1837 led. af Mus. akad. M. gaf i Stockholms skolor det första exemplet af en humanare sångundervisning än den, som fordom plägade inpluggas med färlan. Stor förtjänst om musikbildningen inlade han genom sina historiska konserter, där verk från äldre tider utfördes. Han bidrog äfven mycket till po-pulariseringen af musikens historia och estetik, dels genom en serie föreläsningar (1847), dels genom en stor mängd skrifter, som mestadels äro skickligt gjorda kompilationer, iklädda en populär och originell stil. Bland dem märkas prisbelönta Medeltidens skådespel i kyrkan och på theatern (1855) samt Musikens historia (1864), en mera sakrik än systematisk sammanställning ur en stor mängd källor, särskildt förtjänstfull såsom innehållande den utförligaste teckning vi ega af den svenska musikhistorien i dess helhet. M:s koralarbete (1865) är väl långt ifrån mönstergiltigt, men bidrog dock på sin tid att väcka intresset för koralsångens rytmiska restauration. Han utgaf f. ö. Harmonia, anteckningar till befrämjande af en allmännare bildning i musikaliska ämnen (1833), Lärobok i musiken (1835; 2:a uppl., "Vägledning till musikens studium", 1857), Berättelser ur kyrkomusikens historia (1841), Blickar i musikens inre helgedom (1849), Sveriges tonkonst och melodiska nationaldikt (1853), Tonkonstens äldsta häfder (1854), Om sann och falsk deklamation (1862), en ganska tänkvärd kritik, som dock träffar äfven författaren själf, Den kyrkliga orgelspelningen (1862) m. m. M. komponerade sånger med piano samt en kantat, Guds lof, och utgaf "Sveriges herrliga melodier", satta för 2-4 stämmor (1861-64) m. m. 2. Gustaf Adolf M., den föregåendes broder, orgelvirtuos, f. 20 maj 1812 i Kristiansfeld i Schleswig, d. 23 mars 1880 i Stockholm, kom 1833 till Stockholm, där han 1836 blef organist i Jakobs församling och 1837 sånglärare vid Jakobs högre apologistskola samt 1853 lärare (1859 professor) i orgelspelning vid Mus. akad., af hvilken han 1841 valts till ledamot. 1862 reste han till utlandet för att jämte orgelbyggaren Åkerman studera Europas berömdare orglar, och 1866 var han led. af en kommitté för upprättande af en koral-meloditabell. M. har som virtuos, improvisatör, lärare och tonsättare verkat mer än någon annan för orgelkonsten i Sverige. Sin förnämsta betydelse eger han som lärare under de 27 år han inom Mus. akad:s läroverk undervisade på jätteinstrumentet, hvarunder han ådagalade både skicklighet och en aldrig tröttnande hjälpsamhet mot sina mest älskade elever. Hans lätthet att improvisera (äfven fugor) var högst ovanlig. Som tonsättare hyllade han mest stilen hos Lemmens och Ad. Hesse. M. utgaf 20 melodiska orgelpreludier (1849), Lätta och ^korta orgelstycken (1852), Tre preludier och fugor (1862), Studier vid orgeln (1869) m. m. samt dessutom samlingar af eget och andras under namn af "Orgelbibliotek" (1849), "Orgelnisten" (1856-57; ny uppl. från 1885), "Orgelvännen" (1863), "Orgelskola" (1867) m. m. 3. Julius M., son till M. l, militär, krigs-historiker, politiker, f. 8 juni 1828 i Stockholm, d. där 23 febr. 1897, blef efter 1847 aflagd studentexamen 1850 underlöjtnant vid Göta artilleriregemente, tog s. å. afsked från regementet, men blef 1852 underlöjtnant vid Värmlands regemente, där han 1855 avancerade till löjtnant och 1868 till kapten (1865 hade han blifvit kapten i armén). Under antaget namn deltog han i hemlighet 1863 i polackernas resning mot Ryssland. M:s politiska verksamhet försvårade i längden hans ställning som officer i tjänst, och i maj 1874 tog han afsked för att sedan helt egna sig åt politisk verksamhet och skriftställen. -- I en viktig försvarspolitisk fråga framträdde M. redan 1855 genom den anonymt utgifna skriften Studier öfver srenska skärgårdsflottans historia, krigssätt och användande vid Sveriges försvar. Af en infanteriofficer. Där anvisade han åt sjöförsvaret den underordnade platsen som hjälpvapen åt armén och framhöll emot den s. k. stora flottans anhängare det specifika kustförsvarets betydelse i Sveriges allmänna försvarssystem. Han blef sedermera af sjöministern v. Platen insatt i 1864 års kommitté för sjöofficersutbildningens ordnande, och den delning i "stora" och "lilla" flottan (officiellt "k. flottan" och "skärgårdsartilleriet"), som bestod 1866--73, hade företagits i väsentliga delar med ledning af M:s för denna organisationsförändring utarbetade utkast. För skärgårdsartilleriets behof utarbetade han enligt uppdrag en Lärobok i skärgårdskrigskonst (1872). Som politiker gjorde sig M. känd bl. a. som en bland stiftarna af de politiska föreningarna Nyliberala sällskapet (1868) och Reformföreningen (1879), som medlem af polska kommittén i Stockholm och ifrare för skarpskytterörelsen, som medarbetare i åtskilliga tidningar ("Aftonbladet", "Dagens nyheter" och "Fäderneslandet"), som sekreterare i 1867 års riksdags försvarsutskott och i den på hösten s. å. utsedda kommittén för utarbetande af förslag till lindring af indelningsverkets bördor samt slutligen som riksdagsman. 1870--72 var M. led. af Andra kammaren för Stockholms stad och uppträdde som