811 Mansardtak-Mansbot 812 2. J u le s H a r d o u i n-M., den föregåendes systerdotters son, f. 16 april 1646 i Paris, d. 11 maj 1708 i Marly, son af Raphael Hardouin och Marie Gaultier, blef lärjunge hos sin frände och antog efter dennes död hans namn. Småningom tillvann han sig högt anseende hos Ludvig XIV, som gjorde honom till generaldirektör för de offentliga byggnaderna och anförtrodde honom omfattande uppdrag: skapandet af de båda torgen i Paris Place des victoires och Place Vendöme (urspr. Pl. Louis le Grand), byggandet af slotten i Clagny åt m:me de Montespan, Marly, Stora Tria-non och Versailles samt af Invaliddomen i Paris. Han visar i sin arkitektur stor förmåga af majestätiskt allvar och elegant formbehandling. Å hans stallbyggnader i Versailles och å slottet Clagny förekomma, som det vill synas för första gången (enligt Geymiiller), de efter honom benämnda mansardtaken (se d. o.). l-2. A. L. R. Mansardtak [mäsärtak], en form af brutet yttertak, som fått sitt namn efter franske arkitekten J. Mansard (se d. o. 2), hvilken anses som dess uppfinnare. Detta tak karakteriseras däraf, att dess nedre hälft har en ganska brant lutning i förhållande till den öfre (se t. ex. fig. 2, Kaufhaus, i art. Mannheim). Fördelen med denna konstruktion i förhållande till de vid tiden för dess framträdande vanliga höga branta taken var den, att det medgaf lika godt utrymme för vindsrum som innanför de förra, men var lägre och billigare. C. Wijnblad meddelar i sitt intressanta arbete "Ritningar på fyratio wåningshus" (1755), att dess "construction efter det i Stockholm antagne sättet sker sålunda": takets höjd AB bestämmes; linjerna AB och AD utdragas; genom en cirkel med radie DG, husets bredd, afskäres med D till medelpunkt den vertikala midtaxeln i C, och med B till medelpunkt den horisontala linjen i E-, "när sedan", säger Wijnblad, "linjer från D till C och E till B äro uppdragne, är halfva taket construe- rat". I nu gällande byggnadsordning för Stockholms stad, som trädde i kraft l jan. 1891, heter det i § 29: "Å boningshus får takfallet icke göras brutet - - dock må för boningshus, som uppföres vid öppen plats eller gata af minst 18 m. bredd, byggnadsnämnden kunna, där byggnadsstilen sådant fordrar, medgifva brutet takfall". Denna förordning har tydligen tillkommit för att förhindra vindsvåningar. Numera anser man vindsvåningar mindre brandfarliga än "vindskontor", hvadan förbudet mot brutna tak sannolikt vid nästa revidering af byggnadsordningen kommer att uteslutas. I- G. C. Mansarowar. Se Manasarowar. Ma'nsbach. gammal tysk adelssläkt, knuten till godset M. i kretsen Hersfeld i Kurhessen. En gren af släkten lefde en tid i Danmark och Norge. 1. Johan Frederik M., friherre von, dansk-norsk militär, f. 26 okt. 1744 på godset Mansbach, d. 15 mars 1893 på Fredriksten, blef dansk öfverstelöjtnant 1772 och naturaliserad som dansk friherre 1776, kom 1783 som infanteri-öfverste till Norge och anförde som generalmajor en fältbrigad under infallet i Sverige 1788. Han blef 1790 kommendant på Fredriksten. - 2. Karl v. M., den förres son, militär, svensk-norsk diplomat, f. 23 mars 1790, d. 17 juni 1867 på Mansbach, 1816 major, öfveradjutant hos Karl XIII och kabinettskammarherre, var 1822-28 chef för krigsskolan i Kristiania, blef 1828 generalmajor och chef på Bergenshus, 1839 generallöjtnant och medlem af den s. å. tillsatta svensk-norska unionskommittén, hvars norske ordf. han var i 5 år. 1847-57 var han svensk-norsk envoyé, efter hvartannat i Haag, Wien, Berlin och Dresden, samt var 1857-58 medlem af interimsregeringen. - 3. Karl Adalbert v. M., den föregåendes son, svensk-norsk diplomat, f. 21 aug. 1820 i Kristiania, d. 4 jan. 1890 på Mansbach, blef officer 1841 och ordonnansofficer hos Karl Johan, tog senare kameralexamen i Uppsala och öf-vergick till den diplomatiska banan samt var 1859-68 ministerresident i Bruxelles, men tog vid faderns död afsked för att öfvertaga familjegodsen. 1-3. K- V. H. Mansblod, bot. Se Hypericum. Mansbot, jur., betecknade förr de böter, som skulle erläggas af den, hvilken orsakat en annans död. Allt slags dråp kunde emellertid ej försonas med böter. Redan de äldsta svenska lagarna upp-togo mord bland de urbota brotten, och senare blef allt viljadråp belagdt med dödsstraff. Mansbot förblef då endast straffet för den, som genom oakt-samhet förspillt en annans lif, hvarförutom, när det lyckats en viljadråpare att undkomma, mansbot uttogs af hans gods. Enligt 1734 års lag var mansboten enligt missgärningsbalkens 26:e kap. bestämd till 300 dal. (hvilket i senare tider motsvarade 150 rdr rgs). I svårare fall botades hel, i lindrigare half mansbot. Skuffade man annan af vredesmod, så att han föll omkull och dödligt skadade sig, erlades hel mansbot. Kastade man från hus eller ställning ned stock eller sten, utan att varna den, som befann sig inunder, och fick denne däraf döden, egde domaren pröfva, om hel eller half mansbot skulle gäldas. Slog man åter efter annan och denne, då han ville vika undan,