Marche [marj], M. -en-Famenne, arron-dissemangshufvudstad och förr fästning i belgiska prov. Luxemburg, hufvudort i Famenne (se d. o.). 3,541 inv. (1904). (J. F. N.) Marche forcée [mar) fårse], fr., påskyndad marsch eller transport. Se Marsch, krigsv. Marche funébre [marj fynäbr], fr. (jfr Funé-bre), sorgmarsch. Marchena [-tje'na], distriktsstad i spanska prov. Sevilla, vid järnvägen, som förenar Sevilla-Cådiz-banan med Cördoba-Malaga-banan. 12,468 inv. (1900). Svafvelkälla. (J. F. N.) Marchena [-tje'na], José, spansk författare, f. 1768 i Sevilla, d. 1821 i Madrid. Förföljd af inkvisitionen på grund af sina voltaireska åsikter flydde M. till Frankrike vid revolutionens utbrott, slöt sig till girondisterna, blef fängslad, men fri-gafs efter Robespierres död (1794). Han återvände till Spanien 1808 som Murats sekreterare, blef redaktör för "Gaceta de Madrid" och egnade sig därefter öfvervägande åt författarskap. Af hans arbeten förtjäna i synnerhet omnämnas tragedien Polixena på kraftig och ståtlig vers samt Lecciones de filosofia, moral y elocuencia. F. ö. utgaf M. mästerliga öfv. af flera af Moliéres arbeten samt biografier. Ad. H-n. Marcheschvan (bibi. Bul, babyl. Arach samna) 1. Cheschvan, hos judarna 8:e månaden i feståret, den 2:a i det borgerliga året. Den har än 29, än 30 dagar och motsvarar tiden omkr. 10 okt.—10 nov. L. L.* Marchese [-kese], it. Se Markis. Marchesi [-kesi] 1. Marchesini, Luigi, italiensk kastratsångare, f. 1755 i Milano, d. där 1829, uppträdde på flera länders operascener och vann rykte som den mest framstående italienske sångkonstnären mot slutet af 1700-talet, beundrad för röstens böjlighet och metalliska klarhet. Marchesi [-kési], Pompeo, italiensk skulptör, f. 1789, d. 1858, var lärjunge af Canova och följde dennes konstriktning, blef professor vid akademien i Milano och hörde på sin tid till konstens koryféer i Italien. För kyrkan S. Carlo i nämnda stad utförde han en kolossalgrupp, Religionen (1852), i Turin grafvård öfver hertig Emanuel Filibert - anses vara M:s bästa arbete -, två statyer af kejsar Frans 7, en i Graz och en i Wien, en sittande Goethestaty i Frankfurt, dessutom porträtt-byster, reliefer för Arco della Pace i Milano m. m. (G-g N.) Marchesi [-kesi], Salvatore, eg. cavaliere Salv.atore de Castrone, marchese della R a j a t a, italiensk sångare, f. 1822 i Palermo, d. 1908 i Paris, utträdde 1840 af politisk öfver-tygelse ur neapolitanska adelsgardet, vid hvilket han var officer, samt studerade därefter juridik och musik, särskildt sång för Raimondi, Lamperti och Fontana. Hans deltagande i 1848 års revolution föranledde hans utvisande. M. begaf sig då (1849) till New York, på hvars italienska opera han uppträdde som Ernani. Därefter fortsatte han sina sångstudier i London för Garcia samt gifte sig 1852 med sångerskan Mathilde Grau-mann (f. 1826 i Frankfurt a. M.). Båda uppträdde sedan med framgång på åtskilliga scener, anställdes 1854 vid Wiens konservatorium samt flyttade senare till Paris, hvarifrån fru M. 1865 kallades till Köln och 1869 ånyo till Wien som sånglärarinna. 1881 bosatte sig makarna åter i Paris och idkade sångundervisning. - M. utgaf en sångskola, vokaliser och diverse sångkompositioner samt öfversatte till italienskan flera operatexter, bl. a. af Wagner. Fru M. har anseende för att vara en af samtidens allra förnämsta sång-lärarinnor, och hennes vokaliser (54 häften) äro allmänt i bruk. Hon studerade för Nicolai i Wien 1843 och Garcia i Paris 1845 samt var redan i Paris och London mycket uppburen som konsertsångerska, då hon gifte sig med M. Hon har ut-gifvit en sångskola, förutnämnda vokaliser samt tirinnerungen aus meinem leben (1877) och Aus meinem leben (1888). Bland hennes elever må nämnas Gabriele Krauss, Etelka Gerster, Emma Nevada, Ingeborg Aas (Gina Oselio), Georgina Sommelius och Adéle Almati (Fich). A. L.* Marchesi da Cotignola [-kesi -kåtinjåla], G i-r o l a m o, italiensk målare af bolognesiska och sedermera af romerska skolan, f. omkr. 1481, d. omkr. 1550, troligen i Rom, var enligt äldre åsikt lärjunge af Francesco Francia, enligt nyare utsago (Lermoliev) af Francesco och Bernardino Zaganelli, men utbildade sig under inflytande af Rafael och arbetade i Bologna, Rom och Neapel, en kort tid äfven i Rimini och Ravenna. Till de bästa af hans senare arbeten hör Ordensregeln meddelas bern-hardinmunkarna (i Berlin). C. R. N.* Marchesini [-kesini]. Se Marchesi, L. MaYchet, Gustav, österrikisk nationalekonom och politiker, f. 29 maj 1846 i Baden vid Wien, blef 1882 professor i nationalekonomi vid Wiens jordbrukshögskola, invaldes 1891 i riksrådets deputeradekammare, där han blef medlem af tyska framstegspartiet, och var juni 1906-nov. 1908 undervisningsminister (i ministären Beck). Bland M:s skrifter märkas 18å8-1888. Ein riickblick auf die entvnckelung der österreichischen agrar-verwaltung (1889) med fortsättningen 1888-1898. Ein riickblick auf die entwickelung der österreichischen agrarverllältnisse (1899) samt Das recht des landwirtes (2:a uppl., 2 bd, 1900). - M:s kusin, Julius M., professor i skogsvård m. m. vid samma högskola, har skrifvit bl. a. Holzpro-duktion und holzhandel von Europa, Afrika und Nord-Amerika (2 bd, 1904-05) och Der holzhandel Norddeutschlands (1908). Han utger jämte F. Hempel årsboken "Taschenkalender fur den forstwirt". Marchetti [-ke'tti], Filippo, italiensk opera-kompositör, f. 1831 i prov. Camerino, d. 1902 i Rom, rönte framgång med några närmast i Verdis stil hållna operor, som röja en viss förkärlek för sroft materiella effekter: Gentile de Varano (1856), Romeo e Giulietta (1865), Ruy Bias (1869) och Dow Giovanni d'Austria (1880). Han skref äfven operan Gustavo Vasa (1875). M. var från 1881 president för Ceciliaakademien i Rom. E. F-t. Marchettus [-ke'ttus] från Padua, italiensk musiklärd, lefde i senare hälften af 1200- och början af 1300-talet och är bekant genom två högst märkliga musikteoretiska traktater: Lucidarium in arte musicm plance (1274) och Pomerium artis musicce mensurabilis (1309), senare af tryckta (ehuru något felaktigt) i Gerberts "Scriptores". M. afviker i åtskilligt från de strax efteråt genom