härjningar af malajiska sjöröfvare och den holländska handelns uppblomstring. 1762 intogs staden af en engelsk styrka. Med vissa inskränkningar öppnades hamnen för främmande fartyg 1789, men först 1809 upprättades i M. ett engelskt handelshus. 1834 utgingo det kungliga handelskompaniets privilegier, och handeln fick efter 1837 fritt följa sina naturliga tendenser. Sedan förmärktes ett jämnt, men långsamt fortgående välstånd, dock hämmadt af befolkningens hotfulla uppträdande, som på 1890-talet öfvergick till fullt uppror. Det spred sig till provinserna och var endast delvis undertryckt, när Förenta staterna i april 1898 förklarade Spanien krig. 1 maj förstörde en amerikansk flotta under Geo. Dewey den spanska i bukten vid Cavite stationerade flottan och började blockera M., som försvarades af 8,000 man reguljära trupper och 4,000 infödda under generallöjtnant Augustin, medan filipinos, slutligen 30,000 man, anföllo det från landsidan, 29 juni bemäktigade sig vattenverken och sedan början af juli opererade i förening med den 10,000 man starka amerikanska invasionshären under generalmajor Merrit. Två utfall af de belägrade, 31 juli och 5 aug., afvisades, och M. kapitulerade 13 aug. J. F. N. L. W:son M. Mani'la-elemi. Se I c i c a och E l e m i. Mani'!agaleonen 1. Spanska galeonen kallades det fartyg, som genom en resa årligen i hvardera riktningen förmedlade särskildt privilegierad handel mellan Manila på Filippinerna och den mexikanska hamnen Acapulco. Fraktens högsta värde var i lag stadgadt. Från Manila utgjordes den mest af kinesiska och ostindiska varor, såsom sidentyg, porslin och kryddor; återfrakten utgjordes hufvudsakligen af silfver. Resan tog i östlig riktning omkr. 6 månader, återfärden 50 å 60 dagar. Dessa färder fortgingo - som ett undantag från förbudet mot handel spanska kolonier emellan - under nära 250 år; ibland åtföljdes galeonen af ett annat fartyg. Tre gånger (1587, 1709, 1743) blef ettdera uppbringadt af engelska fartyg, sista gången af amiral Anson (se d. o.). Galeonens sista resa företogs 1811 med återfärd först 1815. Jfr E. W. Dahlgren, "De franska sjöfärderna till söderhafvet" (1900, "Ymer"). V. S-g. Manilahampa (abacaf) kallas de starka, sega, hampliknande trådarna ur "stammen" (bladsli-dorna) af åtskilliga Mwsa-arter, företrädesvis M. textilis. Se Beklädnadsväxter. Mani'lakopäl, bot. Se K o p a 1. Manilius, namn på en romersk släkt, bland hvars medlemmar märkes Gaius M. Denne föreslog som folktribun 66 f. Kr., att folket måtte åt Pom-pejus anförtro ett utomordentligt öfverbefäl i kriget mot Mithradates (se d. o.). M:s lagförslag härom, hvilket af Cicero förordades i talet för Pompejus' öfverbefäl, blef af folkförsamlingen antaget. - En annan person med namnet M. skref under Tiberius Astronomica, en astrologisk lärodikt i 5 böcker. Dikten utmärker sig genom kraft och hänförelse samt noggrann teknik; den utgör ett motstycke från stoisk ståndpunkt till Lucretius' lärodikt. R. Tdh. (IL.S^n.) Manilla, döfstumskola och döfstumlärarsemina-rium, ligger på södra stranden af Djurgården (se kartan till d. o.) vid Stockholm, vid stora segelleden till denna stad. Namnet M. gafs åt platsen af spanske envoyén Coral, som af Gustaf III fått tillstånd att midtemot Tolförsholmen (numera Ma-nillaholmen) bebygga en lägenhet, som sedan delades i öfre M., Nedre M. och M.-holme. Åt protokollssekreteraren P. A. Borg (se denne) anslog 1809 års riksdag ett årligt statsbidrag för underhåll och uppfostran af 13 döfstumma eller blinda barn, ett från hvarje stift och ett från Stockholms stad. Anstalten, som benämndes Allmänna institutet för döfstumma och blinda, ställdes under en k. direktion och fick sitt första reglemente 1810 (förnyade reglementen 1816 och 1846). För anstalten, som var inrymd i hyrd lokal i Stockholm, köpte Borg 1812 öfre M., som sedan af direktionen köptes för institutet. Emellertid uppstod oenighet mellan Borg och direktionen, Borg entledigades från föreståndarbefattningen, Öfre M. såldes, och allmänna institutet förlades till Stockholm (först i Kirsteinska huset i Klara församling, nuv. hotell Continental, sedan i egendomen Fredriksberg vid Norrtullsgatan) med magister Gabriel Guldbrand som t. f. föreståndare. Under tiden hade Borg på ett jordområde, som han innehade vid M. (närmast s. om "stora promenaden"), uppbyggt eget institut, som han kallade M a n h e m, där han 1817 -19 konkurrerade med allmänna institutet. De båda instituten förenades emellertid 1819 under Borg i Manhem, som sedermera inköptes af Allmänna institutet, och ifrån 1819 var Manhem landets enda döfstumanstalt intill slutet af 1850-talet. Manilla döfstumskola å Djurgården, Stockholm. (F. n., 1912, påbygges ytterligare en våning.) 1864 stod institutets nuv. hufvudbyggnad (se fig.) färdig, hvarefter dess verksamhet betydligt utvidgades. Manhem nedrefs 1881. I början var institutet afsedt såväl för döfstummas som blindas uppfostran, och till 1816mottogos där elever af båda slagen. 1816-45 var det dock uteslutande institut för döfstumma, men 1846 blef det åter gemensamt för både döfstumma och blinda, sedan öfre M. genom kunglig frikostighet återförvärfvats åt institutet. Med ingången af 1879 skildes emellertid för alltid afdelningen för blinda från M. och flyttades till hyrd lokal vid Nybrogatan i Stockholm, tills den hösten 1888 fick egen lokal vid Tomteboda (se vidare Institutet för blinda). Institutet på M. fick därefter namnet Allmänna institutet för döfstumma, som fortfor till l aug. 1894, då det upphörde till följd af ordnandet af landets döfstumundervisning på särskilda skoldistrikt enligt lagen af 31 maj 1889 (se D ö f s t u m-