777 Manillahampa-Manipur 778 undervisning, sp. 1246). Under sin 85-åriga tillvaro hade institutet till undervisning mottagit något öfver 1,500 döfstumma, hvilka ända till 1890 antogos från alla delar af landet, största delen som frielever. Fr. o. m. 1890 ha endast döfstumma från l:a skoldistriktet där mottagits till elever. För institutets verksamhet finnas tryckta årsredogörelser fr. o. m. läsåret 1889-81 t. o. m. läsåret 1893 -94. För tiden dessförinnan finnas i tryck endast två redogörelser, den ena af 1854 ("Om institutet för döfstumma och bUnda i Sverige, jemte en kort Öfversigt af likartade stiftelser i främmande länder"), den andra för läsåret 1872-73. Fr. o. m. l aug. 1894 tillhör M. l:a döfstum-skoldistriktet, omfattande Stockholms stad, Stockholms, Södermanlands, Västmanlands, Östergötlands och Gottlands län samt Norrköpings stad. Dess namn förändrades då till Manilla döfstum-skola. För denna skolas verksamhet finnas tryckta årsredogörelser alltifrån läsåret 1894-95. 1874 öppnades på M. ett af institutets direktion upprät-tadt enskildt döfstumlärarseminarium, som fortgick t. o. m. läsåret 1888-89, hvarefter det blef statsseminarium med samma uppgift som förut, eller att utbilda lärare och lärarinnor för döf-stumundervisningen i riket. M. döfstumskolas föreståndare är tillika rektor vid detta seminarium (se vidare Döfstumundervisning, sp. 1247). O- K. Maniliahampa, oriktig form för manilahampa (se d. o.). Manin, Luigi, Venezias siste doge. Se Ye-n e z i a (Historia). Manin, D a n i e l e, italiensk patriot, f. 13 maj 1804 i Venezia, d. 22 sept. 1857 i Paris, var sonson till en till kristendomen omvänd jude, som utbytt sitt förra namn Fonseca mot M. efter sin gudfader vid dopet, en broder till Luigi M., Venezias siste doge. M. studerade i Padua och började efter af-lagd doktorsgrad utöfva advokatyrket i sin fädernestad. Varmt nitälskande för Lombar-diet-Venezias frigörelse från det österrikiska väldet, ville han icke genom deltagande i hemliga sammansvärjningar, utan så vidt möjligt genom lagliga medel nå sitt mål. Han stiftade sällskapet Societå italiana, som skulle verka för folkets höjande i politiskt hänseende, och då de italienska enhets- och frihetssträfvandena 1847 började ge sig luft, sökte han genom en petition förmå österrikiska regeringen att ge det lombardisk-venezianska konungariket en själfständig ställning. Petitionen hade emellertid blott till följd, att M. häktades (18 jan. 1848). Vid underrättelsen om, att uppror utbrutit i Milano, nödgade befolkningen den österrikiske guvernören att lösgifva honom, 17 mars s. å., och 5 dagar senare följde Venezias befolkning med M. i spetsen Milanos exempel. De österrikiska trupperna nödgades utrymma staden, och 23 mars utropades den venezianska republiken samt tillsattes en provisorisk regering med M. som president. Han utsågs 11 aug. till diktator. Med beundransvärd kraft försvarade M., som i början af år 1849 valts till republikens president, Venezia mot de belägrande österrikarna, men nödgades - sedan kolera utbrutit i staden, förråden af ammunition och lifsmedel nästan tagit slut samt österrikiska batterier börjat bombardera staden - omsider kapitulera, 24 aug. 1849. Tre dagar senare gick M. i landsflykt och uppehöll sig under sin återstående lefnad som språklärare och litteratör i Paris, där han var den italienska emigrantkoloniens ledare och genom grundandet af Societå Nazionale italiana sökte främja den italienska enhetstankens förverkligande under den piemontesiska konungaättens ledning. När 1866 års krig gjort slut på Österrikes herravälde uti Italien, skyndade M:s landsmän att bringa sin hyllning åt den ädle patriotens minne. Hans stoft fördes 1868 till det befriade Venezia, och monument äro resta öfver M. både där, i Turin och på Monte Pincio i Rom. - Litt.: H. Martin, "Daniel M. and Venice in 1848-1849" (2 bd, 1862), A. Errera, "Daniele M. e Venezia 1804 -1853" (1875), Perlbach, "Daniel M. und Venedig 1848-49" (1878), M. Cesaresco, "Italian characters" (1901), samt Ferrari-Bravo och Mar-loni, "Daniele M. e i suoi tempi" (1904). (Vi S-g.) Manio'k, Maniokarot, Maniokbusken, Maniokstärkelse, bot. Se M a n i h o t. Mäniosinskriften. Se Latinska språket, sp. 1348, 1356 och 1358. ManFpel (lat. mani''pulus), den af två centurier fotfolk bildade enheten i den romerska legionen från republikens första tid till kohortindelningens fasta införande af Marius. Se Legion. Manipulation (af lat. mafnus, hand), ett konstmässigt bruk af händer och fingrar (vid massage, magnetisering o. s. v.); handgrepp, konstgrepp, tillvägagångssätt. - Manipulera, verkställa manipulationer. Manipulera. Se Man i pu l a tion. Mani'pulum, lat. Se Mäss-skrud. Manipur [manipoə'], brittisk vasallstat vid Indiens nordöstra gräns, politiskt stående under viceguvernören i Östra Bengalen och Assam. 21,900 kvkm. 284,465 inv. (1901). Staten består af en bred dal, vattnad af många floder, af hvilka de största äro Barak (till Megna) och Manipur (till Chindwin), samt ett större omgifvande bergland. Något silke produceras, och några primitiva slöjder idkas, bl. a. tillverkning af lergods. Ris och skogsprodukter utgöra exportartiklar. Staten är äfven ryktbar för sin utmärkta ponnyafvel. Från M. härstammar polospelet. Befolkningen består af olika grupper af tibeto-burmanska folk, i dalen kallade meitei, hvilka till större delen äro hinduer och hvilkas språk är en gren af kuki-chinfamiljen, i berglandet naga, hvilka äro delade i ett stort antal klaner, olika i språk, seder och dräkt. Staten har stått under brittisk kontroll sedan 1825. Ett förrädiskt mord på några brittiska ämbetsmän 1891 nödvändiggjorde en brittisk straffexpedition, hvarvid regenten förvisades till Andamanerna och andra medskyldiga hängdes och en ny raja utsågs, en 5 års gosse, under hvars minderårighet (till 1907) staten stod under brittisk förvaltning. Hufvudstad är M. l. Imphal, 67,093 inv. (1901). J. F. N.