791 Mannen i månen-Mannerheim 792 modellering af dräkter och kostympersedlar samt i t. ex. modeaffärer som skyltdocka. Mannen i manen. Se H j u k e och Månen. Mannen med järnmasken. Se Järnmasken. Manneporte [manpå'rt], klippbildning. Se Et re t a t. Mannerfelt, svensk adlig ätt, härstammar från Måns Assarsson Ruth (f. 1619, d. som amirallöjtnant 1674), bördig från Fryeleds socken, östbo härad, Småland, hvilken som major vid flottan 1665 adlades med namnet M. Hans sonson Erik Magnus M. (f. 17C6, d. som assessor i Åbo hofrätt 1750) var allmän åklagare i ständernas kommission öfver 1741-43 års finska krig. Dennes brorsons sonson Karl Otto M. (f. 1852), biograf, f. d. kapten vid Älfsborgs regemente och sedan 1893 sekreterare hos Älfsborgs läns södra hushållningssällskap, har utgifvit Anteckningar om kongl. Elfsborgs regemente 1680-1815 (1888) och Johan Ekeblad. Hojjunkare hos drottning Kristina. En personhistorisk studie (1903) m. m. Mannerh., vid insektnamn förkortning för finske entomologen grefve K. G. Mannerheim (se d. o. 3). Mannerheim, svensk och finsk adlig ätt, härstammar från kommissarien i Rikets ständers bank, Augustin Marheim (f. 1654, d. 1732), som 1693 adlades med namnet M. 1768 blef ätten friherrlig. En gren af densamma immatrikulerades 1818 bland finska friherrliga ätter och har sedan 1824 (introducerad 1825) greflig värdighet för hufvudmannen och dennes äldste son. 1. Lars Augustin M., friherre, ämbetsman, politiker, f. 15 okt. 1749, d. 18 mars 1835 i Stockholm, erhöll, efter slutade studier i Uppsala, 1769 anställning i kansliet, där han småningom avancerade till förste expeditionssekreterare vid inrikes civilexpeditionen. 1780 åtföljde han sin släkting K. A. Ehrensvärd på dennes italienska resa. Vid 1789 års riksdag tillhörde han de s. k. "patrioterna" och var en inflytelserik led. af denna riksdags hemliga utskott. Den spända ställning, hvari han på grund däraf kom till de maktegande, föranledde honom att s. å. öfverge ämbetsmannabanan. Han egnade sig därefter hufvudsakligen åt skötandet af sina bruk och jordegendomar, men deltog dock äfven i 1792 års riksdag och dess hemliga utskott, valdes flera gånger till revisor af bankoverket (1794-1807) och hade sedan 1805 plats som fullmäktig i Järnkontoret. Statshvälfningen af 18G9 omfattades af den gamle oppositionsmannen med lifligt intresse. Han slöt sig utan betänkande till "1809 års män" (Adlersparre, von Plåten, biskop v. Rosenstein, bröderna Silfverstolpe, H. Järta m. fl.), och kring honom bildades den s. k. "mannerheimska klubben", inom hvilken i väsentlig mån de planer uppgjordes, som åsyftade det nya statsskickets och den augustenborgska tronföljdens skydd mot verkliga och förmenta faror (jfr G u s t a v i a-nerna). 10 maj 1809 hade han uppdraget att på rikssalen yrka ej blott Gustaf IV Adolfs afsätt-ning, utan äfven hans ätts uteslutning från tronföljden, och som ordf. i 1809 års konstitutionsutskott intog han en framstående plats bland deB nya författningens grundläggare. Han blef ock (1809) förste innehafvare af det nyskapade Justitieombudsmansämbetet, och förtroendet upprepades,, till dess han, 74-årig, förklarade sig vilja afgå (1823). 1818 kallades han till hedersdoktor af juridiska fakulteten i Uppsala och 1835 till led. af Vet. åka d. 2. Karl Erik M., grefve, den föregåendes broder, statsman, f. 14 dec. 1759 i Säters socken, Kopparbergs län, d. 15 jan. 1837 i Åbo. Han inskrefs 1774 som student vid Uppsala universitet, där han 1776 undergick kansliexamen, tjänade sedermera vid Lifregementet till häst och Lätta dragonkåren samt utnämndes 1783 till andre major vid Åbo läns infanteriregemente, med hvilket han deltog i kriget 1788-90. M. var medlem af Anjala-förbundet, dock utan att invigas i de finska själfständighetspla-nerna. Han dömdes att mista lifvet (1790), men erhöll nåd. 1796 tog han afsked ur krigstjänsten och bodde som enskild person på sitt gods Villnäs i Lemo socken nära Åbo, sysselsatt med skötseln af sina egendomar. Hans statsmannabana begynte under 1808-09 års krig, då den fint bildade, skarpsinnige och mång-erfarne mannen spelade en betydande roll vid ordnandet af Finlands nya statsskick. Kallad att l aug. 1808 deltaga i val af medlem för Åbo läns ridderskap och adel i den s. k. Finska deputatio-nen, ifrågasatte han i likhet med öfriga närvarande elektorer den blifvande deputationens laglighet, hvarför man icke ansåg sig kunna skrida till det anbefallda valet. Vid nytt valmöte 5 sept. ansåg han emellertid allt vidare motstånd fåfängt, raen förklarade därjämte i ett skriftligt anförande, att han för sin del ännu hyste samma öfvertygelse som förr, och yrkade tillika att, innan något val egde rum, den blifvande deputeraden borde bindas af en instruktion, i hvilken bl. a. skulle anhållas, att "landets styrelse måtte uti hitintills vanligt skick tillsvidare orubbadt förblifva". Hans förslag vann bifall. Själf valdes han till deputerad och utsågs sedermera af den ryske befälhafvaren i Finland, grefve Buxhoevden, till deputationens ordf. Den takt och skicklighet, hvarmed han i denna ställning vidhöll sina två hufvudsynpunkter, att deputationen icke hade befogenhet att rådslå och besluta å finska folkets vägnar och att en allmän finsk landtdag omedelbart borde sammankallas, ha förvärfvat honom eftervärldens erkännande. Vid landtdagen i Borgå 18^9 verkade han inflytelserikt såväl genom anföranden som i egenskap af ordf.