Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marathi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af dessa, dassera, firas i okt., efter skördens
bärgande och den nya sådden, öfverallt med stor ståt
och gamman.
Splittrade under en mängd små höfdingar och i
allmänhet delande de öfriga hinduiska folkens
skiftande öden från uräldsta tider till kulminerandet
af stormoguls välde (se Indien, sp. 525–527), började
maratterna sin egen själfständiga historia i midten
af 1600-talet, då de afskuddade det muhammedanska
oket. Deras sedermera mångbesjungne nationalhjälte
Sivāji (d. 1680) grundlade då ett mäktigt rike med
Poona till hufvudstad. Hans efterträdare voro svaga
regenter, som, residerande i Satara (s. ö. om Poona)
och åtnöjande sig med den tomma titeln af ram-rāja,
"öfverkonung", lämnade hela makten åt den i Poona
residerande förste ministern, pēṣva (peshwa). Den
senares värdighet blef snart ärftlig i Baji-raos
familj, och han och hans efterträdare utvidgade
rikets gränser samtidigt med det mongoliska väldets
förfall. Emellertid förorsakade denna utvidgning,
att flera maratthöfdingar skapade sig egna smärre
riken. Så grundlade Raghojī Bhōnsla ett rike
österut i Nagpur och Berar samt Dammajī Gaekwar
ett i v., Baroda, som sedan utsträcktes
öfver hela halfön Gujarat. Åt n. framträngde
Takajī Holkar och Madhajī Sindhia och grundlade
i den stora och bördiga Mālwaprovinsen de
riken, som ännu bära deras namn. Dessa smärre
stater erkände dock "öfverkonungens" i Satara
nominella myndighet, och på detta sätt bildades
det mäktiga Marattförbundet, som bestod af de 5
ofvannämnda staterna och representerades gemensamt
i Poona af ett råd af 12 brahmaner under peshwas
ledning. Omkr. 1760 stod denna förbundsstat på
höjden af sin makt; den sträckte sig öfver ett
område af omkr. 1 1/2 mill. kvkm. och utgjorde ett
bland de största hinduiska välden Indien egt. Men
i senare hälften af 1700-talet följde ständiga
krig mellan de särskilda marattrikena, och detta
gaf det i Calcutta, Madras och Bombay mäktigvordna
Ostindiska kompaniet en kärkommen anledning till
inblandning i maratternas angelägenheter. Tillkallade
af peshwa i Poona (1803), besegrade engelsmännen
under Wellesley (sedermera hertig af Wellington)
dennes förbundna motståndare, Bhōnsla-, Holkar-
och Sindhiafurstarna. Dessa måste afstå betydliga
områden åt England, peshwa nedsjönk till ett verktyg
i kompaniets hand, och maratternas makt var för alltid
bruten. Äfven ett följande krig (1817–18), framkalladt
af peshwas försök att med bistånd af Bhōnsla- och
Holkarfurstarna frigöra sig från engelsk myndighet,
slutade olyckligt för maratterna, som förlorade all
själfständighet. Poona-Satara-riket införlifvades med
de engelska besittningarna efter den siste ramrājans
död 1849. På samma sätt annekterades Nagpur och Berar
efter den siste Bhōnslaregenten (1853). Som marattiska
stater, eller, rättare sagdt, stater under marattiska
furstehus, kvarstå ännu, ehuru fullkomligt lydpliktiga
under England: 1) Holkar’s dominions (omkr. 24,600
kvkm., 850,690 inv., 1901; se Indor); 2) Sindhia’s
dominions (omkr. 75,000 kvkm., 2,933,000 inv.; se
Gwalior); och 3) The territories of the Gaekwar
(21,305 kvkm., 1,950,927 inv.; se Baroda). Den
sistnämnda vasallstatens regent, som residerar i Baroda,
bär ännu familjenamnet gaekwar
("koskötare") som traditionell titel, under det
att furstarna af Holkar- och Sindhiadynastierna
föra titeln mahā-rāja ("storkonung"). Alla dessa
stater ligga dock i sin helhet utom den marattiska
språkgränsen, och blott en mindre del af deras
invånare kan därför kallas maratter. Hufvudmassan
af dessa innehar ännu sina urgamla boplatser s. om
Satpurabergen i presidentskapet Bombay och nordvästra
delen af Nizāms rike. Antalet af samtliga maratter
(från språklig synpunkt) uppgår till omkr. 18 1/4
mill. (enl. census 1901), hvaraf 8,6 mill. i
presidentskapet Bombay, 2,9 mill. i Haidarabad, 2,2
mill. i Berar, 2,1 mill. i Centralprovinserna. – Jfr
Grant Duff, "History of the mahrattas" (1826), Hunter,
"Brief history of the indian people" (1882), "Imperial
gazetteer of India" VI, Mitchell, "In western India"
(1899), och Ranade, "Rise of the Maratha power"
(1900). H. A. (K. F. J.)
Maratti (Maratta), Carlo, italiensk målare,
f. 1625, d. 1713 i Rom, var lärjunge af Andrea Sacchi,
som tillhörde den bolognesiske målaren Francesco
Albanis elever i Rom. M. visade sig också, såsom
en af den senare Bolognaskolans epigoner, likna
Guido Reni, ehuru i försvagad form, med inskränkt
talang och ytligt sträfvande efter idealitet. Under
Sacchi studerade han i 19 år förnämligast Rafaels och
Carracciernas verk. Af hans arbeten finnas de bästa i
England. Sin största berömmelse vann han väl genom den
omsorg, hvarmed han vakade öfver Rafaels fresker i Rom
samt rengjorde dem, som finnas i Vatikanen och i Villa
Farnesina. (A. L. R.)
Marattiaceæ, Marattiacéer, bot., ormbunkfamilj
bildande serien Marattiales inom klassen Filicales. De
hithörande få släktena äro alla tropiska och finnas
på båda halfkloten. Till utseendet äro de lika de
vanliga ormbunkarna (Polypodiaceæ), med sporplättar
utvecklade å de ofta mycket stora, med stipler
försedda stambladens ryggsida; men sporangierna sakna
den elastiskt uppspringande ring, som kännetecknar
polypodiacéerna. Dessa bildas hos Marattiaceæ
genom om-bildning af talrika öfverhudsceller, och de
äro ofta sammansmälta till ett s. k. synangium, som
öppnar sig med sprickor eller porer. De stärkelserika
stammarna af flera marattiacéer användas i hemlandet
till näringsmedel, och de krossade, välluktande bladen
af Angiopteris evecta användas till att ge en behaglig
lukt åt kokosolja. Af marattiacéer äro talrika fossila
arter kända. Höjdpunkten af familjens utveckling
faller under karbonperioden; de nu lefvande arterna
utgöra endast en obetydlig återstod af en urgammal,
fordom formrik och utbredd växtgrupp, som under den
paleozoiska och mesozoiska tiden hade representanter
äfven inom polarområdena.
O. T. S. (G. L-m. A. G. N.)
Marattiacéer, bot. Se Marattiaceæ.
Marattiales, bot. Se Filicales och Marattiaceæ.
Marattiska språket (inhemsk namnform marathi),
maratternas, enligt engelskt omdöme, "rika, smidiga
och klingande" språk, är det härskande tungomålet
i nordvästra Deccan inom följande gränser:
i v. hafsstranden från Goa till Daman, i n. (mot
gujarati- och hindispråken) Damanfloden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
