alfabetiskt uppställda mandschu-kinesisk-mongoliska "San ho pien lan". Mandschuiskan var det kinesiska hofvets och de kinesiske ämbetsmännens officiella språk, men är i Kina mycket försummad; äfven i Mandschuriet undantränges den alltmera af kinesiskan. Ordböcker finnas af Amyot (1789--90), von der Gabelentz (1864), Vassiljev (1866) och Zacharov (mandschu-rysk, 1875), grammatikor af von der Gabelentz (1833), L. Adam (1873), Zacharov (1879) och von Möllendorff (1892), krestomatier af Klaproth (1828), Vassiljev (1863) och Ivanovskij (1893--95). Jfr Möllendorff, "Essay on Manchu literature" (i "Journal of the royal Asiatic society, China branch", bd XXIV), och Laufer, "Skizze der manjurischen literatur" (i "Keleti szemle", 1908). H. A. (K. V. Z.) Mandu l. Mandogarh, ruinstad i vasallstaten Dhar i Central-Indien, fordom hufvudstad i det muhammedanska riket Maiwa. Den grundlades omkr. 313 e. Kr. och nådde höjden af storhet i början af 1400-talet under Hoshang schah. Dess tinnade mur, som har en längd af nära 37 km., omsluter ett stort antal palats, moskéer och andra byggnader; den stora moskén, Jama mesjid, är ett af de vackraste exemplen af afgansk arkitektur i Indien. Wbg. Mandubier, keltisk folkstam i det lugdunensiska Gallien, vid Yonnes och Seines källor. I deras land låg den ryktbara staden Alesia (se d. o.). Mandufvan, detsamma som kragdufvan (se d. o.). Mandui, stad. Se Mandvi. Manduria [-doria], stad i italienska prov. Lecce (Apulien), 25 km. ö. om Taranto. 11,939 inv. (1901; som kommun 13,190 inv.). M. ligger nära forntidens M., af hvars i klippan huggna grafvar och försvarsverk, en dubbel mur af rektangulära stenblock utan murbruk, ännu mycket finnes kvar. Det var messapiernas fäste mot Tarent, och utanför dess murar stupade 338 Spartas konung Archidamos III, tarentinarnas bundsförvant. Staden förstördes af sarasenerna på 900-talet, hvarefter befolkningen byggde den nuv. staden, som kallades Casal nuovo till 1790. J. F. N. Mandvi, Mandui [ma'ndvi], stad i indiska vasallstaten Cutch, vid Cutch-viken, den lifligaste hamnen vid kusten mellan Karachi och Bombay. 24,683 inv. (1901). I M. finnas ett gammalt konungapalats och vackra tempel. Trots vikens igensandning har M. liflig sjöfart särskildt med Sansibar. J. F. N. Mandzo, urbefolkning med negertyp. Se Kaffa. Mandäer, en sekt. Se Mandéer. Mandö. Se Manö. Manege [-neJ, fr. manège, it. mane'ggio, urspr. behandling, af lat. ma'nus, hand], eg. hästdressyr; ridbana, ridhus. (B. C-m.) Manén, Joan, spansk tonsättare och violinvirtuos, f. 1883 i Barcelona, gjorde först konstresor som pianospelande "underbarn" och har sedan 1903 vunnit rykte som en af samtidens utmärktaste violinister, med fullkomlig teknik och tjusande vacker ton (i Stockholm konserterade han 1910 och 1911). Äfven som tonsättare har han gjort sig fördelaktigt bemärkt, med 3 operor, 2 symfoniska dikter, en violinkonsert, en svit för piano och violin med orkester o. s. v. E. F-t. Manengubabergen, bergskedja i det inre af Kamerun, n. ö. om Kamerunberget, till hvilket det är en bikedja. Dess högsta punkt är 2,100 m. J. F. N. Maner. Se Manes. Maner (fr. manière), sätt, vis, i plur. en persons sätt att skicka sig; inom konsten och litteraturen vanemässig egenhet i det formella, vissa i gestaltningen af ett konstverk eller ett litterärt alster framträdande drag, som icke äro betingade af ämnets egen natur, utan ha sin grund i slafvisk efterhärmning eller annan mer yttre anledning. Maner är i stilistiken ett tadlande ord, stil återigen ett epitheton ornans; när stilen öfvergår i maner, är dess konstnärliga värde stadt i sjunkande. En konstnär eller författare, som i sistnämnda betydelse "förfallit till maner", kallas manierist l. maniererad (fr. maniéré), hvilket senare uttryck begagnas äfven om konst- eller litteraturprodukter likasom också i allmänhet i betydelsen tvungen, sökt, tillgjord. -- Mus. (fr. agréments, eng. graces, it. fioriture), vissa musikaliska prydnader, utsmyckningar af melodien, vare sig att dessa utskrifvas i små noter eller tecken, såsom numera vanligen sker, eller att de, såsom fordom ofta var fallet, öfverlämnas åt den utförandes godtycke och smak. Dessa utsmyckningar bestå i förslag, dubbelslag, drill, mordent o. s. v. Jfr Fioritur. Manerlig (af maner, se d. o.), handterlig, medgörlig, belefvad. Manes, rom. myt., Maner, "de gode", äfven di manes, "de gode gudarna", eufemistisk benämning hos forntidens romare på de gudomligheter, som tänktes härska i underjorden (= di inferi, "de nedre gudarna") eller dödsriket, senare, särskildt under kejsartiden, hufvudsakligen om de bortgångnes andar; vanlig beteckning på grafstenar är D. M = dis manibus "till manerna", äfven om en person. Till manerna såsom di inferi offrades vanligen vid en s. k. mundus, en i regel tillsluten, vissa dagar i och för offer öppnad brunnsliknande fördjupning i marken, som betraktades som förbindelse mellan den öfre och den undre världen (se Thulin, "Die etruskische disciplin", III, s. 17 ff.); till de dödes ära offrades emellanåt vid grafvarna drycker af mjölk, vin, honung m. m. äfvensom blommor och kransar, hvarjämte en allmän själafest i febr. samtidigt firades af de olika familjerna (dylika fester kallades parentalia). Se äfven art. Feralia. H. Sgn. Manes, frygisk gudomlighet, fader till Attis (se d. o.). Manes, Manichæus, västerländska namn på Mani, persisk religionsstiftare. Avestareligionens (se Mazdeism) torra förståndsmässighet och kulturoptimism och det mazdeitiska prästerskapets sträfva regemente ha aldrig utgjort Irans hela andliga lif. Det förnämsta inhemska försöket att ersätta avestatron med en förment rikare religion gjordes under 200-talet af M., som skapat det rikhaltigaste teosofiska och eklektiska system, som religionshistorien känner, och samtidigt i större stil utfört, hvad Satornilus, Basilides, Valentinus, Bardesanes och andra s. k. gnostiker (se Gnosticism) från olika förutsättningar åsyftat: en sammansmältning af all gammal visdom till en universell frälsningslära. Ur M:s egna skrifter kände vi endast korta citat,