i naturvetenskapliga ämnen, bl. a. Les savants illustres de la France (1856; 2:a uppl. 1865), Voyage scientifique autour de ma chambre (1862), Les mystéres de l'ocean (1864; 3:e uppl. 1866), L'air et le monde aérien (1865), Les jardins (1867), Pierres et métaux (1871) och L'homme et la bête (1873). Mangisjlak, halfö på östra kusten af Kaspiska hafvet i Transkaspiska prov. emellan Tsesarevitj (Mertveji-Kultuk-viken) med den djupt inträngande Kaidakviken i n. och ö. och Kenderliviken i s. Dess nordvästligaste udde är Kap Tjub Karagan, utanför hvilken ön Kulaly ligger. Låga höjder genomdraga det steniga, ofruktbara landet, som icke har någon alltid flytande flod, men många saltträsk. Den efter halfön uppkallade kretsen M. hade 1897 en areal af 216,323 kvkm. och 61,301 inv. Förvaltningens säte är Fort Alexandrovsk (Novo Alexandrovsk). 822 inv. (1897). J. F. N. Mangkassarer. Se Makassarer. Manglar 1. Manglares, bot. Se Ecuador, sp. 1319, och Mangrove. Mangle, bot. Se Rhizophora. Manglebarken, tekn. Se Garfmedel, sp. 747, och Rhizophora. Mango, bot. Se Mangifera. Mangold, bot. Se Beta. Mangold [-gålt], Karl Ludwig Amand, tysk tonsättare, f. 1813 i Darmstadt, d. 1889 i Algau, öfvertog 1839 ledningen af musikföreningen i Darmstadt, blef hofmusikdirektör 1848 och ledde 1869-73 "Mozartverein". M. är mest känd genom sina manskvartetter, som ega naturlig uppfinning och flykt ("I skogen" m. fl.), men har äfven komponerat visor, oratorier, operor, kantater, konsertdramer, symfonier och kammarmusik. A. L.* Mangold [-gålt], Wilhelm Julius, tysk teolog, f. 1825, d. 1890, studerade teologi i Halle, Marburg och Göttingen, bl. a. för Tholuck och Henke, samt blef e. o. professor i teologi 1857 i Marburg samt ord. 1872 i Bonn. M. gjorde sig känd som framstående bibelkritiker, som dock tog bestämdt afstånd från den s. k. Tübingenskolan (jfr Bibelkritik, sp. 239). Bland hans skrifter må nämnas Die irrlehrer der pastoralbriefe (1856), Der römerbrief und seine geschichtlichen voraussetzungen (1884) och 32 predigten gehalten in den jahren 1846-1882 (1891). Mangoldt, Hans Karl Emil von, tysk nationalekonom, f. 1824 i Dresden, d. 1868 i Wiesbaden, blef 1858 e. o. professor i nationalekonomi vid Göttingens universitet och 1862 ord. professor i samma ämne i Freiburg. M:s värdefullaste arbete var monografien Die lehre vom unternehmergewinn (1855). M. var en af de allra förste, som gjorde företagarvinsten till föremål för en skarpsinnigt genomförd vetenskaplig undersökning. För honom var denna vinst i sin helhet det öfverskott, som produktionens afkastning lämnade öfver de beräknade produktionskostnaderna. Detta öfverskott utgjorde dels riskpremie, dels särskild lön för företagarens arbete och särskild ränta på hans kapital - i den mån denna arbetskraft och detta kapital ej kunde anses uthyrbara - dels en ren företagarränta eller, m. a. o., en knapphets- premie åt företagarens kapacitet och kapital, antingen hvar för sig eller tillsammans. Af M:s produktion må ytterligare nämnas Grundriss der volkswirtschaftslehre (1863; 2:a uppl. 1871). E. H. T. Mangoplommon, bot. Se Mangifera. Mangor, Ane Marie, dansk författarinna, f. 1781, d. 1865, blef 1812 änka och lefde i rätt torftiga villkor. Detta var anledningen till, att hon 1837 utgaf en Kogebog for smaa husholdninger, som fick mycket stor spridning (39:e uppl. 1901); den erhöll 1841 en fortsättning (29:e uppl. 1901) och följdes af en Syltebog (1840; 33:e uppl. 1902). Dessutom skref hon några mindre berättelser ("af en bedstemoder"). E. Ebg. Mangostan, bot. Se Garcinia. Mangoträd, bot. Se Mangifera. Mangrove [-gråve], bot., växtformation på hafsstränder med slambotten och lugnt vatten i tropikerna. Mangroven, i Syd-Amerika kallad manglar, bildar, när den är väl utvecklad, en tät skog af träd fästa i bottenslammet med många bågformigt utgående, till stödjerötter utvecklade luftrötter. Utmärkande för flera mangroveväxter äro särskilda andningsrötter, som växa upp ur det syrefattiga slammet från de horisontala jordrötterna. Som en anpassning till lefnadsförhållandena kan vidare anses den hos flera mangroveväxter förekommande viviparien, som är mest utpräglad hos de på det djupaste vattnet och den lösaste bottnen växande rhizophoracéerna (se Rhizophora); grodden är grön och försedd med förankringsorgan. Mangrovefloran är sammansatt af omkr. 26 arter, hörande till 9 familjer, t. ex. Rhizophoracece (Rhizophora, Bruguiera), Combretaceæ (Laguncularia), Myrsinaceæ (Aegiceras) och Verbenaceæ (Avicennia). Endast 1 mangroveväxt är örtartad. G. L-m. Mangroveväxter [-gråve-], bot. Se Mangrove och Rhizophora. Mangskog (ej Magnskog), socken i Värmlands län, Jösse härad. 13,516 har. 1,426 inv. (1911). Annex till Brunskog, Karlstads stift, Jösse kontrakt. Mangsälfven, vattendrag i Värmland, upprinner på Dunderfjället i S. Finnskoga, upptager afloppen från Våtsjön och Kroksjön, genomflyter i Nyskoga kapell sjön Mangen samt i Hvitsand öfre och Nedre Bocken, i Fryksände Hänsjön (85 m. ö. h.) samt faller ut i öfre Fryken vid Fryksände kyrka. Längd omkr. 60 km. Wbg. Manguba, bot. Se Hancornia speciosa. Manguins pendlar [mãgä's]. Se Hastighetsmätare. Mangustsläktet, Herpestes, zool., hör till skunkdjurens familj (Viverridæ) inom rofdjurens ordning och däggdjurens klass. Arterna ha långsträckt, valsformig kropp, litet eller medelstort hufvud med tillspetsad nos, korta och rundade öron, låga ben, trubbiga, icke indragbara klor, nakna eller glest hårbevuxna fotsulor, utåt afsmalnande svans samt sträf och långhårig päls. De många arterna äro hemma i södra Asien och i Afrika, en art äfven i södra Europa. De lefva af fåglar, möss och insekter. Mest bekant är ichneumon l. faraokatten (se d. o.). C. R. S.* Manhart, ett 2,678 m. högt berg i Juliska alperna, på gränsen mellan Krain och Görz.