Aulard, "L'éloquence parlementaire pendant la revolution française", II (1886). S. B. Marathi. Se Ariska språk, sp. 1466, Dravida, sp. 836, Indiens språk och litteratur, sp. 547, samt Marattiska språket. Marathon (grek. Magadwr, lat. Marathon}, forngrekisk ort i östra delen af landskapet Attika n. ö. om Aten, är ryktbart genom den världshistoriskt betydelsefulla seger, som atenarna under Miltiades' befäl 490 f. Kr. tillkämpade sig där öfver den mångdubbelt talrikare persiska här,

Slätten vid Marathon. som under Datis och Artafernes landstigit på Attikas kust. Vid pass 10 km. i längd sträcker sig utmed den i bukter inskurna kusten en bred, delvis sumpig strandslätt. På denna slätt hade perserna uppslagit sitt läger, och vid stranden låg den persiska flottan. Mot s. sammantränges slätten (se fig.) emellan hafvet och berget Brilettos' (Pentelikons) östliga utsprång, dock så, att en tämligen bred strandremsa lämnar en bekväm väg kring bergets fot och sedan i västlig riktning till det inre af landet. Det var där Miltiades - sedan hans nio medfältherrar frivilligt åt honom ensam afstått öfverbefälet -, skickligt begagnande sig af terrängens fördelar, trädde fienden till mötes och efter hårdnackad strid vann en seger, som för den gången räddade Greklands frihet. På södra delen af Marathonslätten reser sig en jordkulle af tämligen betydligt omfång och vid pass 12 m. hög. Denna betecknas af ortens befolkning som "grafhögen" och har länge ansetts vara just den grafkulle, som uppkastades öfver de i striden för fosterlandet fallne hjältarna. I de något längre mot n. v. synliga spillrorna af en forntida solid marmorbyggnad har man trott sig återfinna lämningarna af det på slagfältet uppförda segertecknet af hvit marmor och den åt Miltiades egnade ärestoden. - Litt.: Leake, "The topography of Athens" (1841), Bursian, "Geographie von Griechenland" (1862-72), Grundy, "The great persian war" (1891), och Munros uppsats i "Journal of hellenic studies" (1899). Om utgräfningarna i grafhögen se "Archaiologik'on de'ltion" (1891). A. M. A. Marathonisi. Se Gythion. Marathonisiviken 1. Lakoniska viken (äfven Kolokythiaviken), den mellersta af de tre hafsvikar, som från s. skära in i Peloponnesos. Marathos, stad. Se Amrit. Maratonlöpning, en vid Olympiska spelen i Aten 1896 utlyst löpning från Marathon, en blomstrande by med omkr. 800 inv., till Aten, alltså samma distans, 42 km. 167 m., som enligt legenden antikens segerbudbärare löpte, då han för atenarna förkunnade grekernas seger vid Marathon, men därvid föll död ned af ansträngningen. Täflingen har sedermera under detta namn vid alla de moderna Olympiska spelen ingått som täfling på precis samma distans. I Amerika ha på de sista tio åren hållits otaliga maratonlöpningar. 1898 hölls den första maratonlöpningen i Danmark, hvarvid 15 danskar, 6 norrmän och 3 svenskar deltogo, och i Sverige hölls den första maratonlöpningen 9 juli 1899. De tider, som uppnåtts vid de Olympiska maratonlöpningarna, äro följande: Aten 1896, Louis, Grekland, 2 t. 55 m. 20 s., Paris 1900, Teato, Frankrike, 2 t. 59 m., S:t Louis 1904, Hicks, Amerika, 3 t. 28 m. 53 s., Aten 1906, Sherring, Canada, 2 t. 51 m. 23 3/5 s., London 1908, Hayes, Amerika, 2 t. 55 m. 18 2/5 s. (Dorando 2 t. 54 m. 46 2/5 s.). E. B-ll. Maratra, furste af. Se Cordoba, sp. 721. Maratta, Carlo. Se Maratti. Maratter l. Mahratter (inhemsk form marāṭha, af sanskr. mahārāṣṭra, "det stora konungariket"), urspr. namn på ett ariskt folk i nordvästra Deccan, kallas numera utan hänsyn till ursprunglig rasolikhet alla hinduer (i religiös och social mening), som tala marattiska språket. Både i fysiskt och socialt hänseende dela sig maratterna i två strängt skilda klasser: brahmanerna och den till de lägre kasterna hörande jordbrukande befolkningen. De förre ega i framstående grad alla de fysiska och intellektuella företräden, som utmärka denna berömda kast, och särskildt anses konkanast, d. v. s. de ifrån området Konkan (se d. o.) härstammande marattbrahmanerna, med rätta som de ypperste representanterna af äkta ariska inder. De jordbrukande maratterna bilda ännu mer i yttre än i inre afseenden en motsats till brahmanerna och häntyda med sin mörkare hy, grofva fula drag och undermåliga kroppslängd på stor uppblandning med främmande raser. Mellan dessa bägge klasser står i socialt hänseende den rika feodaladeln, som själf kallar sig mahrattarājpūter och därmed gör anspråk på hög rang inom det hinduiska kastväsendet, men i de flesta fall är utgången från de dels till cudra hörande, dels icke-ariska bönderna. Alla klasser äro mycket begifna på religiösa fester. Den förnämsta