misshushållning, slöseri och mannamån egt rum vid medlens förvaltning. De till kontoret influtna medlen utgjorde för tiden 1739--65 något öfver 9 mill. dal. smt utom lån i banken på 1,3 mill. De till kontoret hörande ärendena öfverlämnades 1766 till Kommerskollegium, inom hvilket 1770 en särskild division inrättades för manufakturärenden, i hvilken Manufakturkontorets förre tjänstemän insattes som ledamöter och betjänte. -- Se vidare Diskont, sp. 507, och J. A. Almquist, "Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulsstaten 1651--1910" (i "Meddelanden från Sv. riksarkivet. Ny följd", 2, 4, h. 1, 1912). (S. B-h.) Manufakturprivilegier. Se Hallordning. Manufakturstämpelverket i Stockholm verkställde därstädes den af staten förr anbefallda stämplingen af vissa inhemska fabriksalster, hvilken -- utom för spelkort -- upphäfdes genom k. kung. 13 juni 1862. Stämpelverket handhades enligt k. förordn. 18 juli 1850 i Stockholm under Kommerskollegiets öfverinseende af den afdelning i stadens magistrat, som benämndes Handels- och ekonomikollegium (se d. o.), genom ett särskildt stämpelkontor. A. Th. S.* Manufakturvaror. Se Manufaktur. ManQI (Felis manul), zool., långhårig vildkatt af vår tamkatts storlek. Den lefver på Central-Asiens högstäpper. L-e. Manulektor (af lat. ma'nus, hand, och le'gere, läsa), en vid spiritistiska seanser begagnad skrifapparat, oftare kallad psykograf. Manumissio (lat., frigifning), rom. rätt, frigifning af en slaf. I den romerska rätten utbildades åtskilliga former för frigifning af slafvar. Formlös frigifning var nämligen ej giltig, och omkr. tiden för Kristi födelse sökte man t. o. m. genom lagstiftning minska antalet frigifningar. Småningom blefvo, särskildt genom pretorns verksamhet, formerna lättare. -- Verkan af frigifningen var urspr., att den frigifne fick endast en inskränkt medborgarrätt; först på 500-talet e. Kr. medförde frigifningen omedelbart lika rättsställning med de fribornes. M. F-r. Manu propria, lat., förk. m. p., egenhändigt. Man ur huse. Då hvarje vapenför man drager i fält för landets försvar (allmänt folkuppbåd), kallas detta att gå man ur huse. (H. J-dt.) Ma'nus, lat., anat. Se Hand. Ma'nus, rom. rätt. Det latinska ordet manus betyder eg. hand, men användes i öfverförd bemärkelse för att beteckna ett maktförhållande. Tidigast torde uttrycket manus i denna bemärkelse användts för att beteckna den makt och myndighet i alla riktningar, som tillkom den romerske husfadern öfver alla och allt, som familia i vidsträckt mening innefattade. Men i den något senare rätten nyttjades uttrycket för att ange hans myndighet särskildt öfver hustrun i det s. k. stränga äktenskapet. Denna husfaderns myndighet öfver hustrun var till beskaffenhet och omfattning icke väsentligen skild från den, som tillkom honom öfver barnen, patria potestas (se d. o.), och innebar en urspr, oinskränkt makt såväl i personligt som i förmögenhetsrättsligt afseende. Hustrun i det stränga .äktenskapet sades därför också intaga en ! dotters ställning (vara filice loco). l enlighet därmed hade hon ock vid mannens död jämte sina barn arfsrätt efter honom. Hustruns ingående af det stränga äktenskapet betecknades med uttrycket in manum conventio. Men jämte detta stränga äktenskap med manus förekommer redan från äldre tider det s. k. fria äktenskapet, i hvilket hustrun icke ingick i sin mans jamilia, utan fortfor att vara sui juris, om hon var det vid äktenskapets ingående, och att stå under samma potestas som förut, om hon vid äktenskapets ingående var filia familias. 1. L. (M. F-r.) Manus 1. Stora Admiralitetsön, den största bland Admiralitetsöarna (se d. o.). Manu sainhitä. Se Mänava-dharma-9 ä s t r a. Manuses, Athanasios, nygrekisk skald. Se Nygrekiska litteraturen. Ma'nus fe'rrea, krigsv. Se C or v u s. Ma'nus inje'etio (lat. mafnus, hand, och injefctio, påläggande), rom. rätt, var den handling, hvarigenom den gamla stränga gäldexekutionen (legis actio per manus injectionem) inleddes. Exekutionen, för hvilken förutsättningen är, att borgenären har en klar fordran, kunde därför ega rum mot den gäldenär, som i process blifvit dömd att betala. Man ansåg förr, att den särskilda, högtidliga af-talsform, som kallades nexum, medförde samma stränga exekutiva verkan, som om gäldenären blifvit dömd att betala, men detta torde icke vara riktigt. - Det är sannolikt, att i äldsta tider exekutionen kunde inledas, omedelbart efter det gäldenären blifvit dömd, och att det sålunda är en mild-ring af en förut bestående strängare grundsats, då redan de "tolf taflorna" föreskrifna, att gäldenären därefter ytterligare skulle ha 30 dagar (tri-ginta dies justi) på sig. Efter denna tids förlopp var han emellertid utsatt för exekution. Denna inleddes därigenom, att borgenären lade hand på honom (manus injectio) och - om det behöfdes, med våld - förde honom inför pretorn. Om icke gäldenären då befriade sig antingen genom att betala eller därigenom, att en annan (vindex) uppträdde för honom och påtog sig skulden, synes pretorn genom ett särskildt beslut (addictio) ha tillåtit borgenären att föra gäldenären till sitt hus, där han kunde hålla honom fängslad och tvinga honom till arbete, hvars värde afräknades på skulden. Ännu kunde emellertid gäldenären under 60 dagar lösas; och för detta ändamål skulle han under tre på hvarandra följande torgdagar (tribus nundinis) på comitium föras inför pretorn, hvarvid hans skuld skulle offentligen utropas. Men om då ingen betalade för honom, hemföll han med hela sin familia (barn och egendom) h. o. h. till borgenären. Denne kunde döda honom eller sälja honom som slaf, det senare dock ej inom Rom. - Denna exekution var sålunda en sträng personalexekution. | Den närmaste anledningen till en förändring däri var en händelse, som Livius (VIII, 28) omtalar. Däraf föranleddes Lex poetelia (313 f. Kr.), som bl. a. föreskref, att därefter gäldenärens egendom, | icke hans person, skulle tagas i anspråk för en j borgenärs fordran (pecunice creditce bona debitoris, j non corpus obnoxium esset). Därigenom infördes ! en realexekution, som riktades omedelbart på gälde-! närens förmögenhet. I- *<.. (M. F-r.)