7G9 Mania-Manifest 770 sig i stegrad själf känsla med öfvermod och skrytsamhet, och ibland öfvergår den sjukes kritiklösa själföfverskattning till verkliga storhetsidéer. Jämte tydlig exaltation utmärkes den sjukes känslolif för bristande järnvikt och stor obeständighet. Hans förmåga af själfbehärskning försvinner mer och mer, han förgår sig ytterst lätt, råkar af den obetydligaste anledning i vredesmod, gör sig med ett ord skyldig till ett förhastadt, nyckfullt, obehär-skadt eller våldsamt uppförande och väcker förargelse och anstöt. I sina viljeyttringar är den sjuke lika obehärskad; plan och ändamålsenlighet ega ej längre någon betydelse för hans ohämmade verksamhetsbegär. Med tilltagande flyktighet fladdrar han från det ena till det andra och påbörjar tusen saker, utan att bringa en enda till afslutning. Denna beskäftiga ifver blir alltmer jäktande för att till sist öfvergå i verklig agitation, då den sjuke förlorar hvarje skymt af ordning och ändamålsenlighet i sitt uppförande och förfaller till re-flexartade viljeyttringar, stojar, dansar, slår, gestikulerar, rifver sönder och utför meningslösa våldshandlingar i en fortlöpande rad af obehärskade impulser. Parallellt med denna stigande oro bli äfven tankarna mer och mer förflugna, den sjukes tal förlorar småningom allt sammanhang, bisaker bli hufvudsaker, ögonblickets ingifvelser bringa honom från ett ämne till ett annat, skämtsamma inkast, allmänna talesätt, vitsar och ordlekar flyta om hvarandra, tills det hela uppgår i den vildaste idéflykt. Stundom antar det sjukligt öfverretade tillståndet en form, som mindre utmärkes af be-.sinningslös exaltation än af oregelbundenhet och lättsinne i lefnadssättet med smak för äfventyr och .debaucher. Därvid framträder icke sällan den fullständigaste likgiltighet för alla moraliska skäl och synpunkter, en s. k. nirellering af de etiska värdena intill fullständig sorglöshet och oberördhet, hvarvid den sjuke naturligt nog ej tvekar att begå straffbara handlingar, när det gäller att tillfredsställa ögonblickets begär och ingifvelser. När den sjuke ej företer några symtom i andra afseenden, utan förefaller till sin tankeförmåga ordnad och redig, har den utomstående mycket svårt att fatta, att den moraliska hållningslösheten kan bero på sjukdom, och det har därför otvifvelaktigt ofta händt, att en sinnessjuk person fått undergå bestraffning för hvad han gjort under inflytande af sinnessjukdom. Det är i sådana fall vanligen fråga om en sinnessjukdom af periodisk art med återkommande anfall af mani. När anfallet är öfver, uppvakna ånyo de etiska instinkterna, de moraliska värdena återfå sin betydelse af korrektiv och norm för uppförandet, den sjuke blir åter ordnad och sansad i sitt sätt att vara, och han inser under grämelse det oriktiga, som han företagit sig under inflytande af sjukdomen. Hvad man kallat moral insanity (moralisk sinnessjukdom) är sålunda ett symtom, som understundom karakteriserar de anfall af mani, som med längre eller kortare mellantider .af hälsa periodiskt aflösa hvarandra. Den förhöjda själfkänslan kan, som ofvan antydts, taga sig uttryck i storhetsidéer. På grund af maniakerns hänsynslösa uppträdande och den lätthet, som han har att stöta sig med sin omgifning, händer det icke heller så sällan, att han anser sig af "fiender" misshandlad och trakasserad. Förföljelse- T ryckt den 21/6 12 idéer kunna sålunda kombinera sig med storhetsidéer på ett sätt, som, ytligt sedt, kan påminna om förryckthet (se d. o.). Ett närmare aktgifvande på sjukdomens utveckling, tankevillornas växlande och flyktiga art i manien, deras envisa och orygg-liga fortvaro i förrycktheten, torde dock underlätta en riktig uppfattning, hvilken gifvetvis har sin praktiska betydelse, alldenstund manien är en sjukdom, som i det öfvervägande flertalet fall går till hälsa, medan (den typiska) förrycktheten måste anses obotlig. Äfven hallucinationer kunna i manien förekomma, ehuru de ingalunda tillhöra den karakteristiska sjukdomsbilden. Till sist bör äfven anmärkas, att de maniska tillstånden ofta kompliceras med förvirring, ehuru den regel i allmänhet kan anses för manien såväl som för melankolien gällande, att sinnessjukdomen här icke utesluter förmågan hos den sjuke att tala och svara med bibehållen formell reda. Just denna omständighet har mer än en gång varit orsaken till, att en person, som lidit af mani, af utomstående uppfattats som frisk, och på detta sätt ha maniakerna lätt gett anledning till s. k. "Tufva-historier" (se d. o.), detta så mycket mer, som sinnessjuka af denna art på grund af sin expansiva läggning ega en sällsynt förmåga att göra väsen af sig. Behandlingen af dessa ofta nog rätt samhällsvådliga sjuka bör i allmänhet ske på hospital. 2. G-s. Mänia, rom. myt., enligt Vano namn på.larer-nas (se d. o.) moder, måhända dock blett lärd kombination till förklaring af seden att vid festen Compitalia, som firades till larernas ära, upphänga manice, ett slags dockor, framför hemmets dörr och vid gatukorsningarna. Ii. Sgn. Maniago [-äga], kretsstad i italienska prov. Udine (Venezia). 3,556 inv. (1901; som kommun 5,534 inv.). Stålindustri. J. F. N. Maniakälisk, behäftad med mani (se d. o.). Mania'ker, maniakalisk person. Ma'nica (lat., af ma'nus, hand), ärm, filtrer-duk. - M. H i p p o'c r a t i s, farm., ett till en långsträckt strut eller påse sammanviket stycke hvitt ylletyg, hvarigenom vid farmaceutiska arbeten tjocka, sirapsliknande vätskor silas eller filtreras. _ C. G. S. Manichaeus. Se Ma nes. Manichéer. Se Manikéer. Manichei'sm. Se M a n i k e i s m. Manicure [-kyr], fr. (af lat. ma'nus, hand, och curäre, vårda), skötsel af händerna, särskildt naglarna; numera finnas specialister (m a n i k u-ri'ster) för denna gren af kroppens vård. Manicure ansågs redan under den klassiska forntiden som nödvändig för fint folk. Maniére noire [maniär nwär], fr., det svarta maneret. Se Mezzotintogravyr. Maniererad, M a n i e r i's t. Se Maner. - M a n i e r i's ra, konstladt och onaturligt uttrycks-eller framställningssätt i ett konst- eller diktverk, genom att upphofsmannen öfverdrifvet betonar någon individuell egenhet i sin syn på tingen eller ock efterhärmar någon ryktbar mästares ytterligheter. Manifest (af lat. manifefstus, eg. handgriplig; påtaglig, tydlig). 1. En af en regering, ett parti inom staten ("valmanifest"), en partichef (tronpretendent) eller en större korporation utfärdad 17 b. 25