Marasquin-Marat 860 pen, växer allmänt på ängar och vid vägkanter i ringar, beroende därpå, att det i marken vegeterande myceliet utbreder sig periferiskt, bildande en för hvarje år större ringformig zon. Äfven om fruktkroppar ej äro utbildade, antydes mycelieringens närvaro genom kraftigare gräsväxt i dess närhet. Dylika häxringar, häxdanser 1. älf-ringar kunna vara bildade äfven af andra aga-ricacéer, såsom hofsvampen (se M u s s e r o n) och Häxringar, bildade af en hattsvamp (ej Marasmius). andra (se fig.). Nejlikbrosksvampen och l ö k-brosksvampen (M. scorodonius) äro fina, särskildt till kryddning af maträtter användbara mat-svampar. G. L-m. Marasquin [-ska'], fr., ett slags likör. Se M a-raschino. Marat [mara], Jean Paul, fransk revolu-tionsman, f. 24 maj 1744 i Baudry (Neuchåtei, Schweiz), d. 13 juli 1793, fick af sin fader, Jean Mara, en protestantisk läkare af spansk börd, smak för naturvetenskapliga studier och af sin moder, en schweiziska, för tidens filantropiska filosofi. M. är ett af de märkligaste exempel historien har att visa på dessa misslyckade världsförbättrare, som endast under tider af andlig osundhet kunna spela en roll. Efter att ha studerat medicin och besökt åtskilliga länder, bl. a. England, slog han sig ned i Paris och var 1777-86 anställd som läkare vid grefvons af Artois (sedermera Karl X) garde. Redan i England hade han börjat idka författarverksamhet, och i sin sjukliga fåfänga tillade han sina skrifter en epokgörande betydelse, en uppfattning, som dock var långt ifrån allmän. Så t. ex. uppträdde Voltaire mot honom. I fysiken mästrade han Newton, men åstadkom blott kritiklösa och bisarra hypoteser. Som romanförfattare var han osmaklig, och som politisk skriftställare drog han blott ut anarkistiska konsekvenser ur naturrättsliga teorier (se Naturrätt). Den stora revolutionen bragte hans sinne fullständigt ur jämvikt. I sin i sept. 1789 påbörjade tidning, som fortsattes till hans död under olika namn, hvaraf "L'Ami du peuple" (Folkvännen) är det mest bekanta, dref han till ytterlighet sina anarkistiska läror (att plundra de rike var en naturlig rättighet). Då detta framkallade rättsliga åtgärder äfven från de nye maktinnehafvarna och hans nervsystem ytterligare rubbades af en plågsam hudsjukdom, hemföll han åt ett själstillstånd, som svårligen kan betraktas som annat än abnormt, yttrande sig i storhetsvansinne, förföljelse- och mordmani, öfverallt vädrade han fiender till sig och "folket", och han yrkade, att en diktator, helst han själf, skulle tillsättas för att betrygga friheten genom massmord - till en början ansåg han 500 afrättningar nog, men höjde småningom sina anspråk till 270,000. Det bifall, som han dittills ej lyckats vinna inom den bildade världen, kom honom nu omsider till del från Paris' revolutionära pöbel, hvars djuriska vildhet i honom fann sin rätte profet. M. blef en verksam medlem af cordelier- och jakobinklubbar-na, han var själen i den revolutionära kommunalstyrelse (la commune), som vid konungadömets fall 10 aug. 1792 gjorde sig till herre öfver Paris, och genom de af denna ledda Septembermorden lyckades han åtminstone delvis realisera sina mordiska läror. I det 1792 sammanträdande konventet fick han plats som en af Paris' representanter. Alltför egenkär för att kunna helt tillhöra något parti, fick han dock här genom sin pöbelgunst och sina våldsamma anföranden ett visst inflytande inom "Berget" (se d. o.). Hans hat riktades nu framför allt mot girondisterna (se d. o.), som sökte rädda Frankrike undan pöbeltyranniets fasor, och det stegrades till ytterlighet genom den rättegång,, som de (april 1793) läto anställa mot honom inför revolutionstribunalet. Frikänd under sina anhängares jubel, blef han en af de verksammaste ledarna af de pöbelupplopp (31 maj-2 juni s. å.), som åvägabragte girondens fall. Härmed beredde han emellertid sin egen undergång, ty det var för att hämnas girondisterna, som Charlotte Corday mördade honom (se Corday). Pöbelns sorg öfver sin af guds död var så våldsam, att M:s minne gjordes till föremål för en rent af officiell kult, hvari äfven myndigheterna måste deltaga. Hans byst uppsattes på offentliga platser (äfven i konventets lokal; dekret 20 nov. 1793), och 4 nov. 1793 beslöt konventet, att hans lik skulle föras till Panthéon, hvilket gick i verkställighet 21 sept. 1794. Då hade emellertid redan skräckväldets fall brutit förtrollningen, och enligt ett konventsdekret 8 febr. 1795 aflägsna-des liket från helgedomen. Af den "gyllene ungdomen" (se Jeunesse dorée) kastades nu bysterna i en kloak. M:s yttre har skildrats som synnerligen vidrigt. Antagligen röjde sig i hans utseende ofta den inre disharmonien, och det afskräc-kande intrycket häraf ökades genom den vanvårdade dräkt, hvari han såsom sann "folkvän" fann lämpligt att uppträda. Vid sin död var M. förenad i ett slags samvetsäktenskap med Simonne Evrard ("M:s änka"), som egnade honom en uppoffrande kärlek. - M:s namnteckning meddelas å pl. I till art. Autograf. - Specialarbeten öfver M. ha utgifvits af Bougeart, 1865, Chévremont, 1880, Ver-morel, s. å., Cabanés, 1891, och Bax, 1900. Jfr ock Taine, '"'La revolution", III (1885), och