eger uteslutande egendomsrätt till hafvet ("dominium") eller uteslutande makthöghet öfver detsamma ("imperium"), ehuru vissa delar däraf, nämligen de vattenområden, som ligga inom visst afstånd från en stats kuster, såsom kusthaf anses höra till dess sjöterritorium (se d. o.). På det öppna hafvet ha alla stater, som genom egna örlogs- eller statsfartyg där kunna visa sin flagga, lika frihet att färdas och verka; enskilda åter måste för att kunna trafikera hafvet tillhöra någon af dessa stater, och alla fartyg måste sålunda föra någon sådan stats flagga. Rätten härtill är beroende af hvarje stats egen lagstiftning, och fartygen måste därför i enlighet med den stats rätt, hvars flagga de föra, kunna vid behof legitimera sig genom skeppshandlingar (se d. o.). Hvarje stat är folkrättsligt ansvarig för utöfningen af nödig politi öfver alla fartyg, som föra dess flagga, hvarjämte i vissa fall äfven andra stater, i synnerhet krigförande, ega viss politimakt genom visitation och uppbringning (se dessa ord). Å det slutna hafvet åter, där ännu ett sådant finnes, beror trafikregleringen och politien uteslutande af den stat, som hafvet i fråga tillhör. Det haf, som frågan rörande mare clausum synnerligast rört, har varit Svarta hafvet, öfver hvars kuster Turkiet länge ensamt härskat, på samma gång denna makt i Dardanellerna och Bosporen har nycklarna till detta haf. Äfven sedan Ryssland blifvit härskare jämte Turkiet öfver Svarta hafvets kustländer, ha anspråken på detta haf som mare clausum vidhållits till förmån för dessa båda stater gemensamt. Efter hand blef emellertid rättigheten till sjöfart för andra nationer medgifven och uttryckligen erkänd i fördraget i Adrianopel 1829; men hafvet fick ej begagnas för främmande krigsskepp, som ej fingo ingå i Dardanellerna utan särskild autorisation. Detta erkändes i konventionen i London 13 juli 1841. Genom Parisfreden 1856 förklarades Svarta hafvet h. o. h. neutralt, så att icke en gång kuststaterna där egde hålla flottor. Sedan Ryssland frisagt sig från de i Parisfreden i detta hänseende åtagna förpliktelserna, blef på konferensen i London 1871 denna Svarta hafvets neutralisation upphäfd, med bibehållande af dess stängning för främmande krigsfartyg, Turkiet dock obetaget att öppna Dardanellerna för allierade och vänskapligt sinnade staters krigsfartyg, när Turkiet ansåge nödigt för att garantera fullgörandet af Parisfredens stipulationer. Till haf eller hafsliknande vatten, hvarom fråga kunnat uppstå, huruvida de bort anses som slutna eller ej, hörde äfven Bottniska viken under den tid, då Sverige äfven egde Finland; numera åter är detta vatten fritt, och genom en särskildt bestämd s. k. demarkationslinje har genom fredsfördraget 1899 angifvits den yttersta gräns, till hvilken Sverige, resp. Ryssland, här må kunna utsträcka sitt sjöterritorium. Som slutet haf har stundom ock proklamerats haf, som endast genom sund stått i förbindelse med världshafvet, t. ex. Östersjön, så vidt dess kuststater samtliga enat sig om ett dylikt anspråk gentemot andra makter (1780); dock ha dessa anspråk aldrig kunnat i längden upprätthållas, hvilket däremot varit fallet med Englands anspråk på t. ex. Irländska sjön, ehuru ej heller dessa förblifvit obestridda. Beträffande Beringshafvet ha de nordamerikanska anspråken genom skiljedom 1893 ogillats och hafvet förklarats fritt, hvarefter sälfångsten där närmare reglerats genom internationella aftal. Däremot böra som slutna haf fortfarande anses bl. a. Zuiderzee, Azovska sjön och andra dylika vatten. Likaså kunna Kaspiska hafvet, hvilket saknar synlig förbindelse med världshafvet, och t. ex. Bodensjön, hvilken blott genom en låt vara internationell och segelbar flod har sådan förbindelse, betraktas som slutna haf gentemot alla makter, som ej äro kuststater vid dessa haf. H. L. R. (Rid.) Mared, by i Slättåkra socken, Hallands län, vid Nissan och Halmstad-Nässjö järnväg. Där utkämpades 10 nov. 1563 en drabbning mellan danskarna under Fredrik II och svenskarna under Charles de Mornay, som slutade med den senares nederlag. Maree, Loch [låch məri'], vacker insjö i skotska grefsk. Ross and Cromarty, med aflopp genom floden Ewe till hafsviken Ewe. Den har en längd af nära 22 km., en bredd af högst 3,2 km. och ett ytinnehåll af 31 kvkm. Största djupet är 112 m. Den har flera öar och holmar än någon annan sjö i Storbritannien, Loch Lomond undantagen; den största är S:t Swithin's isle, som har en liten sjö, 230 m. lång, 90 m. bred och 20 m. djup. Utefter större delen af sin längd omges M. af ståtliga berg, såsom Ben Slioch (980 m.), hvars sockertoppsforraiga massa dominerar landskapet, Ben Lair (858 m.) och på sydvästra sidan Ben Eay, hvars fyra toppar nå öfver 900 m. Sitt namn har sjön af S:t Maelrubba, som 671 anlade ett kloster vid sjön. Wbg. Marées [-rē], Hans von, tysk målare, f. 24 dec. 1837 i Elberfeld, d. 5 juni 1887 i Rom, studerade för Steffeck i Berlin från 1853, vistades från 1856 i Munchen samt begaf sig 1864 till Italien. 1869 reste han till Spanien och Frankrike, vistades 1870-73 i Berlin och Dresden och därefter mestadels i Neapel och Rom. - Till en början målade M. porträtt och många taflor med kavallerister och hästar (Rastande kyrassiärer, Berlins nationalgalleri, 1861, Hästar, som föras till badet, Schackgalleriet i Munchen, 1864). I Italien utförde han vid denna tid goda kopior efter Tizian, Rafael, Yelasquez (Schackgalleriet). I Rom tog hans sträfvan en helt ny riktning. Han öfvergaf att försöka realistiskt återge det ögat såg och eftersträfvade främst en dekorativ och monumental stil såväl i komposition som färghållning. Han målade motiv ur kristliga legender (den helige Martin, den helige Georg, Hubertus) och ur antika myter (Helenas rof, Paris' dom, Hesperiderna), men hans motivkrets rörde sig hufvudsakligen omkring nakna figurer i enkelt och stort sedda landskap. "Hans gestalter betyda ingenting, vilja ingenting, ha i

H. v. Marées. Efter ett själf-porträtt.