(Mantuanska tronföljdskriget) varade 1627--30. Under detsamma stormades staden 18 juli 1630 och plundrades under tre dagar af de kejserlige. Den siste Nevers, Carlo IV (1665--1708), förenade sig i Spanska tronföljdskriget med Frankrike mot kejsaren, hvarför kejsar Josef I efter Carlos död indrog M. till österrikiska kronan. 1797 intogs M. af fransmännen och ingick sedan i de napoleonska statsbildningarna Cisalpinska republiken, Italienska republiken och konungariket Italien, men kom 1814 åter till Österrike, som 1799 återtagit staden, men 1801 måst lämna den tillbaka till fransmännen. 1866 förenades M. med konungariket Italien. -- I M. hölls 1459 en kongress af furstar och folk, sammankallade af Pius II för åstadkommande af ett korståg mot turkarna, som 1453 eröfrat Konstantinopel. Då påfvens uppmaningar om penningebidrag från präster, lekmän och judar till uppställande af en korshär mötte motstånd, tillskref han detta den minskning i anseende, som påfvedömet lidit genom de s. k. reformatoriska kyrkomötena och utfärdade med bifall af de i M. närvarande kardinalerna och prelaterna 1460 bullan "Execrabilis". I denna fördömde han den på anförda möten hyllade satsen, att ett kyrkomöte stode öfver påfven, och stämplade som kätteri hvarje vädjan från påfven till ett allmänt konsilium. Se Brinton, "M." (1907). J. C.* K. H.* L. W:son M. Mantuanska tronföljdskriget. Se Mantua. Mantuanskt kors. Se Kors, sp. 1082.

Mantuavasen, en i Braunschweig förvarad antik vas (se fig.), förfärdigad af ett enda stycke onyx. Den mäter 16 cm. i höjd och 6 cm. i genomskärning samt är försedd med reliefer, som ha afsede på Cereskulten. Vasen togs af en tysk soldat under plundringen af Mantua 1630. Mantumba (Tumba), stor sjö i Belgiska Kongo ö. om mellersta Kongo. Den upptäcktes af Stanley 1883. Mantz, Paul, fransk konstförfattare, f. 1821 i Bordeaux, d. 1895. Hans arbeten behandla Holbein (1879, otillförlitligt), Boucher, Lemoine och Natoire (1880), Watteau (1891), La peinture française du IX:e siècle à la fin du XVI:e (1897) m. m. (G-g N.) Mantzius. 1. Kristian Andreas Leopold M., dansk skådespelare, f. 4 nov. 1819, d. 4 juni 1879, blef student 1837 och egnade några år åt teologiska studier. Han debuterade 1842 på k. teatern, med mycket bifall, som Erasmus Montanus och vann genast anställning som "pröveskuespiller". Men då M. önskade pröfva sina krafter på flera och större uppgifter, än teaterns styrelse erbjöd honom, tog han afsked 1843 och ingick vid Kristiania teater samt därefter vid ett kringresande sällskap, som hade sin hufvudstation i Odense. 1846 gaf M. gästroller på k. teatern i Köpenhamn och vann mycket bifall genom sitt humoristiska utförande af löjtnant von Buddinge i Hostrups ''Gjenboerne", en roll, som han spelade, då stycket första gången 1844 uppfördes (af studenter). Sedan han 1848 utfört Peter Ravn i Hostrups "En spurv i tranedans", kallades han, på Fredrik VII:s uttryckliga önskan, till k. skådespelare. Såväl i komiska (i synnerhet holbergska) som i mera allvarliga roller (t. ex. Shylock) visade M. sig som en mycket duglig och intelligent skådespelare. Till följd af stridigheter med teaterns styrelse drog han sig dock tillbaka från scenen, först 1858-60 och efter 1871 för alltid; gaf dock 1877-78 gästroller på k. teatern, bl. a. som Falstaff. Han var en ypperlig föreläsare, i synnerhet af Holbergs lustspel. 2. Karl M., den föregåendes son, dansk skådespelare, f. 20 febr. 1860, blef 1878 student och började studera romanska språk. Efter ett årsvistelse i Paris debuterade han 1883 på k. teatern som Jeronimus i "Erasmus Montanus" och har sedan tillhört nämnda scen utom 1889-90, då han spelade på Dagmarteatern och samtidigt var en af dess ledare. Han har efter hand haft en omfattande och mångsidig repertoar, både af tragiska och komiska roller, såväl klassiska som i synnerhet moderna (Rikard III, Shylock i "Köpmannen i Venedig", Polonius i "Hamlet", Arnolphe i Molières "Fruntimmersskolan", Harpagon i "Den girige", Johan Ulfstierna, grefve Trolle i "Den gamle præst" och Antonius i "Julius Caesar"). M. har visat sig vara en ovanligt intelligent och distingerad karaktärsskådespelare. Dessutom har han utarbetat det stora verket Skuespilkunstens historie (från forntiden till 1700-talet, 5 bd, 1897 -1907). På en del af detta arbete, Engelske teaterforhold i Shakespearetiden, vann han 1901 filos, doktorsgrad. 1909-12 var M. k. teaterns direktör. 1-2. E. Ebg. Mantåg, sjöv., kallas ombord alla sträckta tåg, som uteslutande äro afsedda för folket att hålla sig fast vid, särskildt de tåg, som vid rå- och relingsmanning sträckas längs med och något ofvanför rår, reling, bogspröt o. s. v. Jfr Manna reling och Manna rå. L. H.* Manu (antagligen besläktadt med germ. man), sanskr., nämnes ofta i "Rigveda" i betydelse af människan i allmänhet, särskildt som de indiske ariernas stamfader och motståndare till deras fiender (dasyu). Han säges också vara en gammal siare, hvilken först anbragt offerelden, och af Prajapati, med hvilken han understundom identifieras, insatt till konung. Som människornas stamfar -- i "Rigveda" är det dock Vivasvants son Yama, som framställes som den första människan; förmodligen i grund identisk därmed -- tänkes senare M. i olika former vara stamfar för olika släkter och i olika världsåldrar (kalpa). I nuv. kalpa märkas t. ex. a) M. Svayambhava (Brahmans son) som stamfar för hela människosläktet, ja hela skapelsen. Han betecknas ock i senare källor som upphofsman till Manus lagbok (se därom och om det hit