hänvisade Dharmasutra art. Manava-dharma-çastra); b) M. Vaivasvata (Vivasvants son), broder till Yama (se d. o.), den nuv. M. Enligt somliga sagor (t. ex. i "Çatapathabrahmana") är M. den indiske Noak, som fick tillsägelse af en i fiskform uppträdande gud -- Brahman eller Visnu -- att bygga ett fartyg och dymedelst rädda sig undan en stor världsflod. Fisken förde fartyget till Himalayas topp, där det bands och hvarifrån M., alltefter som vattnet sjönk, steg ned på slätten igen. Med sin dotter Ida (offerdrycken) framalstrade M. igen afkomma, hvarmed jorden åter befolkades. Hon kallas i egenskap af M:s hustru Manayi l. Manavi. Jfr Muir, "Original sanskrit texts", bd I, Lindner i "Festgruss an Roth" (1893) samt de religionshistoriska handböckerna. K. F. J. Manuale (af lat. manus, hand). Se Kyrkohandbok. Manualer, mus., de klaviaturer i orgeln, hvilka spelas med händerna (lat. manus), i motsats till den med fötterna trakterade pedalen. Antalet manualer i en orgel växlar från 2 till 5, och de ligga trappformigt bakom hvarandra. Hvar manual har sina olika stämmor och sin särskilda klangfärg. De kunna ock förenas medelst koppel. Manualerna ha olika namn. Så t. ex. när de äro 5 (hvilket dock är sällsynt), kallas den nedersta och främsta underverk (fr. positif, eng. choir-organ), därpå i ordning: hufvudmanual (grand orgue, great organ), öfververk l. bröstpositiv l. bröstverk (clavier des bombardes, swell-organ), soloklaver (clavier de récit) och ekoverk (se Eko 3). Omfånget i en manual är i regel från stora C till trestrukna f. A. L.* Manuali Hoepli. Se Hoepli, U. Manualiter (nlat.; jfr Manual), förkortadt man., mus., att spela endast på manualerna, utan pedal (i orgelkompositioner). Manubrium, lat., mus., knappen på ett registerdrag i orgeln. Manucci [mano'tji], italiensk boktryckarsläkt. Se Manutius. Manuduktion (af lat. manus, hand, och ducere, föra), handledning, särskildt den, som lärjungen åtnjuter af läraren, hvilken därför ända in i nyare tider stundom kallats manuduktor, handledare; benämningen tycks ha förekommit i synnerhet vid universiteten om privatlärare åt studenter, sålunda motsvarande hvad som vid de engelska högskolorna kallas coach (eg. "forvagn"). J. C. Manuduktor. Se Manuduktion. Manuel, östromerska (bysantinska) kejsare: 1. M. I K o m n e n o s, f. omkr. 1120, d. 1180, besteg 1143 tronen efter sin fader, Johannes II, med undanträngande af sin äldre broder Isak. M. var en modig och krigskunnig härskare, som, genom sitt försök att återställa östromerska rikets öfvervikt vid Medelhafvet, invecklades i en rad af krig. Han intog en misstänksam, snart afgjordt fientlig hållning mot de västerländska korstågs-rörelserna, så mycket mer förklarlig som konung Roger af Sicilien vid tiden för det andra korståget (1147-49) hade företagit sig att härja i Grekland. Utom mot denne förde M. krig på flera andra håll, mot venezianerna, mot magya- rerna, mot de upproriske serberna, mot sultanen af Ikonion m. fl., i allmänhet med framgång. Genom de oerhörda utgifter, som de ständiga krigen och hans dyrbara hofhållning föranledde, förstörde han rikets finanser och påskyndade dess förfall. .- 2. M. II Palaiologos, f. 1348, d. 1425, andre sonen till Johannes V, vistades vid dennes död, 1391, som gisslan vid sultan Bajasid I:s hof, men lyckades fly därifrån och öfvertog styrelsen. Hans rike hotades af turkarna med fullständig undergång, men räddades därigenom, att dessa (1402) besegrades af Tamerlan. Slutligen måste dock M. underteckna ett fördrag med turkarna, hvari han förband sig att betala tribut. M. efterträddes 1425 af sin äldre son, Johannes ("VIII"). M. var en flitig författare i teologiska, retoriska och poetiska ämnen samt en god brefskrifvare. Se Migne, "Patrologia grasca" (40), E. Legrand, M:s bref (1893), B. de Xivrey (i "Mémoires de 1'Institut de France", 1853), och Krum-bacher, "Geschichte der byzantinischen litteratur" (1897). 1-2. J-C. Manuel, kejsare af komnenernas ätt i Trabezon. 1. M. I, son af Alexios I, den förste kejsaren af Trabezon, regerade 1228-63 och var vasall först under seldschukerna, sedan under mongolerna. - 2. M. II, regerade 1332-33. - 3. M. III, Ta-merlans vasall, regerade 1390-1417. Manuel [-noe'lj, sp. o. port. namnform för Emanuel. Manuel [-noerl], Don Juan, spansk infant, författare. Se Juan Manuel. Manuel, Nikolaus, kallad D e u t s c h, schweizisk målare, skald, krigare och statsman, f. 1484 i Bern (enligt familjetradition), d. 1530, hade stor betydelse för sin fädernestad, hvars reformator han blef, och i det hela för reformationstiden, under hvilken han gjorde sig bekant på såväl det praktiska lifvets som konstens områden. Han blef 1512 medlem af Stora rådet i Bern, tog 1522 krigs- | tjänst och var med vid stormningen af Novara samt i slaget vid Pavia. Efter sin återkomst blef han 1528 medlem af Lilla rådet och uppträdde som reformationens befordrare i Nik ManueL Efter ett sjulf. egenskap af statsman, porträtt, skald och målare. Som skald skref han fastlagsspel af stor folklig kraft, med lefvande och sant tecknade figurer samt med humor och kvickhet i framställningen och ett kärnfullt språk, men utan någon dramatisk utveckling. De förnämsta af dem äro Die todtenfresser (behandlande dödsmässorna som inkomstkälla för de andlige) och Von dem j unterschied zwischen dem pabst und Christum, j Jesum. - Som målare, hvartill han främst var i kallad, efterlämnade han både taflor och tecknin-I gar. Man känner ej, under hvilken han studerat; ' men säkert är, att han icke, såsom man påstått,