Socken i Älfsborgs län, Kinds härad. 3,873 har. 619 inv. (1911). Annex till Gällstad, Göteborgs stift, Kinds kontrakt. Marc [mark], äldre fransk vikt = 8 onces = 1/2 livre (se d. o.). Marc., mus.., förkortning för marcato. Marca, Pierre de (lat. Petrus de M.), fransk prelat och historiker, f. 1594 i Béarn, d. 1662, studerade juridik i Toulouse, blef 1621 president i parlamentet i Pau och kallades 1639 till medlem af conseil d'état i Paris. Då han i striden om den franska kyrkans förhållande till den påfliga kurian med talang häfdade den nationella kyrkans oberoende, kom han högt i gunst hos Ludvig XIII, lät efter sin hustrus död prästviga sig och utnämndes 1641 till biskop af Couserans. Den påfliga bekräftelsen lät vänta på sig. Men då M. 1647 låg svårt sjuk i Barcelona, lät han i halft medvetslöst tillstånd förmå sig att underskrifva ett återkallande af sin mening om den gallikanska kyrkans frihet. Den påfliga konfirmationen erhölls, och M. blef ärkebiskop i Toulouse. Ludvig XIV utnämnde honom 1662 till ärkebiskop af Paris. Af M:s många skrifter är den 1641 delvis utkomna stora afh. De concordia sacerdotii et imperii etc. (fullständigt utg. af Baluze, 1663) den förnämsta. Äfven en latinsk beskrifning öfver Katalonien, Marca hispanica etc. (tr. 1688), och en fransk, Histoire de Béarn (1640), förtjäna att nämnas. J. C. Marcabrun (Marcabru), provensalsk trubadur i senare hälften af 1100-talet, diktade speglosor öfver kvinnorna och kärleken samt angrep med sin kvickhets gissel sådana missriktningar som girighet och hycklad fromhet. 42 af hans sånger finnas i behåll (utg. af Jeanroy, Dejeanne och Aubry 1904). Marca hispanica, lat., Spanska mark. Se Katalonien, sp. 1260. Marcantonio [markantåniå], italiensk kopparstickare. Se Raimondi. Marcato [-katå], it., mus., markeradt, skarpt betonadt, med accentueradt föredrag. Marc Cole, pseudonym. Se Drachmann 2, sp. 795. Marceau [marså], François Séverin Desgraviers, fransk general, f. 1769, skickades 1793 som kapten till Vendée, blef s. å. på Klébers rekommendation general-en-chef för västra armén och tillfogade vendéerna ett blodigt nederlag vid Le Mans (12 dec. 1793). Han bidrog som divisionsgeneral till fransmännens seger vid Fleurus (1794) och kämpade 1795-96 vid Rhen. Sistnämnda år förde han en division vid Sambre- och Meusearmén, med uppgift att skydda Jourdans återtåg, och hade flera gånger drifvit fienden tillbaka, då han i en strid med österrikiska jägare vid Altenkirchen fick ett sår, som 20 sept. 1796 ändade hans lif. M. var en af revolutionens dugligaste krigare och lämnade ett hedradt minne efter sig. Hans födelsestad, Chartres, har rest honom en staty. C. O. N. Marcel [-sä'l], Étienne, fransk revolutionsman, d. 31 juli 1358, till yrket klädeshandlare, var under de stormiga åren i midten af 1350-talet "prévôt des marchands" i Paris, d. v. s. gemensam förman för kompaniet för handeln på Seine och för de förnämsta yrkesskråna. När konung Johan II blifvit engelsmännens fånge vid Poitiers (1356) och dauphin Karl som konungens ställföreträdare sammankallade riksständerna till Paris, trädde M. i spetsen för de handlingskraftige män, som tvungo regenten att utlofva reformer samt låta riksstyrelsen kontrolleras af ett 36-mannautskott af ständerna. Då det snart visade sig, att man icke menade ärligt med eftergifterna, skred M. i spetsen för Paris' borgare till öppet våld, lät nedhugga två af regentens förnämsta rådgifvare i hans egen åsyn (febr. 1358), trädde i förbindelse med de upproriske bönderna (se Bondekrig) och utropade slutligen konung Johans måg, den af svärfadern djupt hatade konung Karl II af Navarra, till generalkapten öfver Frankrike (juni s. å.). Ej långt därefter mördades M. af det kungliga partiets anhängare. Hans död följdes af en blodig reaktion. - Litt.: Perrens, "Étienne M. et le gouvernement de la bourgeoisie au XIV:e siècle" (1860), Tessier, "Étienne M." (1888), och Lazard, "Un bourgeois de Paris au XIV:e siècle. Étienne M." (1890). Marcel [-sä'l], Henry Camille, fransk diplomat och författare, f. 1854 i Paris, var utrikesministerns "kabinettschef" 1883-85, sedermera prefekturråd och maître des requêtes samt blef direktör i utrikesministeriet 1896, envoyé i Stockholm 1898, conseiller d'état 1899, direktör för de sköna konsterna 1903 och chef för nationalbiblioteket 1905. M. har utgifvit kortfattade monografier öfver målarna Daumier och Fr. Millet (båda utan årtal), La peinture française au XIX:e siècle (kortfattad öfversikt, 1905) och La bibliothèque nationale (2 dlr, där flera fackmän medverkat, 1906). G-g N. Marcellianer. Se Marcellus, biskop af Ancyra. Marcellinus. Se Ammianus Marcellinus. Marcello [-tje'llå], Benedetto, italiensk tonsättare och skriftställare, f. 1686 af ädel börd i Venezia, d. 1739 i Brescia, var elev af Lotti och Gasparini, studerade tillika juridik och blef advokat, medlem af de fyrtios råd, 1730 intendent i Pola och 1738 camerlengo i Brescia. Hans förnämsta komposition är Estro poetico-armonico (8 bd, 1724-27; flera nyare uppl.), en samling parafraser öfver 50 psalmer, satta för 1-4 röster med generalbas för orgel eller klaver, en del äfven med 2 altfioler eller cello. Dessa psalmer anses ännu höra till den finaste och uttrycksfullaste musiken i sitt slag. M. komponerade jämväl mässor, instrumentalkonserter, canzoner, kantater, pastoralen Calisto in Orsa, operan La fede riconosciuta, oratoriet Giuditta, alla till egna texter, skref därjämte flera poem och libretter samt författade teoretiska skrifter, bland hvilka i synnerhet framstår Il teatro alla moda (1720, nyaste uppl. 1887), en den italienska operaschablonen skarpt gisslande skrift, som i