759 Manganklorur-Mangansalter 7GO kloriten,, hvars magnesium och järn delvis ersättas af mangan, beskrifven af A. Hamberg från Här-stigens grufva. A. Ung. Manganklorur, kem. Se Mangansalter. Manganknoiien, ty., 1. P e l a g i t Church, geol., bruna konkretioner af hufvudsakligen mangan- och järnoxid, kiselsyra och vatten jämte vulkanaska och rester af organismer, funna af Challengerexpe-ditionen vid djupdraggningar på Stilla hafvets botten. A. Ung. Mangankoppar, metall., legering af mangan och koppar, erhålles genom reducerande smältning af manganoxid med koppar och kol i degel. Legeringar med 3-5 proc. Mn likna brons, äro hårda, klingande och lättsmälta. Vid manganhalter öfver 12 proc. bli de spröda. Man använder mangankoppar för att vid smältning af brons aflägsna oxider, som reduceras under bildning af mangan-oxidul. F. S-e. Manganmalmer, miner., benämnas de mineral, hvilka tjäna som råämne för framställningen af manganpreparat. De förnämsta äro manganit, py-rolusit och braunit (sammanfattade under benämningarna brunsten och hausmannit). De båda förstnämnda förekomma ofta tillsammans på malmgångar i porfyr och melafyr, stundom äfven i oregelbundna hålrumsutfyllnader i kalksten. I Sverige förekomma dessa malmer vid Undenäs och Bölet i Västergötland samt Späxéryd och Hohult i Småland. Hausmanniten och brauniten uppträda tills. med järnmalmslager vid flera värmländska gruf-fält, såsom Långban, Nordmark, Jakobsberg och Pajsberg, där de brytas tillsammans med järnmalmen eller särskildt för sig. Manganmalmer ha länge användts som affärgningsmedel vid glastillverkningen. Vid upphettningen afges syre, som oxiderar det i glasmassan fördelade kolet och den grönfärgande järnoxidulen. Behandlade med saltsyra, afge dessa malmer klorgas, hvilket är orsaken till deras användning för blekning. På senare tider ha legeringar mellan järn och mangan, s. k. jerro-mangan och spegeljärn, tillverkade med tillhjälp af manganmalmer, haft stor användning vid framställningen af bessemerstål, hvarjämte mangan-mineralen användts för beredning af öfvermangan-syradt kali (se M a n g a n s a 11 e r) och på laboratorier för framställning af syrgas. Hj. Sj.* Manganmetatitanät, miner. Se P y r o f a n i t. Mangannysiifver. Se Mangan. Manganockra, miner., af samma sammansättning som hausmannit, Mn3 04, bildar svarta jordartade öfverdrag t. ex. på rullstenar i Uppsalaåsen. A. Hng. Manganofy'11 Igelström, miner., manganhaltiga biotiter med 5J/2-17 proc. manganoxidul. De manganfattiga varieteterna visa en ljus absorption motsatt den vanliga biotitens, de manganrikaste samma absorptionsriktningar som nämnda mineral, under det varieteterna med en manganhalt emellan de extremas icke visa någon pleokroism. Mineralet har vanligtvis tafvelformig utbildning; stundom uppträda prismatiskt utdragna linjalformade individer. Det förekommer i grufvorna Harstigen, Jakobsberg, Långban, Nordmarken, Pajsberg och Sjögrufvan, vidare i Alnöns kalksten (se Gl i m-mergruppen). A. Hng. Manganosalter, kem. Se Mangansalter. Manyanosit Blomstrand, miner., kubiska kri- staller af4 starkt glasglänsande smaragdgrön färg, genomlysande med rubinrödt skimmer; hårdheten 5-6; eg. v. 5,is; till sin kemiska sammansättning så godt som ren manganoxidul (Mn 0). Funnen vid Långban och Nordmarken. A. Hng. Manganostibiit Igelström, miner., ett ortorom-biskt mineral af sammansättningen 10 Mn O (Sbt As)2 05; står nära hematostioiiten, en i tunna splittror blodröd varietet af manganostibiiten, men skiljer sig från denna genom högre halt af manganoxidul och genom halt af arseniksyra (öfver 7 proc.), hvilken sistnämnda saknas hos hematostibiiten. A. Ung. Manganoxid, Manganoxidul, kem. Se Mangan. Manganoxidhydrät. Se M a n g a n i t. Mangansalter, kem., tox. med. Mangan ingår i salter dels som kation (metall), dels i förening med syre som anion (syra). Som kation förekommer mangan 2- och 3-värd; emellertid äro endast de 2-värda mangansalterna, hvilka kallas m a n g a n o-salter, viktiga. Dessa salters vattenlösningar visa alla den 2-värda manganionens ljusröda färg. Manganklorur, Mn Cl.,, kristalliserar med 4 molekyler H20. Mangansulfat, Mn S04, kristalliserar med l, 4, 5 och 7 molekyler H20. Mangankarbo-| nät, Mn C03, förekommer i naturen som mangan-spat. Manganisalterna,i hvilka mangan uppträder som 3-värd kation, äro obeständiga och starkt hydrolyserade; de utgöra, som t. ex. manganisulfat, Mn2 (S04)3, starka oxidationsmedel. Med syre bildar mangan de 2-värda anionerna-----Mn2 Or> och-----Mn 04 samt den 1-värda anionen - Mn 04. Den förstnämnda anionens salter kallas manganiter; baryummanganit är sammansatt, Bä Mn2 05. Sal-terna af typen Me2 Mn 04 kallas manganater . ka-liummanganat, K2 Mn 04, framställes genom sammansmältning af kali med brunsten i närvaro af syre; den svarta massan, som därvid bildas, löser sig i vatten med grön färg, och ur denna lösning vinner man K2 Mn 04 i gröna kristaller. Genom luftens syre oxideras en lösning af den nämnda svarta massan och blir därvid först blå, sedan violett och slutligen röd. På grund af denna färgändring har kaliummanganatet kallats chamce-leon minerale. Genom oxidation af kaliummanga-nat uppstår kaliumpermanganat, öfvermangansyradt kali, K Mn 04, som bildar vackra, metalliskt glänsande, grönsvarta kristaller, hvilka lösa sig i vatten med violett färg. Kaliumpermanganat är ett starkt oxidationsmedel; det oxiderar t. ex. ferrosulfat till ferrisulfat, vätesuperoxid till vatten och fritt syre; äfven organiska ämnen, däribland förruttnelseprodukter, angripas af kaliumpermanganatet (senedan). Lösliga manganoxidul- och -oxidsalter verka lokalt etsande och, införda direkt i blodet, starkt giftigt; försöksdjur dödas af få milligram under häftiga kräkningar, ibland gulsot och njurretning samt allmän förlamning, hos växtätare häftig kramp. Intagna och nedsväljda i måttlig dos och med undvikande af etsning, uppsugas de långsamt och i ringa mängd, likasom järnsalter, och orsaka därför icke förgiftning. Kaliumpermanganat verkar i större doser eller starkare koncentration etsande och giftigt egentligen genom afgifvande af syre och häftig oxidation af celler och väfnader. Dessa, äfven huden, bli vid beröring med en ej för svag