907 Margareta Valdemarsdotter 908 folken enades om att välja en konung. Hon hade dessförinnan förstått kväsa hansestädernas öfver-mod, så att de (1385) återlämnade de slott i Skåne, som de innehaft sedan 1370, och det hade lyckats henne att (1386) erhålla trohetsed af den holstein-ske grefve Gerhard som hertig af Slesvig, hvarigenom hon tryggade sig mot fientligheter i ryggen under sina framtida sträf-vanden gentemot Sverige. M., som redan 1375 antagit titeln drottning af Danmark, som konung Yaldemars dotter, samt drottning af Sverige, som Håkans gemål och därigenom folkungaättens arf-vinge och hvilken 1385 låtit Olof kalla sig arfvinge till Sverige, knöt i mars 1388 förbindelse med de missnöjde svenske stormännen, som lofvade taga henne till Sveriges regentinna, med utvidgad makt och myndighet, om hon ville befria dem från konung Albrekts och hans tyskars regemente och därigenom rädda riket från den laglöshet, som länge varit rådande. Sägnen har mycket att förtälja om, huru konung Albrekt sökte håna M., i det han kallade henne "konung byxlös", "munkedejan", skickade henne en slipsten till att hvassa sina nålar på o. s. v., men i själfva verket känner man endast obetydligt om enskildheterna i striden och kan icke af- Fig. 2. Drottning Margaretas sigill, 1381, 1403. Fig. 3. Drottning Margaretas sigill 1300. göra, om svenskarna eller danskarna utgjorde huf-vudmassan af hennes här. 24 febr. 1389 vann M. en afgörande seger, i Åsle socken, nära Falköping. Albrekt och hans son togos till fånga, och M. lyckades slutligen genom hansestädernas medling och förlikningen på Lindholm (1395) emot Albrekts frigifvande komma i besittning af Stockholm (1398), hvilket i flera år hållits besatt af tyska "hättebröder", understödda af de beryktade feta-liebröderna. Redan förut hade M. fått sin syster Ingeborgs dotterson, Erik af Pommern, som hon 1389 hämtat till Danmark, vald till konung i alla rikena (i Norge 1389, i Danmark och Sverige 1396) samt krönt i Kalmar 17 juni 1397, hvar- efter en unionsakt, dagtecknad 20 juli 1397 (M:s namnsdag), uppsattes (se K a l m a r union). Hon styrde de tre rikena med stor omtänksamhet och myndighet till sin död, om hon ock efter hand lämnade den unge konungen allt större andel i makten. Sedan Gerhard VI stupat under ett fälttåg mot Dithmarschen 1404, sökte M. med klokhet och list återfå Slesvig och sålunda återvinna, hvad hon tidigare måst släppa för andra syftens skull. Likaledes inlöste hon 1408 Gottland, som 1398 kommit i Tyska ordens våld. M:s sträfvanden i Slesvig ledde 1410 till krigsutbrott, och under det att drottningen för underhandlingar begett sig till Flensborg, afled hon på sitt skepp i stadens hamn, innan hon ännu nått sitt sista stora mål. Hon jordades först i Sorö, men 1413 fördes liket till Roskilde domkyrka, där en praktfull begrafning egde rum och 1423 ett storartadt grafmonument restes: en vacker liggande alabasterstaty (jfr fig. 1) pryder hennes kista, men om bilden har porträtt-likhet, är dock tvifvelaktigt. Eftervärldens omdömen om M:s ställning till den nordiska enhets-tanken ha varit mycket olika under skilda tider. Geijer uppfattar de tre ländernas sammanslutning endast som "en händelse, som såg ut som en tanke". Erslev anser, att M:s hufvudsyfte var rent dynastiskt, nämligen att grundlägga en stark konungamakt och skaffa Danmark herraväldet öfver de bägge andra länderna. Andra äro dock benägna för den åsikten, att M., om också oklart, eftersträfvat ett högre mål, nämligen att bana väg för folkens sammansmältning och därigenom frigöra Norden från tyskt, framför allt hanseatiskt, inflytande. Hon gynnade väl, på de bägge andra rikenas bekostnad, sitt eget fädernesland Danmark och sökte närmast bygga enheten på dess supre-mati, liksom hon företrädesvis använde danska - eller tyskfödda - adelsmän till sina biträden som länsmän och fogdar i Sverige. Men säkert är, att ingen oenighet visade sig, så länge hon styrde, och att i alla tre rikena härskade en förut okänd landsfred. För att stärka konungadömets politiska myndighet och i synnerhet dess ekonomiska oaf-hängighet arbetade hon kraftigt och ihärdigt på att försvaga aristokratiens stora makt - som denna var störst i Sverige, framträdde också där hennes sträfvan tydligast - genom egendomsköp och byten samt genom att tvinga adelsmännen återlämna de under Valdemars och Albrekts ofredstider med orätt erhållna krono- och skuttegodsen (i Sverige genom reduktionsbeslutet 1396). Däremot var hon mycket frikostig med sina gåfvor till biskopar, kyrkor och kloster. Särskildt gynnade hon birgittin-orden: hon var mycket verksam för Birgittas ka-nonisation (1391) och lät 1403 inskrifva sig i Vadstenanunnornas brödraskap, där hennes fostersyster, Ingegärd, länge varit abbedissa. Det finns ej något skäl att tvifla på M:s uppriktiga fromhet, och de senare legendariska beskyllningarna mot ! henne för osedlig vandel äro säkerligen förtal. Att hon 1402 lät å båle bränna den tyske bedragare, som föregaf sig vara hennes aflidne son, öfverens-stämde fullständigt med tidens tänkesätt och bruk. I sitt uppträdande var M. vänlig och intagande, medan däremot hennes handlingssätt ofta var myndigt och strängt. Hon var alltid sansad och beräknande, aldrig öfverilad i sina handlingar.