871 Marcellus 872 mycket förebådar Glucks ref orm teorier. Biogr, af Sacchi (1789), Busi (1884) m. fl. A- L-* Marcellus, namn på en romersk familj af Clau-diska släkten. Bland dess mest kända medlemmar må följande nämnas. 1. MarcusClaudius M. utmärkte sig särskildt i andra puniska kriget (218-201 f. Kr.). Sina lärospån i kriget gjorde M. på Sicilien i striderna mot Hamilkar Barcas. Första gången konsul 222 f. Kr., ledde han kriget mot gallerna s. om Alperna och nedlade i slaget vid Clastidium med egen hand deras konung och anförare Virdumarus, hvarigenom han förvärfvade Marcellus' bild å ett fornromerstt mynt och på dettas frånsida M. hembärande sina spolia opima åt Juppiter Feretrius' tempel. det tredje fältherrebytet (spolia opima). Efter romarnas förfärliga nederlag vid Cannse (216 f. Kr.) anlitades hans pröfvade fältherreskicklighet. Också visade han sig i stånd att hejda Hanni-bals framfärd genom klokt intagna ställningar och väl beräknade rörelser, om också ej genom segrar, ehuru han äfven sammandrabbade med Hannibal utan att besegras. 214 fick han befälet på Sicilien och lyckades där på det tredje året (212) intaga Syracus^e, hvarvid den berömde Archimedes, som M. befallt skulle skonas, af misstag blef dödad. M., som icke synes ha varit främmande för den grekiska bildningen, lät till Rom bortföra i Syracusse vunna konstskatter, ett exempel, som sedermera ofta följdes vid romarnas eröfringar. I det hela i enlighet med den tidens krigföringssätt öfverlät han staden till plundring åt soldaterna. Under sitt femte konsulat, 208 f. Kr., dog M. en krigares död vid ett fientligt öfverfall. Hannibal hedrade den fallne med en ståtlig likbegängelse. M. fick namnet "Korns svärd" (Fabius Cunctator kallades "Roms sköld"); hans dugliga ledning bidrog i ej ringa mån till Roms framgång i kriget. Äran och hjältemodet, de två gudomligheter, åt hvilka han hade upprest ett tempel vid Kapenska porten i Rom, tjänade han troget ända in i döden. - 2. Marcus Cl au d i us M., konsul 51 f. Kr., Julius Caesars motståndare, besegrades vid Farsalos och flydde till Mitylene. Han benådades på Ciceros förbön (talet i senaten pro M ar cello), men mördades på hemvägen till Italien af en bland sina följeslagare. - 3. Gajus Claudius Marcellus, den föregåendes kusin, konsul 50 f. Kr., tog ingen del i med-borgarfejderna, ehuru han var Pompejus' anhängare. Han lefde i fred och ro till 40 f. Kr. - 4. Marcus Claudius M., son till M. 2 och Octavianus' (kejsar Augustus') syster Octavia, var förmäld med kejsarens dotter Julia samt bestämd till att ärfva tronen efter Augustus, som adopterade honom. Han sades ha varit en ung man med framstående egenskaper och var synnerligen älskad af sin adoptivfader. En tidig död bortryckte honom emellertid redan 23 f. Kr. Till hans minne invigde Octavianus den stora skådebanan Theatrum Marcelli i Rom. Vergilius egnade honom några verser i 6:e boken af Eneiden, och äfven Horatius besjöng honom, l o. 4. R. Tdh. 2-3. J- C. Marcellus. Två påfvar ha burit detta namn. 1. M. I (308-309) skall ha blifvit förvisad från Rom af Maxentius med anledning af de i Rom pågående striderna om affällingars återupptagande i kyrkan, hvarvid M. skall ha företrädt den strängare riktningen. Huruvida han fått återvända till Rom eller dött i landsflykt (16 jan. 309), är omtvistadt. Några källor uppge, att han lidit martyrdöden. - 2. M. II (10 april-l maj 1555), f. 6 maj 1501, hette urspr. Marcello Cer-v i n i, blef 1539 kardinal och var påflig legat under Tridentinska mötets första skede. De vid hans val knutna förhoppningarna om ett fruktbringande kyrkligt reformarbete på medeltida grundval gingo genom hans bortgång om intet. T. H-r. Marcellus, namn på många martyrer. Bland dem må nämnas 1. M., biskop i Apamea i Syrien på kejsar Theodosius' tid. Då han enligt kejsarens edikt lät förstöra hedningarnas afgudahus, blef han af det uppretade folket bränd 389. - 2. M., biskop af Die i Frankrike, blef af arianerna kastad i fängelse, hvari han omkom (i slutet af 400-talet). (Hj. H-t.) Marcellus, biskop af Ancyra i Galatien, uppträdde på kyrkomötet i Nicaea 325 som ifrig försvarare af Sonens väsensenhet med Fadern (homousi), hvilken af Arius blifvit förnekad. Men då M. sedermera i en (mestadels förlorad) skrift äfven bekämpade arianismen, råkade han själf ut i olyckliga teologiska spekulationer (sabellianskt färgad treenighetslära) och blef afsatt på en synod i Kon-stantinopel 336. (Hans anhängare i .Ancyra, m a r-cellianerna, höllo emellertid fortfarande troget fast vid honom och sökte genom en beskickning till Athanasius rättfärdiga sig själfva och sin lärofader.) Biskop Eusebius af Cresarea erhöll därjämte uppdrag att vederlägga honom, hvilket skedde i 2 böcker med titeln "Contra Marcellum". I Västerlandet lyckades M. bli förklarad för renlärig, på synoden i Rom 340 och i Sardica 343. Men hans lärjunge Fotinos' mer öppet uttalade villoläror kastade sin skugga äfven öfver M., så att också den västerländska kyrkan måste låta honom falla. Han fördömdes af biskop Daraasus omkr. 380 och i Kon-stantinopel 381. Han var då redan död (omkr. 374). - Jfr Th. Zahn, "M. von Ancyra" (1867), och Fr. Loofs, "Die trinitätslehre Marcells" (i Berlinakadis "Sitzungsberichte", 1903). K. H.* Marcéllus [-sälly's], Marie Louis Jean André Charles Demartin du Tyra c, grefve de M., fransk diplomat, skriftställare, f. 1795, d. 1865, var ambassadsekreterare i Konstan-tinopel och sedan (under Chateaubriand) i London samt 1829-30 understatssekreterare för utrikes-ärendena i Polignacs ministär. Han hemförde enligt uppdrag till Frankrike den 1820 på ön Milo upptäckta statyn "Den mcliska Afrodite" och till-skref sig därvid öfverdrifven förtjänst om detta konstverks förvärfvande åt franska staten. M. skref bl. a. Souvenirs de VOrient (1839; 3:e uppl. 1861), Chants du peuple en Gréce (2 bd, 1851) och Chateaubriand et son temps (1859). MarceMlus, pseudonym för skriftställaren V i 1-helm Alexander Bergstrand (se d. o.).