Manhattan [mänhä'tn]. 1. En 22 km. lång och på några ställen 3,5 km. bred ö i öfre ändan af New Yorkviken, begränsas i v. af Hudsonfloden, i ö. af East river samt skiljes från fastlandet i n. ö. och n. af kanalerna Harlem river och Spuyten Duyvil creek. 57 kvkm. Ön, som till större delen upptages af staden New York, har sitt namn efter en indianstam, som bodde där före holländarnas ankomst och som 1626 sålde den för varor, värda 24 dollars. -- 2. Stad i nordamerikanska staten Kansas, vid Kansasfloden. 3,438 inv. (1900). Landtbruksskola. 1 o. 2. (J. F. N.) Manhelgd (fsv. manhælghi, manhælgd), rättshist., det rättsskydd, som enligt fornnordisk rätt tillkom en fri person som sådan, d. v. s. rätt till personlig fred och säkerhet. -- Manhælgismal kallades mål, som angingo brott mot personlig fred och säkerhet, såsom dråp, misshandel o. s. v. I Upplandslagen finnes en manhælghisbalker, omfattande straffrätten, med undantag af edsöreslagarna. Manhem. 1. (Fnod. Manheimar}, nord. myt., kallas i dikten Háleygjatal af Eyvind Skáldaspillir det ställe, hvarest Skade (se d. o.) bodde med Oden, hvilket i Heimskringla tolkas som en benämning på Svitjod. I nyare skrifter är ordet beteckning för Norden eller Sverige, t. ex. Geijers dikt "Manhem". - 2. Institut för döfstumma och blinda. Se Manilla. - 3. Byggnadsbolag. Se Arbetarbostäder, sp. 1319. 1. Th.W.* Manhemsförbundet, ett sällskap för patriotisk-moralisk uppfostran i götisk kristlig anda, stiftades i Stockholm 18 nov. 1815 af skalden K. F. Dahlgren och A. J. D:son Cnattingius (sedermera kyrkoherde), hvilka bägge då voro lärare i A. A. Afzelius' privatskola. Förbundet afsåg urspr. endast att främja "en närmare vänskaplig förening mellan några af lärarne och de bäste eleverna i Afzelii skola", men tog snart sikte på medlemmarnas införande i studiet af den fornnordiska litteraturen och växte småningom ut rätt långt utanför den ursprungliga kretsen. I början af 1816 invaldes den 23-årige K. J. L. Almquist, då filos. magister, informator i Stockholm och tjänstgörande i ett par ämbetsverk. Han blef nästan omedelbart förbundets ordf., och man uppgjorde en detaljerad studieplan, som afsåg att tillämpa de götiska idéerna på skolans område. Förbundets grader ordnades som skolklasser med flyttning och examina; man studerade nordisk mytologi och sagolitteratur, Nordens äldsta geografi och historia, antikviteter, landskapslagar, folkvisor o. s. v. Vid sammanträdena tog man i fråga om ceremonier och öfriga anordningar delvis Götiska förbundet till mönster. Almquist utarbetade 1816 ett vidlyftigt förslag till fullständigare "organismus", hvilket dock förkastades af öfversta graden, de äldres förbund, delvis enär man fruktade, att de högsta gradernas sammankomster skulle råka i kollision med konventikelplakatet. Förbundets provisoriska stadgar blefvo 1817 godkända af öfverståthållarämbetet, men organisationsarbetet hann aldrig bli fullt afslutadt. 1819 upprättades en filial i Uppsala af där vistande Manhemsbröder. Almquists större organisationsplan publicerades af honom i "öfversedd och utvecklad" form 1820 (jämte de äldre stadgarna) i "Handlingar till upplysning i Manhemsförbundets historia" (äfven intagen i hans "Monografi", 1844--45). Den var närmast ett utkast till nationell religiös uppfostringsplan för hela folket och innehöll flera snillrika idéer vid sidan af tämligen bisarra hugskott. Den anfölls häftigt af Wallmark i "Allmänna journalen", hvarpå följde ett svar från förbundets styrelse och en "Adress till allmänheten" af Almquist (s. å.). Sedan Almquists utbrytning 1820 förde förbundet ett tynande lif, och det kan anses ha upplösts 1823, då Dahlgren skänkte dess boksamling m. m. till en gymnasistförening i Linköping (sedermera "Sällskapet för vitterhet och häfd"). Bland sina medlemmar räknade förbundet (utom Dahlgren, Cnattingius och Almquist) A. Fryxell, J. A. Hazelius, Jonas Wærn, P. A. Sondén, Jakob Branting, E. M. Olde m. fl. män, som sedermera på skilda områden vunno ett aktadt namn. J. O. Wallin fungerade en kortare tid 1818 som dess ordf. -- En del af Manhemsförbundets protokoll förvaras i Kungl. biblioteket. Jfr K. Fredlund, "Carl Fredrik Dahlgren" (I, 1903). V. S-g. Manhål, en på en ångpanna anbragt öppning, vanligtvis af oval form samt af sådan storlek, att en man kan igenom densamma komma in i pannan för att öfverse dennas inre delar. I vidstående fig. visas en ångpannas manhål med manhålslucka och tillbehör. Man omger hålet på trycksidan med en vinkeljärnskrage för att öka styrkan och erhålla plan anläggningsyta för luckan. Denna senare placeras på trycksidan och fasthålles medelst ankarjärn och bultar. Manhåls dimensioner variera mellan 37--45 cm. längd och 30--35 cm. bredd. -- Manhål användas icke endast på ångpannor, utan äfven på flera andra ställen, t. ex. å vattentäta celler, å cisterner m. m., i hvilka fall de äro af enklare konstruktion, än då de förekomma å ångpannor, där luckorna afses att täta mot ångtrycket i pannan. Manhålsluckor i innerbotten bruka förses med pejl- och lufthålsproppar. J. G. B. (C. K. S.) Mani, bot. Se Arachis. Mani, halfö. Se Maina. Mani, persisk religionsstiftare. Se Manes. Mani (af grek. mania, ursinne). 1. Vurm, ensidigt utvecklad böjelse för eller åtrå ef ter någonting. - 2. Psykiatr. Ordet mania användes jämte "melancholia" som fackterm redan i den klassiska forntiden. Stundom, särskildt i äldre tider, har det begagnats som en generell term för sinnessjukdom i allmänhet, men i den nyare psykiatrien är beteckningen mani mindre omfattande och brukas blott som namn på en typisk sinnessjukdom. Denna sinnessjukdom kännetecknas af en förhöjd liflighet (exaltation) jämte jämviktslöshet inom känslornas område, af stegrade idéassociationer och hastigare tempo inom föreställningslifvet, medan samtidigt förmågan af uppmärksamhet är nedsatt, och slutligen af ett jäktande och ofta oordnadt verksamhetsbegär. Förhöjningen inom känslolifvet yttrar