som är skogbevuxet, erhållas kautschuk, ingefära,
ipecacuanha, vanilj m. m. Jordbruket är hufvud-näring;
dessutom något bergsbruk (koppar, guld, marmor
o. a. sten). -- 2. (Fullständigt
São Luiz do Maranhão)
Hufvudstad i nämnda stat, på nordvästra kusten af ön
med samma namn. 29,475 inv. (1908). Staden är säte för
en biskop (sedan 1676). Den exporterar hudar, bomull,
socker m. m. Direkt ångbåtsförbindelse eger rum med
Liverpool och Lissabon. Franska kolonister bosatte sig
på ön 1612, men fördrefvos 1615 af portugiserna. 1823,
under Brasiliens befrielsekrig, intogs staden af lord
Cochrane (earl af Dundonald), som därefter utnämndes
till markis af M. -- 3. Portugisisk benämning på
Amasonfloden.
1 o. 2.
J. F. N.
Maranhãoviken [maran jäft'-]. Se Maranhäo 1.
Marannos. Se Marranos.
Marañon [maranjå'n], port.
Maranhão, benämning på
Amasonfloden (se d. o.) och särskildt på dennas öfre
del. Namnets härledning är ej säker.
Marans [-ra'], stad i franska dep. Charente-inférieure
(Aunis), vid Sévre-Niortaise och järnvägen
Nantes-Angouléme. 3,224 inv. (1901; som kommun
4,387 inv.). Betydlig spannmåls- och boskapshandel.
J. F. N.
Mar'nta arundinacea L. (eng.
Arrow-rot, "pilrot")
är en i Västindien och nordliga Syd-Amerika
inhemsk samt där och i andra tropiska länder odlad
mångårig ört, tillhörande fam. Marantacece. Från en
hvitaktig, köttig, fingertjock rotstock uppstiger en
gaffeldelad stjälk, som når en höjd af l-3 m. och
är omgifven af plattade slidor, af hvilka endast
de nedre äro försedda med bladskifvor af aflångt
äggrund till lansettlik form, på undre sidan
mjuk-håriga. Blommorna äro små, hvita, frukten
är en cnfröig kapsel. Det är af denna örts och
af den närstående M. indicas rotstockar, som man
förnämligast å Yästindiens öar bereder handelns
äkta (s. k. västindiska) arrowstärkelse <se d. o.).
O. T. S. (G. L-m.)
Marantäceae,
Marantacéer,
bot., växtfamilj af serien
Scitamineæ bland monokotyledonerna, omfattande
omkr. 270 fleråriga örter med rhizom och tvåradigt
ställda, oliksidiga, fjädernerviga blad med
leddyna, företrädesvis förekommande på fuktiga
ställen i tropiska Amerika och Afrika. Blomman
har endast l fertil ståndare, som till hälften är
petaloid, alla de öfriga 3-4 ståndarna äro helt
petaloida staminodier. Det starkt krökta stiftet
är i början omslutet af ett af sta-minodierna,
men springer sedan fram elastiskt. Frukten är
oftast kapselartad, embryot är krökt. Hit hör
Maranta arundinäcea (se d. o.) och flera släkten,
såsom Calathea, Thalia och andra, hvaraf arter med
vackra blad ofta odlas i växthus som prydnadsväxter.
G. L--m.
Marantacéer,
bot., Se Marantaceæ.
Marasch, stad i turkiska vilajetet Aleppo, vid foten
af Taurus, ö. om floden Djihan (forntidens
Pyramos),
720 m. ö. h. Omkr. 50,000 inv., hvaraf hälften
turkiska talande armenier. Handel med kurdiska
mattor och broderier. Amerikanska missionen har
kyrka och skolor där, och äfven jesuiterna ha där
en anstalt. Genom sitt läge nära mynningen af tre
hufvudpass öfver östra Taurus
(från Göksün, Albistan och Malatia) hade platsen
tidigt kommersiell betydelse, hvilket framgår dels af
namnets (Marasi) förekomst i assyriska inskrifter,
dels af den mängd hettitiska fornlämningar, som
anträffats där. Romarna kallade den
Germanicia
Cæsarea, senare
Germanicia Marasion, hvaraf det
armen. namnet
Kermanig. Af korsfararna intogs M. 1097
och af seldschukerna 1147.
Wbg.
Maraschino [-skina], en fint smakande, något
tjockflytande likör, som beredes förnämligast
i Zara, Dalmatiens hufvudstad, medelst de något
bittra och syrliga bären af Cerasus Marasca Höst
("Tridentinska surkörsbärsträdet"). Af de krossade
kärnorna får likören en svag bittermandelsmak. Den i
Sverige vanliga Maraschino di Zara (fr. Marasquin]
kallas äfven Marasca Rosoglio. En annan liknande
likör benämnes
Rosoglio di ossa di Marasche.
O. T. S.*
Maran, Dolichotis patagonica.
Marasläktet, Dolictiotis,
zool., hör till
fam. piggsvinsdjur (Hystricidce) inom gnagarnas
ordning och däggdjurens klass. Det har tillspetsade
öron, af hufvudets halfva längd, ungefär likstora
kindtänder, bakåt starkt divergerande tandrader och
kort, uppåtböjd, naken svans. Dit hör maran,
D. patagonica (se fig.), som förekommer i
Patagoniens steniga och vattenfattiga öknar upp till
37° s. br., helst i trakter, som äro betäckta med
busksnår. Till utseendet liknar den något hararna
och betraktas som deras motsvarighet i Amerikas
sydligaste delar. Benen äro fina och tämligen långa,
de bakre betydligt längre än de1 främre. Dessa ha
4, de förra 3 tår. Bakfötternas klor äro tämligen
långa; rnellanfotens bakre sida och hälen äro
nakna. Fallen är tät, ofvan grå, spräcklig af
svart och smutsgulhvitt, på sidorna kanelfärgad,
undertill hvit, på korset svart, där bakom med ett
hvitt tvärband. Fötterna äro bruna och röda. Kroppens
längd utgör 50, svansens 4 till 5 och höjden öfver
bogarna 40 cm. Maran är skygg och snabb samt i rörelse
mera om dagen än om natten. För sitt mjuka och vackra
skinn jagas den flitigt af indianer och gauchos.
C. R. S.*
Marasm (af grek. marainéin, borttorka, vissna),
afmagring och förtvining, beroende på svält, tärande
sjukdomar eller ålderdom (senil mar asm}. F. B.*
Marasmius,
Brosksvamnp, bot., svampsläkte af
fam. Agaricaceæ bland hymenomyceterna, utmärkt af
seg eller mjukt broskartad fruktkropp, som vissnar
i torka, men vid befuktning återtager friskt
utseende.
M. oreades,
