föll ned och stötte sig, så att han dog, botades half mansbot, såvida det ej tilldrog sig å mur, ställning eller annan höjd, där faran var större, i hvilket fall hel mansbot skulle erläggas o. s. v. Genom 1861 års misshandelsförordning upphäfdes de lagstadganden, som handlade om mansbot. Straffet för den, som genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse vållar annans död, är sedan denna tid böter, ej under 50 kr., eller fängelse i högst sex månader. I fall vållandet var synnerligen groft, kan straffet skärpas till straffarbete i två år. ^{J. H--r.}* Manschett 1. Manchett (fr. manchette, dim. af manche, ärm), garnityr (linning, kant), som afslutar ärmen på en skjorta; prydnad, merendels af glas, som begagnas på ljusstakar omkring ljusets nedersta del. -- Liksom alla beklädnadspersedlar har äfven manschetten undergått stora förändringar efter växlande moder. Den elegantaste formen bildades af spetsmanschetten (se Dräkt, sp. 936--939 och färgpl. III); minst klädsam är väl den moderna, genom stärkning stela, lösa ("falska"). Mansel [mä'nsl], Henry Longueville, engelsk religionsfilosof, f. 1820, d. 1871, blef 1866 teol. professor i Oxford och 1868 dekan i S:t Paul. Han var en af W. Hamiltons (se Hamilton 12, sp. 1223) lärjungar, men påverkades äfven af den äldre skotska skolan och Kant. Han försvarar den kristna religionen mot alla förståndsmässiga invändningar genom att förneka det mänskliga förståndets förmåga att fatta Gud. För förståndet äro det absoluta, oändligheten och den första orsaken olösliga motsägelser, men därmed har ock förståndet förlorat all domsrätt i religiösa frågor. F. ö. kan förståndet lika litet lösa de slutliga uppgifterna på andra områden af världsförklaringen. Kristi gudom är ej mer stridande mot förståndet än förhållandet mellan en evig orsak och timliga verkningar, hans dubbla natur ej obegripligare än förhållandet mellan själ och kropp, undret ej mer stridande mot förståndet än motsatsen mellan frihet och naturnödvändighet o. s. v. Vi böra därför h. o. h. taga vårt förstånd till fånga under trons lydnad inför kristendomen, hvars sanning bevisas genom sådana yttre vittnesbörd som underverken, profetiorna, trovärdiga vittnens utsagor, kristendomens hastiga utbredning i världen o. d. Bland M:s skrifter må nämnas The limits of religious thought (1858; 3:e uppl. 1867), Metaphysics (1860; 2:a uppl. 1866) och Philosophy of the conditioned (1866). Chandler utgaf 1873 M:s bref m. m. ^S--e. Mansfeld [-fält]. 1. Fordom tyskt grefskap i Öfversachsiska kretsen, tillhörde sedan 1200-talet den historiskt namnkunniga släkten M. och bildar nu 3 kretsar i preussiska reg.-omr. Merseburg (prov. Sachsen). Vid grefveättens utslocknande på svärdssidan, 1780, införlifvades området dels med Sachsen, dels med Preussen, som 1815 erhöll äfven den sachsiska delen. Arealen utgjorde omkr. 1,100 kvkm. Inom grefskapet drifves sedan 700 år tillbaka ett gifvande bergsbruk på koppar och silfver med 18,000 arb. och ett årligt tillverkningsvärde af 7 mill. mk. -- 2. Stad i preussiska reg.-omr. Merseburg, vid ån Thalbach. 2,664 inv. (1905). Nära staden ligger grefvarnas af M. stamslott M., som förstördes 1674, men nu är delvis restaureradt. 1 o. 2. (^{J. F. N.}) Mansfeld [-fält], tysk greflig, i äldre tid riksomedelbar släkt, härstammande från Burchard af Querfurt, innehafvare af herrskapet Querfurt, hvilken (1219) gifte sig in i en äldre grefvesläkt M. och hvars ene son, grefve Burchard af M., 1264 samlade dennas besittningar i sin hand. Besittningarna mediatiserades redan under 1400- och 1500-talen. En gren af ätten förvärfvade allodialgods i Böhmen. Denna fortlefde längst. Då den 1780 utslocknade på svärdssidan, öfvergingo dess allodialgods och namn till en gren af den österrikiska släkten Colloredo (Colloredo-Mansfeld), medan de redan förut sekvestrerade länen slutgiltigt hemföllo till Kur-Sachsen och Brandenburg. Bland medlemmar af släkten må nämnas: 1. Albrekt, grefve af M., f. 1480, d. 1560, slöt sig tidigt till reformationen samt deltog på protestanternas sida i Schmalkaldiska kriget. Han besegrade därunder vid Drakenberg (vid Weser) en kejserlig här under hertig Erik af Braunschweig 24 maj 1547 och ledde 1550--51 tappert försvaret af Magdeburg, som belägrades af Morits af Sachsen. Sedan Morits på våren 1552 brutit med kejsaren, slöt M. sig till honom och återfick genom fördraget i Passau (s. å.) sina besittningar. -- 2. Peter Ernst I, furste af M., f. 1517, d. 1604, gjorde habsburgska huset stora tjänster under det nederländska frihetskriget, dels i fält, dels flera gånger som styresman öfver Luxemburg och öfver Nederländerna. Han upphöjdes 1594 af kejsar Rudolf II i tyskt riksfurstligt stånd. -- 3. Karl, furste af M., den föregåendes son, f. 1543, d. 1595, utmärkte sig på spanska sidan under det nederländska frihetskriget, förde 1595 spanska hjälptrupper till Ungern och vann där som Österrikes generalissimus segern vid Gran öfver turkarna. -- 4. Peter Ernst, under namnet grefve Ernst af Mansfeld känd som <img r>

en af Trettioåriga krigets äfventyrligaste och mest fruktade soldateskhöfdingar, f. 1580, d. 29 nov. 1626, var naturlig son af M. 2. Han kämpade till en början vid österrikiska och spanska arméer i Ungern och Nederländerna, men öfvergick 1610 till Nederländska unionen och inträdde 1618 i de upproriske bömarnas tjänst. På grund af personligt missnöje och hopade svårigheter inlät han sig emellertid i förrädiska förbindelser, som föranledde honom att ligga overksam i Pilsen under slaget på Hvita berget. Sedan underhandlingarna med katolikerna strandat, ställde han sig åter till Fredriks af Pfalz förfogande och öfvertog försvaret af dennes arfländer. Nödgad att utrymma öfre Pfalz (1621), drog han sig tillbaka till Rhen-Pfalz, tillfogade där (april 1622) Tilly en kännbar motgång vid Wiesloch, men kunde ej hindra honom att slå de båda andra för Fredriks sak kämpande