Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandeville, Bernard de - Mandi - Mandibel - Mandingo - Mandioca - Mandla - Mandlarna - Mandogarh - Mandolin - Mandomsanammelse - Mandore - Mandorla - Mandragora - Mandrille - Mandrit - Mandry, Gustav - Mandsaur, Mandasor - Mandschu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1. E. F-t.
Mandomsanammelse. Se Inkarnation.
Mandore, forntida stad. Se Jodhpur.
Mandorla, it. Se Gloria 2.
Mandragora, bot. Se Alrun, bot., Bära och
Dudaim.
Mandrillen, zool. Se Babianer.
Mandrit, föreståndare för ett kloster. Namnet
kommer däraf, att det grekiska ordet ma'ndra, som
eg. betyder inhägnad, fårstall, blef benämning äfven
för kloster, emedan munkarna betraktade sig som
Kristi, den store fåraherdens, rätta får. Jfr
Abbot och Arkimandrit.
Mandry, Gustav, tysk rättslärd, f. 31 jan.
1832 i Waldsee (Württemberg), d. 30 maj 1902
i Tübingen, blef 1861 juris professor där, ingick
1884 i kommissionen för utarbetande af förslag till
civillagbok för Tyska riket och 1890 i den för
revidering af detta förslag tillsatta nya kommissionen
samt tog afsked 1900. Bland M:s arbeten märkas
Das gesetz ... zum schutze des urheberrechtes an
literarischen erzeugnissen (1867), Das gemeine
familiengüterrecht (1871--76), Der civilrechtliche
inhalt der reichsgesetze (1878; 4:e uppl. 1898) och
Das württembergische privatrecht (1901--03). M.
var ock en bland utgifvarna af tidskr. "Archiv für
die civilistische praxis".
C. G. Bj.
Mandsaur [mä'ndsåö], Mandasor, stad i
indiska vasallstaten Gwalior, vid
Rajputanajärnvägen. 20,936 inv. (1901).
J. F. N.
Mandschu. 1. (Mantchu, Mandschuer,
Mandschurer), de ursprunglige invånarna i
Mandschuriet, tillhöra den tungusiska grenen af
den uralaltaiska folk- och språkstammen. Som sina
äldsta förfäder erkänna de nuv. mandschuerna det
tungusiska folk, som kineserna kalla niu-tschi.
Enligt kinesiska källor bodde dessa i början af
900-talet emellan floderna Amur i n. och Sungari i v.
samt voro då lydpliktiga under kitanerna, hvilka
sannolikt också voro af tungusisk härkomst. 1114
gjorde niutscherna sig själfständiga och eröfrade
under sin höfding Aguta och hans dynasti, kin
("guld"), efter hand hela det stora kitan-riket (hela
östra Central-Asien och en del af norra Kina) samt
andra delar af Kina jämte själfva hufvudstaden
Jenking (nu Pe-king). Men sedan Djingis-kan
eröfrat Kina (1215), vände sig hans efterträdare mot
niutscherna. Kin-dynastien störtades (1234), och
niutschistammarna undanträngdes till Liautung,
det nuv. Mandschuriets sydligaste del. Egentligen
var det blott en enda, i Schan-alin's ("hvita
bergets") dalar bosatt niutschi-stam, som bar namnet
mandschu, och inom denna uppträdde i början af
1600-talet en höfding, Taitsu, mandschuernas
nationalhjälte, som förenade flera andra besläktade
stammar under det gemensamma namnet mandschu
och gjorde sig (1616) oberoende af Ming-dynastien
i Kina. Hans efterträdare, Tatsing, intog
Peking (1644) och gjorde sin sjuårige son, Fu-lin
(Schi-tsu), till kejsare, hvarefter snart hela kinesiska
riket kom under Mandschudynastiens välde. Denna
dynasti har härskat i Kina till monarkiens fall 1912.
På 1600-talet kommo ryssarna i beröring med
mandschuerna, och 1689 fastställdes Jablonoibergen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>