905 Margareta af Yalois-Margareta Valdemarsdotter hans dotter, förmäldes 1536 i Neapel med Ales-sandro af Medici (mördad 1537) och 1538 i Rom med påfven Paul IILs sonson, den unge Ottavio Farnese, hertig af Camerino och en tid efter sin faders död (1547) erkänd som hertig af Parma och Piacenza. Äktenskapet blef olyckligt, och makarna lefde mestadels skilda. Den manhaftiga M. utsågs 1559 vid ett besök i Madrid af sin half-bror, Filip II, till ståt-hållarinna i Nederländerna, där hon hade att motverka den begynnande, snart genom protestantismens inträngande ytterligare stärkta ständeropposition, som sedermera växte till öppet uppror. Hennes främste rådgifvare, kardinal Granvelie (se d. o. 2), aflägsnades på M:s förslag 1564, men denna eftergift åt adelsoppositionen framkallade endast nya kraf, och då M:s politik blef alltmera osäker och vacklande, sände Filip 1567 hertigen af Alba till Nederländerna med en stark här och vidsträckta fullmakter. M. kände sig ytterst kränkt öfver hans själfrådighet och skyndade att hos Filip utverka sitt afsked (s. å.), hvarpå hon återvände till Italien. 1577 anmodade Filip henne att återtaga ståthållarsysslan med Granvelle som medhjälpare, men då denne afböjde, fick planen tills vidare förfalla. Den återupptogs efter hennes sons, Alessandro Farneses, segrar öfver de upproriske 1579, och som hans medregentinna kom M. 1580 till Bruxelles. Hon återvände till Italien 1583. M:s korrespondens med Filip II har utgifvits af Reiffenberg (1842) och fullständigare af Gachard (3 bd, 1867-81). Jfr Motley, "The rise of the dutch republic" (1856; svensk öfv. 1883-87), Philippson, "West-Europa im zeitalter von Philipp II, Elisabeth und Heinrich II" (1882), och Rach-fahl, "Margaretha von Parma, statthalterin der Niederlande, 1559-1567" (1898). V. S-g. Margareta af Valois [valwa']. Se Margareta, franska furstinnor l och 3. Margareta Fredkulla. Se Margareta, svenska furstinnor 1. Margaretahemmet. Se Föreningen för vård af f a 11 a n d e s j u k a sinnesslöa barn. Margareta Klausdotter (N i k o l a u s d o 11 e r), abbedissa i Vadstena, var bördig från Söderköping och sannolikt borgardotter. Hon vigdes 1440 till nunna, blef 1473 abbedissa samt afled 10 dec. 1486, "medan systrarna sjöngo vespern". Af hennes hand är en på svenska gjord skildring af Birgitta och hennes släkt, från Birgittas mormoder till och med hennes barnbarn. Berättelsen är tryckt af E. Benzelius (1710), J. E. Rietz (1844) och i "Scriptores rer. suec. medii gevi" (III, 2, 1876). C. S-e.* Margareta Sambiria 1. Margareta S p rang-häst. Se Margareta, danska furstinnor 2. Margareta Teresia. Se Margareta, österrikiska furstinnor 2. Margareta Tudor [tjoMe]. Se Margareta, drottningar af Skottland 5. Margareta Valdemarsdotter, svensk-dansk-norsk regerande drottning, f. 1353 (måhända i mars månad) på Söborg, i norra Själland, d. 28 okt. 1412 i Flensborg, var konung Valdemar Atter- Fig. 1. Drottning Margaretas bild å hennes sarkofag i Eoskilde domkyrka (vården rest 1423 af Erik af Pommern). dags och drottning Helvigs yngsta barn. I jan. 1359 trolofvades hon med norske konungen Håkan VI Magnusson, som 1362 tillika blef Konung i Sverige som sin faders, Magnus Erikssons, med-regent, och 9 apr. 1363 vigdes de på Köpenhamns slott. M. stannade dock kvar i Danmark till 1366, då hon hämtades till Norge, där hon strängt uppfostrades af fru Märta Ulfsdotter, den heliga Birgittas dotter. Redan tidigt visade hon sin andliga öfverlägsenhet som rådgifvare, äfven i statssaker, åt sin mycket äldre gemål. I början af dec. 1370 födde M. sitt enda barn, Olof, som i maj 1376 valdes till konung i Danmark efter sin morfader, Valdemar Atterdag (som dött i okt. 1375), med förbigående af hennes äldre systers, Ingeborgs, son, Albrekt (af Mecklenburg), åt hvilken Valdemar (1371) lofvat tronföljden. Detta val genomdrefs hufvudsakligen af M., som förstått vinna statsmännen och biskoparna för sin son, hvars förmyndare hon blef. I maj 1380 dog konung Håkan. Olof ärfde då utan motstånd Norge, och M. styrde nu ensam, i sonens namn. Hon gjorde detta med sådan klokhet och kraft, att hon, sedan Olof dött, 3 aug. 1387, utan hänsyn till mecklen-burgarnas arfsrätt till Danmark (Albrekt d. y.) och Norge (konung Albrekt), strax valdes att vara Danmarks och i febr. 1388 Norges "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare", tills hon och