[Illustration Mannaafsöndrande stamdel af Fraxinas ornus. ] cannellata, som är den enda hos oss tillåtna sorten. Den söta smaken beror på en särskild sockerart, mannit (se d. o.). Manna användes som mildt laxe-rande medel. Dess verkan uppstår på samma sätt som de afgörande salternas verkan (se A f f ö r a n d e medel). Manna ges i dos af 5-15 gr. åt barn, 30-50 gr. åt vuxna i lämplig vätska, i mos eller i preparatet Syrupus sennæ mannatus. Mannans historia lämnar ett talande exempel på, huru svårt det är att öfvervinna gängse fördomar. Ehuru två munkar, Palea och Bartholomæus, redan på 1500-talet omtalade, att manna var den stelnade saften af Fr. ornus L., ville den lärde Klaproth ännu 1802 bevisa, att denna manna föll ned från himmelen. Många andra sötsmakande växtsafter eller utsvettningar, som stelna i luften, ha erhållit namn af manna. Så namnes redan i de hippokratiska skrifterna Manna de Libanon (= cedermanna) af Cedrus Libani, och Vergilius talar om manna af ekar (Al. quercina). Yidare har man Manna laricina 1. de Brian^on, lärkträdsmanna, små kornlika, grå-hvita utsvettningar på yngre kvistar af Larix decidua. Andra slag af manna fås af Tamarix man-nifera, Alhagi Maurorum (persisk manna), Pinus Lambertiana m. fl. - Hvad beträffar den i l Mos. 16: 15 omtalade mannan, som regnade ned från himmelen, är det längesedan bevisadt, att det icke kunde vara den ytterst sparsamt på Sinaihalfön förekommande mannan af Tamarix eller Alhagi, utan att den bibliska mannan var en i dessa trakter, likasom i norra Afrika för öfrigt, ofta förekommande laf, Lecanora esculenta (se fig. 8, 9 i art. L af var), som har följande märkliga egenheter. Lafven växer på torra, kalkhaltiga och sandiga platser. Under torka sönderfaller den i ärtstora, knottriga, grågula klumpar och ännu mindre gryn, liknande fullkomligt kalkgruset på marken. Under fuktig väderlek svrller denna iaf och tilltager hastigt i volym. En natts regn är sålunda tillräckligt att låta platsen, där lafven växer, vid dagens inbrott vara betäckt af ett flera tum tjockt lager af en mjuk, ätbar lafmassa. Denna mannalaf begagnas ännu af araberna i norra Afrika som ett nödbröd. O. T. S. (G. L-m.) Manna, zool. Se Sköldlöss och Stritar. Mannaasken, bot. Se Manna. Mannaforráð, isl. Se Gode. Mannagryn, voro urspr. beredda af fröna till mannagräset, Glyceria fluitans, samt erhöllos från Polen och ryska östersjöprovinserna. Enligt uppgift insamlades de mogna fröna medelst håfvar, med hvilka man skummade ytan af det vatten, där mannagräset växer. Fröna torkades och skalades ("skräddes") sedan i en för ändamålet inrättad kvarn. Äfvenledes skola mannagryn ha erhållits af hirs (Digitaria sanguinalis). Emellertid äro de nu i handeln förekommande "mannagrynen" tillverkade af hvete och erhållas vanligen som mellanprodukt vid mjölberedningen. Dessa hvetegryn användas allmänt till soppor, gröt och puddingar. O. T. S. (G. L-m.) Mannagräs, bot. Se Glyceria. Mannaklöfver, bot. Se Alhagi. Ma'nna metallorum, med. farm. Se Kalomel 2. Mannamor (födoämne). Se Hemliga medel, sp 393. Manna reling, Manna vant, sjöv., hedersbevisning ombord på örlogsfartyg, bestående däruti, att besättningen på kommando "alle man till (vant- och) relingsmanning om styrbord (babord) - äntra ut (upp)!" ställer upp sig vänd utåt längs eller på relingen (och i undervanten). På nytt kommando aftagas mössorna, och då den person, honnören gäller, kommer på lämpligt afstånd, utbringar befälhafvaren fyra gånger t. ex. "lefve konungen", hvilket hvarje gång besvaras genom ett hurrarop af besättningen, hvarvid hvarje man sträcker ut den arm, som håller mössan. Sådan hedersbevisning tillkommer, då "råmanning" (se Manna rå) ej kan göras, kunglig eller furstlig person af regerande hus och president för republik. Relingsmanning gjordes förr äfven för statsråd, amirals- och generalspersoner m. fl. Jfr Mantåg. L. II.* Manna rå, sjöv., hedersbevisning ombord på örlogsfartyg, bestående däruti, att besättningen uppställes på och längs rår, bogspröt och mesan-bom. Hurrarop afges som vid relingsmanning. Sådan hedersbevisning tillkommer numera endast kunglig eller furstlig person af regerande hus samt president i republik. Förr mannades rå jämväl för öfveramiral och generalamiral. Jfr Manna reling och Mantåg. L. II.* Manna samfund, en af K. J. L. Almquist 1817 stiftad sammanslutning för medlemmarnas inbördes uppfostran genom tal och diskussioner i filosofiska och religiösa ämnen. Medlemmar voro först endast Almquist, J. A. Hazelius, A. J. D:son Cnattingius, skalden S. J. Hedborn, Anders Berg (sedermera kyrkoherde) och swedenborgaren öfverstelöjtnant M. Sturtzenbecher. Sedan tillkom ett tiotal andra, däribland E. M. Olde, Jonas Waern, H. J. öfverberg (sedermera öfverhofpredikant) samt bröderna K. T. och G. F. Ekenstam. Förteckningen öfver ämnena för "samtalen" i samfundet visar, huru fullständigt det stod under Almquists inflytande, förenadt med stark påverkan af Sweden-borgs skrifter. Flertalet medlemmar tillhörde äfven det samtidigt verksamma Manhemsförbundet (se d. o.). Protokollen för Manna samfund från dec. 1817 till våren 1820 förvaras bland J. A. Hazelius' papper i Nordiska museets arkiv. Det aftynade småningom under 1820-talets första år och upplöstes af sig själf vid Almquists flyttning till Värmland 1824. V.S-g. Mannasköldlusen, zool. Se Sköldlöss. Mannasocker, kem. Se Mannit. Mannastriten, zool. Se Stritar. Manna vant. sjön. Se Manna reling. Ma'nneken pis (af nederl. ma'nneken, liten man), vattenkonst i Bruxelles (se d. o., sp. 378). Mannekäng [-kä'ŋ], fr. mannequin, af nederl. manneken, dim. af mann, liten man, liten människa, större eller mindre docka med leder, använd af konstnärer vid teckning, målning eller