Mannerheimska klubben-Manners 794 i ständernas finansutskott samt led. i adelns enskilda axpeditionsutskott och i kommittén för uppgörande af förslag till organisation af Finlands civila styrelse. Han utnämndes 7 aug. 1809 till led. af regeringskonseljens ekonomidepartement och till chef for kansliexpeditionen. 1816 förflyttades han till landshöfding öfver Åbo och Björneborgs län, men kallades 1820 att därjämte vara led. af senatens ekonomidepartements första afdelning samt förordnades 1822 till vice ordf. i nämnda departement. 1824 upphöjdes han i grefligt stånd. Hans inflytande minskades, sedan den despotiske general Zakrevskij 1824 öfvertasit generalguvernörsämbetet. M. anslöt sig i maj 1825 till senatens mot denne riktade hemställan till Alexander I, men misstroddes dock af en del af sina kolleger, medan tillika spänningen mellan honom och Zakrevskij växte. Nedstämd, begärde han afsked och entledigades i mars 1826 från sina ämbeten. Han efterlämnade om sina lefnadsöden anteckningar, hvilka ännu ej blifvit utgifna. 3. Karl Gustaf M., grefve, den föregåendes son, naturforskare, ämbetsman, f. 10 aug. 1797 å Yillnäs gård i Lemo socken, i närheten af Åbo, -d. 9 okt. 1854 i Stockholm, blef student 1813, filos, doktor 1819, kanslist i kommittén för de finska ärendena i Petersburg 1820, andre expeditionssekreterare vid statssekretariatet för Finland 1826 och kanslerssekreterare för universitetet s. å. Sedermera utnämndes han till hof rättsråd i Åbo hofrätt 1831, landshöfding i Vasa 1833 och i Vi-borgs län 1834 samt president i Viborgs hofrätt 1839. Han anlitades dessutom som medlem af flera kommittéer och var ordf. i den 1849 nedsatta kommittén för revision af universitetets i Helsingfors statuter. M. väckte förslag om åtgärder för finska språkets användande vid domstolarna och ämbetsverken. Så lysande M:s ämbetsmannabana än var, förvärfvade han sig likväl icke på denna något varaktigare minne. Hans håg låg sedan ungdomen åt naturalhistorien. M:s älsklingsstudium blef insektordningen Coleoptera. Till en början bidrog M. genom sina flitigt gjorda samlingar till C. R. Sahlbergs arbete "Insecta fennica", men snart nog uppträdde han som själfständig författare med en uppseendeväckande monografi öfver ett af honom uppställdt nytt släkte, tiucnemis (1823). Inom kort icke blott öfverflyglade han sin lärare Sahl-berg, utan vann äfven rykte som en af Europas främsta coleopterologer. Under sin vistelse i Petersburg utgjorde M. själen i därvarande entomologiska kretsar och publicerade en mängd uppsatser och afhandlingar i naturhistoriska och vetenskapliga tidskrifter, som utgåfvos i Petersburg och Moskva. De viktigaste af dessa äro det systematiska utkastet Precis d'un nouvel arrangement de la jamille des Brachclytres (1830) och, i djurgeogra-fiskt hänseende, Beitrag zur käjerfauna der Aleu-tischen inseln, der insel Sitcha und Neu-Califor-niens (1843) med senare tillkomna "Nachtrag" (1846, 1852, 1853). Ett annat på sitt område epokgörande arbete är M:s Versuch einer monogra-phischen darstellung der käfergattungen Corticaria und Lathridius (Halle, 1844), hvilket, i likhet med allt hvad han inom entomologien publicerade, utmärkes af synnerligt skarp blick för karaktärer och .stor noggrannhet i beskrifningarna. Hans utgifna arbeten uppgå till omkr. 40. M:s samling, som innehåller nära 20,000 arter skalbaggar i 100,000 exemplar och omkr. 10,000 arter af andra ordningar samt vunnit rykte som ett mönster för i hög grad elegant uppställning, inköptes efter hans död till universitetet i Helsingfors för 8,000 rubel, likasom hans rika och dyrbara bibliotek och hans vidsträckta korrespondens. M. var led. af bl. a. Vet.-akademierna i Petersburg (1827) och Stockholm (1852) samt Finska vet. soc. (1838). 4. Aina Johanna M., grefvinna, den föregåendes sonsons hustru, sångerska, född Ehrnrooth, f. 1869 i Nastola socken, Finland, utbildade 1893 -96 hos Bax och fru Marchesi i Paris sin klangrika, mörkfärgade mezzosopranröst, konserterade flerstädes och trädde 1896 i äktenskap med bankdirektören grefve K. E. J. Mannerheim. Hon återupptog 1899 sin konsertverksamhet och inhöstade därmed åt folkbildningssträfvandena i hemlandet en ansenlig summa; bl. a. företog hon 1903 en konsertresa till Sverige, Norge och Danmark. Sedan hennes make s. å. af Bobrikov utvisats från Finland och vunnit anställning i Stockholm, har hon varit bosatt i den svenska hufvudstaden och där ofta låtit offentligen höra sitt li-delsemättade sångföredrag. 1. J. II. (S. C.) 2. M. G. S. 3. O. M. R.* 4. E. F-t. Mannerheimska klubben. Se Mannerheim 1. Manners [mä'nos], engelsk adelssläkt med stora gods i Leicestershire, där dess hufvudman plägar utses till lordlöjtnant. Thomas M., d. 1543, dotterdotterson till Edvard IV:s far, hertig Rikard af York, var gunstling hos Henrik VIII, upphöjdes af denne till earl af Rutland och erhöll i gåfva stora jord possessioner af de indragna klostergodsen, däribland familjens stamslctt, Bel-voir castle. Francis M., 6:e earl af Rutland, f. 1578, d. 1632, hade stort inflytande vid Jakob I:s hof och var svärfar till Buckingham. John M., 9:e earl af Rutland, f. 1638, d. 1711, upphöjdes 1703 af drottning Anna till markis af G r a n b y och hertig af Rutland. Hans sonsons son, John M., markis af G r a n b y, f. 1721, d. 1770, var en tapper krigare, som under Sjuåriga kriget (1756-63) utmärkte sig som befälhafvare öfver den engelska kontingenten i Ferdinands af Braunschweig armé. Hans son, Charles M., 4:e hertig af R u 11 a n d, f. 1754, d. 1787, var intim vän till Pitt d. y., medlem af Shelburnes och Pitts kabinett (från 1783) och 1784-87 lordlöjtnant på Irland. Hans son, John Henry M., 5:e hertig af Rutland, f. 1780, d. 1857, är skildrad som "hertigen" i Disraelis "Coningsby". En yngre ättgren, härstammande från en yngre son till den 3:e hertigen af Rutland, ändrade af arfsskäl familjenamnet till M a n-ners-Sutton. 1. Charles M. -Sutton, sedan 1835 viscount Canterbury, politiker, f. 1780, d. 1845, var son till Charles M.-Sutton, ärkebiskop af Canterbury (f. 1755, d. 1828), blef 1806 medlem af underhuset (tory), tillhörde 1809-17 ministären som generalauditör (judge-advocate-general), valdes 1817 till talman och vann som sådan allmänt erkännande för värdiehet och opartiskhet, fastän han utanför parlamentet uppträdde som ut-