901 Margareta 902 med stor frihet, men dock med finhet och takt; de äro kulturhistoriskt värdefulla och utmärkas af behaglig stil. En samling af M:s dikter utgafs redan 1547 och 1554 under titeln Marguerites de la Marguerite des princesses; hennes bref trycktes 1841-42 af Génin (Leltres de Marguerite d'An-gouléme, 2 bd); nyfunna dikter från hennes sista år utgåfvos 1896 af Lefranc (Les derniéres poésies de Marguerite de Nararre). I dessa framträder en personlig religiös åskådning, hvari sammansmälta protestantiska tankar, medeltida mysticism och en från Italien härstammande filosofisk spiritualism i platonsk anda. Redan i "Heptaméron" är det vid undersökningen af kärlekens väsen den spiritua-listiska uppfattningen af denna, som vinner seger. Litt.: Durand, "Marguerite de Valois et la cour de Francois I" (2 bd, 1848), de la Ferriére, "Marguerite d'Angouléme" (1891), Lefranc, "Les idées rcligieuses de Marguerite de Navarre" (1898), madame Darmesteter, "Marguerite de Navarre" (19)0), Rasmussen, "Marguerite af Navarra" (1901), och Courtault, "Marguerite de Navarre" (1904). - 2. M., den föregåendes brorsdotter, dotter till Frans I i hans första äktenskap (med Ludvig XII:s dotter Claude), f. 1523, d. 1574, förmäld 1559 med hertig Emanuel Filibert af Savojen, är märklig som den, hvilken skall ha gett första impulsen till den litterära verksamhet, som vid hennes broders, Henrik II:s, hof utöfvades af den under namnet "Ple-jaden" kända diktarskolan (se Franska litteraturen, sp. 1200). - 3. M., drottning af Navarra, äfven kallad M. af Frankrike och, likasom M. l, M. a f V a l o i s, den föregåendes brorsdotter, Henrik II:s och Katarinas af Medici yngsta dotter, f. 14 maj 1553 i S:t-Germain-en-Laye, d. 27 mars 1615 i Paris, blef efter sin uppväxt en lysande stjärna vid det kungliga hofvet, där hon vanligen benämndes med smeknamnet Margot. 18 aug. 1572 förmäldes hon med hugenotternas hufvudman, konung Henrik (IV) af Navarra. Bröllopet skulle vara ett insegel på försoningen emellan katoliker och protestanter, men efterföljdes i stället af den fasansfulla Bartolomeinatten (se d. o.). Då Henrik 1576 åter slöt sig till hugenotterna, kvar-hölls M. till en början i Paris på sin broder Henrik IIl:s befallning; men 1578 infann hon sig hos sin geinål i Pau, som hon 1582 dock åter lämnade. För sitt tygellösa lefnadssätt förvisad från franska hofvet till Navarra, förklarade hon under religionens täckmantel ej långt därefter formligen krig mot sin kätterske gemål, men fördes till slottet Usson i Auvergne, där hon tillbragte 18 år under utsväfningar. 1599 upplöste påfven Klemens VIII hennes (barnlösa) äktenskap med Henrik. 1605 till-läts M. flytta till Paris, där hon tillbragte sitt återstående lif under utöfvande af välgörenhet samt under intimt umgänge med skriftställare och lärde. Hon var den sista ättlingen af huset Valois. Hen- nes intressanta och lätt skrifna Mémoires utkommo 1848; en upplaga af hennes Mémoires et lettres utgaf Guessard 1842. - Litt.: Saint-Poncy, "His-toire de Marguerite de Valois" (2 bd, 1887), och Merki, "La reirie Margot et la fin des Valois" (1905). Margareta (it. Margherita), drottning af Italien, f. 20 nov. 1851 i Turin, är dotter till prins Ferdinand af Savojen (f. 1822, d. 1855; hertig af Genua) och Elisabet af Sachsen (f. 1830; omgift 1856 med markis de Rapallo och änka 1882) samt förmäldes 22 april 1868 med sin kusin, Um-berto, hvilken var Italiens konung 1878- 1900. Hon hade med honom sonen konung Viktor Emanuel (III). Genom skönhet, omfattande bildning och stor Välgörenhet vann hon Drottning Margareta af Itali,n inom alla folklager en som kronprinsessa, sällspord popularitet, som hon bevarat äfven som änkedrottning. Bl. a. har hon ofta i vers hyllats af den republikanske skalden Carducci. Hon besökte 1903 som turist de nordiska länderna. V. S-g. Margareta, norska furstinnor: 1. M. F r e d k u 11 a, konung Magnus Barfots gemål. Se Margareta, svenska furstinnor 1. - 2. M., dotter till svenske konungen Erik den helige och drottning Kristina, d. 1209, ingick 1189 äktenskap med norske konungen Sverre. Efter dennes död (1202) drog hon sig tillbaka till sina gods i Västergötland och Värmland, men sin dotter, Kristina, måste hon, huru ogärna hon än ville, lämna kvar i Norge, l jan. 1204, två dagar efter hennes återkomst till Norge, dog konung Håkan, hennes styfson, under tydliga förgiftningssymtom. Misstanken föll på M. En af hennes tjänare ville med järnbörd bevisa hennes oskuld, men misslyckades. Tjänaren dränktes, och M. flydde skyndsamt tillbaka till Sverige. Hon var åter i Norge 1209, då hennes dotter firade bröllop med baglernas konung, Filip Simonssön. - 3. M., dotter till hertig Skule Baardsson och Ragnhild, d. 1270, trolofvades 1219 i B*ergen med den 15-årige norske konungen Håkan Håkansson och blef 25 maj 1225 hans gemål. Ehuru detta äktenskap ingåtts af statsskäl, uppstod dock snart emellan de bägge makarna en innerlig kärlek, som under många år sattes på hårda och allvarliga prof. Ty M:s ränkfulle fader, Skule, gjorde uppror mot hennes gemål och antog 1239 konunganamn på öreting. M. var icke med på det tåg till Skottland, hvarunder Håkan dog (1263), men mottog hans lik i Bergen och förde det 22 mars 1264 till dess hvilorum i Bergens Kristkirke. Sedermera drog hon sig tillbaka till Reins kloster. - 4. M., dotter till Skottlands konung Alexander III, f. 28 febr. 1261, d. 9 apr. 1283, förmäldes 31 aug. 1281 med norske konungen Erik Magnusson ("Prästhataren"), som då var endast 13 år gam-