839 Manuel-Manufakturkontoret 840 1511 studerat hos Tizian i Venezia. Hans mest berömda målning var en "dödsdans", som han 1515-20 utförde på insidan af muren kring domi-nikanklostret i Bern. Den existerar ej längre, ty den nedbröts 1660, men hade förut kopierats, och dessa kopior lära finnas i familjen Manuels ego. Bilden innehöll enligt uppgift 46 skildringar af döden tillsammans med representanter för olika klasser af människor, alla framställda i kroppsstorlek och i hufvudsak liknande figurerna i baselmålarnas framställningar af dödsdansen. Det, som finnes kvar af hans hand, är uteslutande taflor, såsom ett par altarflyglar i Berns museum, S. Lukas och Marias födelse, vidare i Basel Johannes dö-parens halshuggning, i samma stad Lucretia samt David och Batseba, bägge från 1517, målade brunt i brunt, m. fl. Dessutom utförde han porträtt, bl. a. sitt eget (i Berns stadsbibliotek), och handteckningar, utgörande skildringar ur tidens vilda lif, samt gjorde utkast till glasmålningar, ej sällan i en fantastisk renässansstil, såsom 14 fönster till rådhuset i Basel. Kontnärens stil präglas af hänsynslös naturalism i förening med bisarr fantasi och är ofta af starkt fängslande verkan. - M:s son Hans Rudolf M. (f. 1525, d. 1571) var likaledes tecknare och skald. C. R. N.* Manuel [manyä'1], Louis Pierre, fransk politiker, f. 1751, hade redan före revolutionens utbrott suttit fängslad på Bastiljen som författare till en irreligiös pamflett. Han blef 1789 medlem af den provisoriska municipalsty-relsen i Paris och utsågs 1791 till kommunens prokurator, med Danton som närmaste man, men skilde sig sedermera i nationaikon-ventet alltmer från ytterlighetsmännen. Då konventet beslöt, att Ludvig XVI skulle afrättas, nedlade M. sitt mandat (jan. 1793) och drog sig undan till sin födelsestad, Montargis. Han giljotinerades i Paris 14 nov. 1793 på revolu-tionstribunalets dom. M. utgaf 1792 "Lettres écrites par Mirabeau å Sophie Ruffey, marquise de Monnier" (4 bd). Jfr Bonnal, "M. et son temps" (1877). (V.s-g.) Manuel [manyä'1], Jacques Antoine, fransk politiker, f. 1775, d. 1827, vann stort rykte som sakförare och gjorde sig under de "hundra dagarna" i folkrepresentationen känd för sin glödande patriotism. Som medlem af deputeradekammaren sedan 1818 bekämpade han med sådan energi och glänsande vältalighet den rojalistiska reaktionen, att kammarmajoriteten 1823 omfattade ett lägligt tillfälle att utesluta honom ur församlingen, hvarvid han endast vek undan för våldet (han släpades ut ur sammanträdessalen af gendarmer). M:s begrafning gaf anledning till en stor folkdemonstration. (V. S-g.) Manuel [manyä'1], Eugene, fransk skald, f. 1823 i Paris, d. där 1901, son till en israelitisk läkare, vardt 1870 kabinettschef i undervisnings- ministeriet och utnämndes 1878 till generalinspektör öfver allmänna läroverken. M. var en föregångare till Coppée i hemskildrande dikter: Pages in-times (1866; 4:e uppl. 1871), Poémes populai-res (1871; 4:e uppl. 1875), som innehåller realistiska skildringar af fattigmans lif, framburna i filantropiskt syfte, samt Pendant la guerre (1872; 3:e uppl. 1875), scener och stämningar från belägringen af Paris. De två förstnämnda samlingarna prisbelönades af Franska akad., som äfven tilldelade honom 6,000 frcs för hans sociala enaktsdrama Les ouvriers (1870). M. utarbetade jämte E. Lévi-Alvarés den för skolorna afsedda läseboken La France (4 bd, 1854-56; många uppl.). Manue'1! (af lat. ma'nus, hand), som utöfvas med händerna. - Manuell gymnastik. Se Sjukgymnastik. Manufaktur (af lat. ma'nu fa'cere, tillverka för hand), urspr. verkstad, där råmaterialet, i allmänhet hämtadt ur växt- eller djurriket, bearbetas hufvudsakligen af människohand; sedermera, i mån som maskiner kommo att utföra alltmera af människohandens forna arbete, liktydigt med det numera så godt som uteslutande använda ordet fabrik. (Om den förr iakttagna skillnaden emellan fabriker och manufakturer se Fabrikslagstiftning, sp. 1226.) -- Manufaktūrer l. manufakturvaror, vanligast produkter af textilindustrien (spunna, väfda, stickade, knypplade m. fl. varor). -- Manufakturēra, ge råmaterial (särskildt mineral eller deras metaller) den beskaffenhet och form, som utmärka dem som handelsvaror. -- Manufakturi'st, den, som tillverkar eller, oftast, försäljer manufakturvaror. (Å. W:son M.) Manufakturdiskontkontoret. Se Diskont, sp. 507. Manufakturfonden. Se Diskont, sp. 507, och Manufakturkontoret. Manufakturförlagslånefonden, en fond för beredande af förlagslån åt fabriksnäringar. Se Diskont, sp. 507. Manufakturhammare, mek. Se Hammare, sp. 1239. Manufakturkontoret, ett af rikets ständer 1739 inrättadt verk, som efter landshjälpsdeputationen (se Deputation, sp. 171) öfvertog förvaltningen af de till manufaktur-(fabriks-)näringens understöd anslagna medel (manufakturfonden). Verket styrdes af fyra, senare åtta af ständerna utsedda fullmäktige. "Det gjorde sig till målsman för det allra strängaste skyddssystem; det ville icke höra talas om någon utvidgning af näringsfriheten och tyckte icke, att statens förmynderskap eller manufakturidkares anspråk på skydd och hjälp kunde sträckas för långt" (Malmström). 1766 upphörde Manufakturkontoret att vara ett rikets ständers verk. En rörande dess hushållning vidtagen undersökning lade i dagen, att mycken