäma engelska familjen Mandeville och endast af önskan att förbli okänd tagit namnet Bourgogne. G. F. Warner i "Dictionary of national biography" gissar, att han kan vara densamme som en Johan de Bour-goyne, hvilken 1322 dömdes af parlamentet för delaktighet i baronernas anfall på de båda Despenser, s. å. som M. erkänner sig ha lämnat England. En annan deltagare var Johan Mangevilayn, och det är möjligt, att de rest tillsammans i Egypten och i Liége samarbetat i författarskapet. Författaren röjer en för sin tid högst förvånande beläsenhet. Utom den stora reselitteraturen har han afskrifvit en mängd andra arbeten, som dels voro allmänt spridda och lästa, dels förblifvit för den västerländ- ska allmänheten alldeles obekanta. Några verk ha genom så godt som ordagranna lån nästan i hela sitt omfång upptagits i M:s resebeskrifning. Af somliga ha endast vissa partier afskrifvits, alltid ordagrant, af andra åter har han gjort endast utdrag. Endast helt få partier tillhöra honom själf, nämligen notiserna om sultanen af Egypten och om sederna vid dennes hof. A. Bovenschen afslöjade honom i en uppsats ("Untersuchungen tiber J. v. M. und die quellen seiner reisebeschreibung") i "Zeitschrift der gesellschaft fur erdkunde zu Berlin" (1888). Boken vann genom öfv. till många språk, äfven keltiskt, utomordentlig popularitet. Den äldsta kända tryckta uppl. utkom i tysk öfv. sannolikt i Basel omkr. 1475, men en holländsk uppl. anses ha utkommit åtminstone så tidigt som 1470. De två äldsta franska uppl. utgåfvos i Lyon 1480 och 1481. En med vidlyftig inledning och uppgift på M:s källor försedd uppl. med fransk text och engelsk öfv. ("The buke of John Maunde-ville") utgafs 1889 af G. F. Warner. Äfven ett par andra arbeten af Jean de Bourgogne äro kända, bl. a. en afh. om pesten, som finns i lat., fr. och eng. text samt i lat. o. eng. sammandrag. (Wbg.) Mandeville [mä^divil], Bernard de, engelsk moralist och satiriker, f. troligen 1670 i Dor-drecht, d. 1734 i London, var son till en holländsk läkare och tog 1691 med. doktorsgrad i Leiden. Fjorton år senare återfinnes han i London, fullt behärskande engelska språket, som författare till ett satiriskt poem The grumbling hive or knaves turned honest (1705); i denna fabel uppenbarar sig redan kärnan af hans världsåskådning. 1714 utkom arbetet ånyo, under titeln The fable of the bees or private vices public benefits, tillökadt med noter, och en afhandling, An inquiry into the origin of moral virtue. Det var dock först tredje upplagan, ytterligare tillökad med An essay ön charity and charity schools och A search into the nature oj society (1723, hans bästa arbete), som väckte större uppmärksamhet. Arbetet angreps som omoraliskt både i pressen och från predikstolarna. M:s fabel var riktad mot tidens optimistiska moralister, särskildt Shaftesbury, som framställt människan som god till sitt väsen. M. häfdade däremot, att människan var ond och att civilisationen hvilade på människans laster, i det att den enskilde medborgarens egen-nytta, lyxbegär, ärelystnad o. s. v. lända till det allmännas välfärd. Om alla människor förvandlades till dygdemönster, skulle kultursamhället gå under. M. var en djärf tänkare, som öppet och utan alla hänsyn mot härskande åskådningssätt uttalade sina åsikter. Han anklagades också för irreligiositet och bristande fosterlandskärlek. Cynisk till sitt hela väsen, har M. dock kraftigt inverkat på de allmänna tänkesättens utveckling; han är en af de förnämste deisterna och en föregångare till de franske encyklopedisterna och den senare utilitarismen. Bland hans öfriga skrifter kunna nämnas The virgin unmasked (1709),.4 treatise of the hypo-chondriack and hysterick passions (1711), i hvilken han satiriserar läkare och apotekare, An enquiry into the causes of the frequent executions ät Ty-burn (1725), hans bäst skrifna arbete, Free thoughts ön religion (1720) och A n inquiry into the origin oj honnour and usefulness of christianity in war (1732). Se L. Stephens, "English thought in the