851 Mara 852 mäktigaste män. Sedan den gamla keltiska ätt, som innehaft titeln, 1377 utslocknat, kom den genom arf till Isabella Douglas, grefvinna af M. (f. omkr. 1360, d. 1408), som 1404 bort-röfvades och äktades af Alexander Stuart 1. S t e w a r t, f. omkr. 1375, d. 1435, sonson på sidolinjen till konung Robert I. Efter dennes död återföll titeln tiil kronan och gafs omkr. 1457 af Jakob II åt dennes son, John Stuart, som 1479 fängslades af sin broder, Jakob III, och s. å. dog i fängelset. Titeln earl af M. torde sedan ha getts åt konungens gunstling, arkitekten och hof-raannen Robert Cochrane, som gjorde sig hatad genom praktlystnad och försämring af myntet samt 1482 öfverfölls af några stormän och hängdes i konungens åsyn (se Douglas 11). Titeln earl af M., som sedermera kortare tid bars af några bland konungahusets anförvandter, tillerkändes 1565 John Erskine, lord E r-s k i n e, på grund af hans härstamning från en af dess keltiska bärare. Han var befälhafvare på slotten i Edinburgh och Stirling samt guvernör för Maria Stuarts son Jakob (sedermera Jakob Yl), deltog i resningen mot Maria efter hennes giftermål med Bothwell, blef i sept. 1571, efter dråpet på regenten Lennox, Skottlands regent, men var som sådan endast ett redskap åt Morton (se Douglas 14) och afled redan 29 okt. 1572. - Sonen John Erskine, 2:e earl af M., f. 1558, d. 1634, uppfostrades på Stirling castle tills, med Jakob VI och blef 1578 för en kort tid till namnet dennes guvernör. Jämte andra presbyterianska stormän deltog han i Jakobs bortröf-vande 1582 (se R u t h v e n), men måste, sedan Jakob 1583 lyckats undkomma, själf fly till England, hvarifrån han 1585 återkom med en armé och nödgade konungen till en uppgörelse, som återgaf honom titlar och inflytande. 1601 företog han en viktig beskickning till England och eraot-tog drottning Elisabets försäkran, att Jakob skulle bli hennes efterträdare på Englands tron. Han var 1616-30 Skottlands riksskattmästare (lord high treasurer). - John Erskine, 6:e earl af M., f. 1675, d. 1732 i Aachen, var den egentlige ledaren af 1715 års jakobitiska resning i Skottland. Han var skotsk och sedan 1713 äfven engelsk statssekreterare, försäkrade 1714 den nye konungen, Georg l, om sin lojalitet, men blef jämte andra ledande tories beröfvad sina ämbeten och flydde därpå i aug. 1715 förklädd till Skottland, där han 6 sept. lät resa pretendenten Jakob Edvards standar. Han tågade därpå som dennes högste befälhafvare till Perth, men sölade där bort <en dyrbar tid och blef 13 nov. trots öfverlägsenhet i truppantal slagen vid Sheriffmuir af en kunglig här under hertigen af Argyll (se Campbell 4). Då pretendenten i dec. kom till Skottland, var resningen hopplöst misslyckad, och Erskine, som af pretendenten 22 okt. 1715 upphöjdes till hertig af M., måste i febr. 1716 med sin herre fly till Frankrike samt följde denne därefter till Avignon och Italien. Han hade betydande andel i försöken att 1716-17 vinna svensk hjälp för jakobiteinas sak. Han ådrog sig emellertid allt starkare misstro vid pretendentens hof och emottog 1721 i hemlishet en pension från Georg I. 1724 lämnade han definitivt pretendentens tjänst. Sin earlvärdighet hade han som högförrädare dömts förlustig 1716; den återställdes till släkten Erskine genom parlamentsbeslut af 1824. Jfr lord Crawford, "Earldom of M. in sunshine and shade" (1882). V. S-g. Mara (sanskr. mara-, eg. dödande, dråpare; död, dråp; pest), ind. myt,, är i den buddistiska religionen och mytologien såväl det ondas princip (buddismens djäfvul) som också kärleksgud. Som det ondas princip (märo päpimä, "Mara ondskan") synes M. snarast motsvara bramanismens dödsgud (Mrtyu, Yama), men torde af buddisterna identifierats med Kärna, kärleksguden, hvilken med vällustens lockelser motarbetar människans befrielse (moksa) från världen och hennes sträfvan efter nirväna. I denna egenskap frestar han också Buddha att uppge sin mission. Utom handböckerna jfr i synnerhet Windisch, "Mara und Buddha" (i "Abhandlungen der säch-sischen gesellschaft der wissenschaften", bd XV, 1895), Charpentier, "Uber Rudra-Qiva" (i "Wiener zeitschrift fur die kunde des Morgenlandes", bd XXIII, 1910), som i den buddistiska Mara vill se en ombildning af den vediske och bramanske Rudra. K. F. J. Mara ,(hebr., "bitterhet"), israeliternas första läger i öknen (2 Mos. 15: 23-25), där folket knorrade öfver, att det ej kunde dricka det bittra vattnet och där Mose gjorde detta vatten sött genom att däri kasta ett slags trä. Mara (af outredd grundbetydelse, da. mare, ty. mahr eller, vanligare, alp 1. alpdriicken, eng. niglitmare, fr. cauchemar, it. incubo, sp. pesa-dilla, lat. i'ncubus, asthma nocturnum, grek. efialtes) kallas en känsla af kväfning, beklämning eller tryckande tyngd öfver bröstet, som kommer på under sömnen. Den medför ofta ett häftigt uppvaknande med ängslan och oro. Dess orsaker kunna vara mångahanda, stundom af allvarlig sjukdomsart, såsom hjärtsjukdomar, digestions-rubbningar, stundom kan symtomet vara rent nervöst och ett uttryck för en allmän neurasteni ^se d. o.). - Af "maran" skapade folktron tidigt ett trolldomsväsen. Ang. de gamle romarnas föreställning om detta se I n c u b u s. De nordiska folken tänka sig maran i skepnad af en kvinna, som smyger sig in i rummet genom nyckelhålet eller genom den finaste springa och sedan sätter sig grensle öfver den sofvandes bröst ("ridas af maran"). Stundom anses det vara vissa kvinnor, som under natten - ofta sig själfva ovetande och mot sin vilja - bli maror (jfr Häxa). Eftersom maran ej kan komma upp i sängen till den sofvande utan att först stiga i hans fotbeklädnad, bjuder försiktigheten, att man ställer sina skodon under sängen med tåspetsarna utåt. Maran tros "rida" icke blott människor, utan jämväl hästar, hvilkas manar hon gärna sammantrasslar (m a r-t of v or). Men äfven människor ha burit mar-lockar (se P lic a polonica). Under 1600-talet blef det t. o. m. ett mod att bära dylika flätade "kärlekslockar", hvilka ansågos lyckobrin-gande och skyddande mot sjukdom. Konung Kristian IV af Danmark bar t. ex. en sådan på vänstra sidan af hufvudet. Tron på dessa marlockars betydelse, hvilken antydes redan i en svensk bok från 1300-talet ("Själinna thröst"), fortlefde hos vår allmoge ännu vid midten af 1700-talet. Slut-