913 Margolanohalm-Maria 914 högt uppskattad, och Aristoteles vill däri t. o. m. se ursprunget till det grekiska lustspelet. Versmåttet var daktyliska hexametrar, uppblandade med jam-biska trimetrar. Dessa senare skola enligt en uppgift härröra från Pigres (en son eller broder till den berömda drottning Artemisia i Karien), hvilken af andra uppges som hela diktens författare. A. M. A. Margolänohalm. Se Hatt, sp. 79. Margosabark [-gåsa-], Margösaolja, bot. Se A z a d i r a c h t a. Margot [margå], fr., förkortning af Marguerite. Om Reine Margot se Margareta, franska furstinnor 3. Margretelund, gods i österåkers socken, Stockholms län, vid Trälhafvet, n. om Vaxholm, 185/s mtl, tax. till 455,400 kr. (1911), samt frälseräntor och annan fastighet med ett tax.-värde af 42,600 Margretelunds manbyggnad. kr. Hufvudbyggnaden (se fig.), uppförd på 1650-talet och synlig vida omkring, undergick på 1740-talet en genomgripande ombyggnad, hvarvid flyglar tillbyggdes. M. och Smedby i samma socken hade under medeltiden och senare samma egare som Penningby. Namnet M. gafs gården af riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna efter hans fru Margareta Bielke. Deras sonsons änka, Elsa Sparre, sålde 1718 M. till Sam. Åker-hielm, som, när han 1731 blef friherre, kallade sig Åkerhielm af Margretelund. Hans gods ha sedan dess utan att vara fideikommiss innehafts dels som arf, dels på grund af köp, af hans ättlingar, senast af excellensen frih. Gustaf Åkerhielm (d. 1900). Det eges nu af hans änka, öfverhofmästarin-nan Ebba Åkerhielm, f. Gyldenstolpe, och sonen kabinettskammarherren frih. Gust. Åkerhielm. Margretestuen. Se M a r i s t u e n. Margrethe, pseudonym för B. M. Gjör (se d. o.). Margräs, bot. SeCalamagrostis. Marguerite [margri't], fransk namnform för Margareta. Marguerite [margrirt], S: te. Se Ler i ne rn a. Margueritte [margri't], Paul, fransk författare, f. 20 febr. 1860 i Laghouat, och Victor, författare, f. 1867 i Blidah, söner till den vid Sedan fallne generalen Auguste M. Den förre af dem har ensam skrifvit romanerna Mön per e (1884), TÖMS quatre (1885), Pascal Géfosse (1887), Jours d'épreuves (1889), Amants (1890), Ma grande (1893), La tourmente (s. å.) och Lassor (1896) m. m., och den senare, officer till 1895, diktsam- lingarna Brinn de lilas (1883) och Au fil de Vheure (1898), förenade sig till gemensamt romanförfattarskap 1897 med salongsromanen Le carnaval de Nice (1897) och barnberättelsen Poum (s. å.). Gripande och trogna äro deras skildringar från kriget 1870-71, Le désastre (1898), Les tronans de glaive (1900), Les brares gens (1901) och La com-mune (1904), som tillsammans bära namnet U ne époque. Deras sociala romaner, af hvilka Femmes nouvelles (1899) yrkar på kvinnoemancipationen, Les deux vies (1902) på lättare äktenskapsskillnader, och Le prisme (1905) gisslar penninggiftermålen, L'eau souterraine (1903), Les pas sur le sable (1906), Vanité (1907), Prostituée (s. å.) m. fl., äro burna af stark reformatorisk tendens. Paul M. var en af de fem franske författare, som efter "La terre" bröto med Zola och kräfde en mer psykologiserande, finare analytisk roman. Han är medlem af Goncourtakademien alltifrån dess stiftelse. R-n B. Marguillier [-gije], fr., medlem af kyrkorådet, kyrkvärd. Marga, vinsort. Se M a r g a u x. Marheim, A. Se M a n n er h e i m. Marheineke [-ha'jneke], 1. (till 1823) Mar-heinecke, Philipp Konrad, tysk luthersk teolog, f. 1780 i Hildesheim, d. 1846 i Berlin som professor och konsistorialråd, slöt sig under sin tidigare period till den schellingska filosofien, men blef sedan hufvudrepresentanten inom teologien för den s. k. "hegelska högern", som sträfvade att uppvisa identiteten mellan grundtankarna i Hegels filosofi och den gamla kyrkoläran. Insikten i det illusoriska i hela detta försök liksom det uppskrufvade, falskt patetiska och fraseologiska i M:s framställningssätt och hela väsen har vållat, att hans systematiska teologi småningom hemfallit åt fullständig, kanske i någon mån öfverdrifven ringaktning. En verklig förtjänst har han i hvarje fall förvärfvat sig genom arbetena Christliche symbolik (1810-13; ny uppl. 1897) och Inslitutiones symbolicce (1812; 3:e uppl. 1830), som för symbolikens vetenskap ha en grundläggande betydelse. Ett för sin tid förtjänstfullt arbete är ock Geschichte der deutschen reformation (1817; ny uppl. i 4 bd 1831-34). Hans systematiska hufvudarbete är Grundlehren der christlichen dogmatik (1819; i ny upplaga utgifvet under titeln Grundlehren der dogmatik als wissenschaft, 1827). Efter M:s död utgåfvos i 4 bd hans föreläsningar öfver den kristna dogmatiken, moralen, symboliken och dogmhisto-rien (1847-49). (E- Bg.) Marholm, Laura, författarinna. Se Hansson, Ola. Maria, astron., en af småplaneterna. Maria, ö vid östra kusten af Tasmania, bestående af två bergiga, genom ett näs förenade half-öar med en 900 m. hög topp. 148 kvkm. J- F. N. Maria (hebr. Mirjam], Jungfru Maria, Heliga jungfrun, Jesu moder, enligt legenden dotter till Joakim och Anna, framställes i skriften som den rena jungfrun och ödmjuka, tros-hängifna Herrens tjänarinna, som benådades att föda det heliga, som skulle kallas Guds son (Luk. 1: 35). Vid sitt kort efter änglabebådelsen gjorda besök hos sin franka Elisabet hälsas hon af denna som Herrens moder, hvilken hälsning framkallar