921 Maria 922 nare gemåler. Karl V hade alltid varit hennes beskyddare, och i behof af dennes vänskap lät Henrik 1544 parlamentet tillerkänna M. tronföljden efter hans son Edvard (om denne doge barnlös) och de äkta barn Henrik ytterligare kunde få. Under Edvard VI:s regering (1547-53) fasthöll hon, understödd af kejsarens ambassadör, sina anspråk på fri religionsutöfning, äfven då hon befalldes att foga sig efter förbudet mot katolska mässors hållande. Hennes personliga förhållande till halfbro-dern var på det hela taget godt, men i juni 1553 förmåddes denne af hertigen af Northumberland att i M:s ställe till efterträdare utse lady Jane Grey (se G re y 5). M. flydde efter Edvards död (6 juli s. å.) till Norfolk, där hon vann erkännande från alla håll, och redan 19 juli utropades hon i London till drottning, kunde 3 aug. hålla sitt intåg i hufvudstaden och kröntes med stor ståt l okt. - Personligen var M. ej grym; hon inskränkte blodsdomarnas antal, skonade mot sina rådgifvares mening tills vidare Jane Grey och lät sin halfsyster Elisabet vara i fred, när denna blott bekvämade sig att höra mässan. Den katolska trons återställande i England var M:s allt behärskande hufvudsyfte som regent. Till en början afskaffade parlamentet de under Edvard VI tillkomna förändringarna i kyrkostyrelsen. Det tillställde henne äfven en adress med råd att ingå ett inhemskt äktenskap, men därigenom endast eggades hon ytterligare att följa Karl V:s råd och äkta dennes son Filip (sedermera Filip II af Spanien). Den allmänna motviljan häremot och farhågor för, att M. skulle till kyrkan återskänka de af Henrik VIII indragna och sedan i stor utsträckning till adeln förlänade godsen föranledde jan.-febr. 1554 tre uppror, af hvilka Wyatts i Kent var farligast. Efter deras kufvande afrättades upprorsledarna och äfven den oskyldiga Jane Grey, M:s hållning mot protestanterna blef strängare, och parlamentet nödgades ge sitt samtycke till det spanska giftermålet, som ingicks i Winchester 25 juli 1554. Filip blef M:s medhjälpare i styrelsen, men tillerkändes ej arfsrätt, och England skulle ej behöfva bistå honom i hans krig mot Frankrike. Filips direkta inflytande på Englands inre styrelse torde ha varit vida mindre, än förut ofta antagits. Han lämnade England redan i aug. 1555 och återkom endast på ett kortare besök mars-juli 1557, då han förmådde M. att (juni) förklara Frankrike krig. Till hennes stora missräkning blef deras äktenskap barnlöst. I nov. 1554 förkunnades genom påfliga sändebudet kardinal Eeginald Pole högtidligen försoningen med Rom och absolution åt England för affallet. De hårda lagarna mot kättarna återupplifvades, 4 febr. 1555 brändes den förste protestantiske martyren, Rogers, och under M:s återstående regering följde inemot 300 dylika afrättningar (till martyrerna hörde Ridley, Latimer och Cranmer). Drottningen fick af senare protestantiska häfdatecknare vedernamnet "den blodiga M.", men numera är historieskrif-ningen benägen att fritaga henne personligen från blodtörstig grymhet och väsentligen tillskrifva förföljelserna den allmänna tidsandan och katolikernas själfbevarelsedrift. Tionde m. m. återgafs åt kyrkan, och några kloster återställdes. M. blef med åren allt sjukligare och mera sorgbunden, särskildt sedan det franska kriget kostat England Calais (jan. 1558) och Filips likgiltighet för henne allt tydligare framträdde. Före sin död träffade hon anstalter för att förbereda Elisabets tronbestigning. Jfr Zimmermann, "M. die katolische" (189U), och Stone, "History of Mary I, queen of England" (1901). - M. är titelfigur i ett drama af Victor Hugo (1833). 2. M. af Mö den a (M. Beatrice), Jakob II:s gemål, f. 5 okt. 1658 i Modena, d. 7 maj 1718 i S:t Germain, var dotter till hertig Alfons IV af Modena och Laura Martinozzi, en med Mazarin besläktad romersk adelsdam. Hennes skönhet och katolska fromhet förmådde Ludvig XIV att utse henne till Jakobs gemål, och påfven uppmuntrade henne ifrigt att genom detta giftermål bidraga till "Englands omvändelse". Bröllopet egde rum 1673, och M. var i England från början som katolik högeligen impopulär. En son och 4 döttrar afledo i späd ålder, och födelsen af hennes andre son, Jakob, den blifvande "äldre pretendenten", 10 juni 1688 föranledde allmänna, men grundlösa misstankar för, att ett svek skulle ha begåtts för att skaffa landet en katolsk tronarfvinge. Efter revolutionens utbrott begick M. det ödesdigra misstaget att med sin späde son (10 dec. 1688) fly till Frankrike, hvarigenom Jakobs ställning väsentligen försvagades. I hennes äktenskap med Jakob föddes (1692) ännu ett barn, dottern Lovisa Maria (d. 1712). Efter Jakobs död (1701) bidrog hon att påskynda Spanska tronföljdskrigets utbrott genom att förmå Ludvig XIV att erkänna hennes son som konung af England. Hon lefde sedan i stillhet och andaktsöfningar i S:t Germain. Jfr Strickland, "Lives of the queens of England", IX-X (1846), Campana di Cavelli, "Les derniers Stuarts å S:t Germain-en-Laye" (2 bd, 1871), och M. Haile, "Mary of Modena" (1905). 3. M. II S t u a r t, samregent med Vilhelm III, f. 30 april 1662 i London, d. 28 dec. 1694 i Kensington, var dotter till Jakob II och hans första gemål, Anna Hyde. Hon fick en anglikansk uppfostran och blef 4 nov. 1677 förmäld med Vilhelm af Oranien, ståthållare i Nederländerna ; äktenskapet var h. o. h. "ett politiskt parti" och blef barnlöst. Vilhelm försummade henne rätt hänsynslöst, och först 1688 tycktes ett bättre förhållande ha inträdt mellan makarna, sedan Vilhelm fått klart för sig, att hon, i händelse hon kallades till Englands tron, skulle dela den med sin make och helt öfverlåta regeringsbestyren åt honom. Vid revolutionen stod M. hela tiden lojalt på Vilhelms sida och vägrade bestämdt att ensam mottaga kronan. Hon landsteg först 12 febr. 1689 i England; Vilhelm och M. kröntes 11 april till regenter i England, och de aflade 12 maj i Whitehall inför tillstädesvarande skottar ämbetsed som regenter äfven i Skottland. Vilhelm var i stort behof af den popularitet hon åtnjöt i England (liksom förut i Hol-