Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marcellus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Marcellus
872
mycket förebådar Glucks ref orm teorier. Biogr, af
Sacchi (1789), Busi (1884) m. fl. A-
L-*
Marcellus, namn på en romersk familj af Clau-diska
släkten. Bland dess mest kända medlemmar må följande
nämnas. 1. MarcusClaudius M. utmärkte sig särskildt i
andra puniska kriget (218-201 f. Kr.). Sina lärospån i
kriget gjorde M. på Sicilien i striderna mot Hamilkar
Barcas. Första gången konsul 222 f. Kr., ledde han
kriget mot gallerna s. om Alperna och nedlade i slaget
vid Clastidium med egen hand deras konung och anförare
Virdumarus, hvarigenom han förvärfvade
Marcellus’ bild å ett fornromerstt mynt och
på dettas
frånsida M. hembärande sina spolia opima åt
Juppiter
Feretrius’ tempel.
det tredje fältherrebytet (spolia
opima). Efter romarnas förfärliga nederlag
vid Cannse (216 f. Kr.) anlitades hans pröfvade
fältherreskicklighet. Också visade han sig i stånd
att hejda Hanni-bals framfärd genom klokt intagna
ställningar och väl beräknade rörelser, om också
ej genom segrar, ehuru han äfven sammandrabbade med
Hannibal utan att besegras. 214 fick han befälet på
Sicilien och lyckades där på det tredje året (212)
intaga Syracus^e, hvarvid den berömde Archimedes, som
M. befallt skulle skonas, af misstag blef dödad. M.,
som icke synes ha varit främmande för den grekiska
bildningen, lät till Rom bortföra i Syracusse vunna
konstskatter, ett exempel, som sedermera ofta följdes
vid romarnas eröfringar. I det hela i enlighet med
den tidens krigföringssätt öfverlät han staden till
plundring åt soldaterna. Under sitt femte konsulat,
208 f. Kr., dog M. en krigares död vid ett fientligt
öfverfall. Hannibal hedrade den fallne med en
ståtlig likbegängelse. M. fick namnet "Korns svärd"
(Fabius Cunctator kallades "Roms sköld"); hans dugliga
ledning bidrog i ej ringa mån till Roms framgång i
kriget. Äran och hjältemodet, de två gudomligheter,
åt hvilka han hade upprest ett tempel vid Kapenska
porten i Rom, tjänade han troget ända in i döden. -
2. Marcus Cl au d i us M., konsul 51 f. Kr., Julius
Caesars motståndare, besegrades vid Farsalos och
flydde till Mitylene. Han benådades på Ciceros förbön
(talet i senaten pro M ar cello), men mördades på
hemvägen till Italien af en bland sina följeslagare. -
3. Gajus Claudius Marcellus, den föregåendes kusin,
konsul 50 f. Kr., tog ingen del i med-borgarfejderna,
ehuru han var Pompejus’ anhängare. Han lefde i fred
och ro till 40 f. Kr. - 4. Marcus Claudius M., son
till M. 2 och Octavianus’ (kejsar Augustus’) syster
Octavia, var förmäld med kejsarens dotter Julia
samt bestämd till att ärfva tronen efter Augustus,
som adopterade honom. Han sades ha varit en ung man
med framstående egenskaper och var synnerligen älskad
af sin adoptivfader. En tidig död bortryckte honom
emellertid redan 23 f. Kr. Till hans minne invigde
Octavianus den stora skådebanan
Theatrum Marcelli i Rom. Vergilius egnade honom några
verser i 6:e boken af Eneiden, och äfven Horatius
besjöng honom, l o. 4. R. Tdh. 2-3. J- C.
Marcellus. Två påfvar ha burit detta namn.
1. M. I (308-309) skall ha blifvit förvisad
från Rom af Maxentius med anledning af de i Rom
pågående striderna om affällingars återupptagande
i kyrkan, hvarvid M. skall ha företrädt den
strängare riktningen. Huruvida han fått återvända
till Rom eller dött i landsflykt (16 jan. 309),
är omtvistadt. Några källor uppge, att han lidit
martyrdöden. - 2. M. II (10 april-l maj 1555),
f. 6 maj 1501, hette urspr. Marcello Cer-v i n
i, blef 1539 kardinal och var påflig legat under
Tridentinska mötets första skede. De vid hans val
knutna förhoppningarna om ett fruktbringande kyrkligt
reformarbete på medeltida grundval gingo genom hans
bortgång om intet. T. H-r.
Marcellus, namn på många martyrer. Bland dem må
nämnas 1. M., biskop i Apamea i Syrien på kejsar
Theodosius’ tid. Då han enligt kejsarens edikt
lät förstöra hedningarnas afgudahus, blef han af
det uppretade folket bränd 389. - 2. M., biskop
af Die i Frankrike, blef af arianerna kastad i
fängelse, hvari han omkom (i slutet af 400-talet).
(Hj. H-t.)
Marcellus, biskop af Ancyra i Galatien, uppträdde
på kyrkomötet i Nicaea 325 som ifrig försvarare af
Sonens väsensenhet med Fadern (homousi), hvilken
af Arius blifvit förnekad. Men då M. sedermera
i en (mestadels förlorad) skrift äfven bekämpade
arianismen, råkade han själf ut i olyckliga teologiska
spekulationer (sabellianskt färgad treenighetslära)
och blef afsatt på en synod i Kon-stantinopel
336. (Hans anhängare i .Ancyra, m a r-cellianerna,
höllo emellertid fortfarande troget fast vid honom
och sökte genom en beskickning till Athanasius
rättfärdiga sig själfva och sin lärofader.) Biskop
Eusebius af Cresarea erhöll därjämte uppdrag att
vederlägga honom, hvilket skedde i 2 böcker med titeln
"Contra Marcellum". I Västerlandet lyckades M. bli
förklarad för renlärig, på synoden i Rom 340 och i
Sardica 343. Men hans lärjunge Fotinos’ mer öppet
uttalade villoläror kastade sin skugga äfven öfver
M., så att också den västerländska kyrkan måste
låta honom falla. Han fördömdes af biskop Daraasus
omkr. 380 och i Kon-stantinopel 381. Han var då
redan död (omkr. 374). - Jfr Th. Zahn, "M. von
Ancyra" (1867), och Fr. Loofs, "Die trinitätslehre
Marcells" (i Berlinakadis "Sitzungsberichte", 1903).
K. H.*
Marcéllus [-sälly’s], Marie Louis Jean André
Charles Demartin du Tyra c, grefve de M., fransk
diplomat, skriftställare, f. 1795, d. 1865,
var ambassadsekreterare i Konstan-tinopel och
sedan (under Chateaubriand) i London samt 1829-30
understatssekreterare för utrikes-ärendena i Polignacs
ministär. Han hemförde enligt uppdrag till Frankrike
den 1820 på ön Milo upptäckta statyn "Den mcliska
Afrodite" och till-skref sig därvid öfverdrifven
förtjänst om detta konstverks förvärfvande åt franska
staten. M. skref bl. a. Souvenirs de VOrient (1839;
3:e uppl. 1861), Chants du peuple en Gréce (2 bd,
1851) och Chateaubriand et son temps (1859).
MarceMlus, pseudonym för skriftställaren V i 1-helm
Alexander Bergstrand (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
