Maria fyra döttrar, som öfverlefde henne. Genom sonen Ludvig (se Ludvig, franska tronföljare 3, sp. 1257) blef hon farmoder till Ludvig XVI, Ludvig XVIII och Karl X. - Litt.: markisinnan des Réaulx, "Stanislas et Marie Leczinska" (1895), de Nolhac, "La reine M. L." (1900) och "Louis XV et M. L." (1902). 6. M. Antoinetta (fr. Marie-Antoinette), konung Ludvig XVI:s gemål, f. 2 nov. 1755 i Wien, afrättad 16 okt. 1793 i Paris, var dotter af tysk-romerske kejsaren Frans I och hans gemål Maria Teresia af Österrike. För att befästa 1756 års fransk-österrikiska förbund öfver-enskommo de båda hofven redan under M.-A:s barndom om ett giftermål emellan henne och Frankrikes dåv. dauphin (tronföljare), och 16 maj 1770 firades doras bröllop i Versailles. I detta äktenskap föddes 4 barn. Af dessa dogo två i späd ålder; de andra voro Maria Teresia Charlotta, f. 1778, förmäld 1799 med sin kusin, hertigen af Angouléme (se d. o.), och Karl Ludvig, f. 1785 (se Ludvig, franska konungar 17, sp. 1249). M.-A. var skön, stolt, viljestark, af naturen ömsint och vänfast, men hennes bildning var ytlig, ej minst hvad statssaker angick, och ung, oerfaren, när hon infördes i det franska hof-lifvet med dess frivolitet och för henne motbjudande stela etikett samt förenad med en i många afseenden underlägsen make, begick hon ödesdigra oförsiktigheter och misstag. Visserligen kränkte hon ej sina plikter som maka, och hennes älskvärdhet gjorde sig alltid gällande, särskildt under det mera förtroliga lifvet på hennes förtjusande lustslott Lilla Trianon, men hon blef slösande och omåttligt begifven på nöjen samt indrogs därigenom uti de mest lättsinniga och intriganta hofkotte-rierna. Genom förbindelsen med dessa och hennes förakt för etiketten skadades oskyldigt hennes eget rykte, och till följd af deras intriger förmåddes hon missbruka sitt inflytande öfver konungen för att bereda förmåner åt ovärdiga gunstlingar samt inverka på offentliga angelägenheter, om hvilkas verkliga betydelse hon ej hade någon föreställning, såsom då hon 1776 bidrog till att störta Turgot och därigenom förhindrade de reformer, som möjligen kunnat förekomma revolutionen. Äfven i den yttre politiken inblandade hon sig - för att främja Österrikes intressen -, och ehuru hon därvid hade mindre framgång, än man antog, ådrog hon sig härigenom bittert hat från motståndarna till den österrikiska alliansen. Hennes fiender inom hofvet utspridde om henne det gemenaste förtal, som beröfvade henne den folkgunst hon förut vunnit genom sin älskvärdhet och längre fram skulle lämna materialet till de skamliga beskyllningarna under processen inför Revolu-tionstribunalet. Allmänhetens dåliga mening om hennes karaktär fick t. o. m. ett offentligt uttryck genom parlamentets dom i den beryktade halsbandsprocessen (se d. o.) 1785-86. Vid revolutionens början skadade hon ytterligare både sig och Frankrike genom att göra gemensam sak med de aristokratiska hofkretsarna, hvilka hindrade konungen från att själf träda i spetsen för reformrörelsen och därigenom leda denna i en förnuftig riktning. Sedan hofadeln till stor del emigrerat för att från utlandet bekämpa revolutionen^ öppnades visserligen hennes ögon för de faror, som måste bli följden af dess själfviska och okloka tillvägagående, och hon sökte t. o. m. begagna sig af Mirabeaus hjälp för att rädda konungadömet. Men hon förstod dock aldrig att uppskatta hans råd, och de förbindelser, som hon sedermera ingick med det konstitutionella partiets ledare, voro bevisligen på hennes sida blott ett spel. Hon var ständigt öfvertygad om, att Frankrikes och konungafamiljens räddning kunde beredas endast genom de främmande makternas mellankomst, och att utverka denna blef under revolutionens fortgång det ständiga målet för hennes sträfvan. Ehuru detta blott tjänade till att förvärra olyckan, skulle ett annat handlingssätt svårligen för henne varit möjligt efter den riktning hela hennes föregående lif erhållit och under intrycket af alla de faror, som revolutionen beredde henne. Med den ovärdige Filip af Orleans i spetsen hade nämligen alltifrån den stora folkrörelsens början en mängd demagoger ständigt uppretat folket mot "österrikiskan", och natten emellan 5 och 6 okt. 1789 var hon nära att mördas af parispöbeln, som uttågat till Versailles, samt räddade sig endast genom att halfklädd fly till konungens rum. Efter denna händelse nödgades den kungliga familjen inflytta till Paris, där dess säkerhet var i hög grad hotad. Efter Mirabeaus död försökte hon natten till 21 juni 1791 jämte sin gemål och sina barn att fly från Paris, till en början i en vagn, körd af den henne och .konungadömets sak varmt tillgifne svensken grefve A. v. Fersen (se d. o. 7, sp. 119). Men den kungliga familjen igenkändes i Varennes och återfördes till hufvudstaden, där den hölls i ett slags fångenskap, tills konungen bekräftat den nya författningen. 20 juni 1792, då upphetsade pöbelskaror tränade in i Tuilerierna och drogo igenom slottet, var drottningens lif åter ho-tadt. Under dessa faror utvecklade emellertid hennes karaktär sin inneboende styrka. Så visade hon vid konungadömets fall 10 aug. s. å. mycket mod, och det var mot hennes råd som konungen då fegt öfvergaf sina anhängare för att söka skydd hos Lagstiftande församlingen, som lät honom och hans familj insättas i Tempeltornet. I lidandets skola renades M.-A. från fåfängan och flärden, lärde sig uppskatta sin gemåls ädla egenskaper och visade en kristlig undergifvenhet, som spridt ett försonande skimmer öfver hennes lif. Till en början fick hon jämte sina barn och sin ädla svägerska, prinsessan Elisabet ("Madame Elisabeth")^ dela Ludvig XVI:s fångenskap; men sedan konungens process öppnats, förnekades henne denna tröst. 21 jan. 1793 afrättades hennes gemål. I juli s. å, skildes hon från sin son och i aug. s. å. från Madame Elisabeth och sin dotter samt insattes då i Conciergeriet (se d. o.). Efter en skändlig rättegång inför Revolutionstribunalet, hvarunder hon uppträdde med måttfull värdighet, gick hon lugnt och ödmjukt till döden. Efter restaurationen (1814) lär