933 Maria 934 henne för en tid framåt de katolska makternas sympatier, och i Skottland blef det signalen till allmänt uppror. De nygifta belägrades i Borthwick eastle af en här under earlen af Morton, som förklarade sig vilja befria M. ur hennes träldom under Bothwell. Då denne flydde, följde M. nattetid efter (10 juni); de samlade en truppstyrka, men då de båda härarna möttes vid Carberry hill (15 juni), Öfvergåfvos M. och Bothwell af sina flesta anhängare, och mot att Bothwell fick oskadd undkomma, öfverlämnade sig M. åt "befriarna". Dessa behandlade henne som en förbryterska; hon fördes som fånge till slottet Lochleven, där hon, försvagad af sjukdom (troligen missfall), genom hotelser förmåddes att afsäga sig kronan (24 juli), hvarefter Moray som regent i hennes späde sons namn Öfvertog styrelsen. Från Lochleven lyckades M. rymma (2 maj 15G8) och samlade med hjälp af släkten Hamilton en här, men denna blef i grund slagen vid Langside (13 maj) af Moray, och efter ett par dagars kringirrande fortsatte M. (16 maj) sin flykt till England, besluten att anropa Elisabet om hjälp mot sina upproriska undersåtar. Hon mottogs först med öfliga hedersbetygelser i Carlisle, men fördes snart i fängsligt förvar till slottet Bol-ton i Yorkshire, dit hon ankom 16 juli. Förhandlingar fördes om ett personligt möte mellan de båda drottningarna, men ur dem framgick, då M:s skotska motståndare anklagade henne för att vara direkt medbrottslig i mordet på Darnley, en formlig undersökning härom inför engelska kommissarier vid "konferenserna" i York (okt.-nov.) och Westminster (nov. 1568-jan. 1569). Som bevismedel mot M. åberopades därvid de s. k. kassettbrefven (the casket letters), 8 bref från M. till Bothwell jämte några verser m. m., som uppgåfvos ha påträffats 20 juni 1567 i ett schatull (eng. casket) af silfver hos en af Bothwells tillfångatagna tjänare och sedan förvarats af earlen af Morton. Om brefven voro alltigenom äkta, så skulle därmed ha bevisats såväl M:s delaktighet i mordet på Darnley som hennes aftal med Bothwell om enleveringen; äfven de bref, som angåfvo sig härröra från tiden för M:s besök hos Darnley i Edinburgh i dec. 1566, äro fyllda af passionerade kärleksbetygelser till Bothwell. - Brefvens äkthet bestriddes genast af M. och hennes ombud, och därom har sedermera mellan en mängd forskare förts liflig polemik, som ännu icke kan sägas ha ledt till mysteriets utredning. De på franska affattade originalbrefven äro sedan 1584, då de innehades af den s. å. afrät-tade lord Gowrie, försvunna; af 4 eger man i behåll officiellt vid konferensen i Westminster inlämnade kopior, men af de öfriga endast skotska eller engelska öfversättningar. Genom jämförelse mellan de på franska bevarade kopiorna och obestridda bref af M:s hand ha slående öfverensstämmelser i språkligt uttryckssätt konstaterats, men de båda mest komprometterande brefven ha ej bevarats i den ursprungliga franska formen; innehållet i de vid 1568 års undersökning företedda kopiorna stämmer ej med året förut under hand från Morays och Mortons krets lämnade meddelanden därom. I det längsta och betänkligaste s. k. "andra Glasgow-brefvet" förekommer däremot en redogörelse för M:s samtal med Darnley, som ställvis nästan ordagrant öfverensstämmer med en af dennes uppvak- tande, Crawford, efter Darnleys meddelanden sannolikt omedelbart dennes fader Lennox tillställd skildring, hvadan ett litterärt samband här förefaller antagligt. Med stöd af dessa och andra upptäckter vilja några forskare erkänna de öfriga bref-vens äkthet, men förklara det andra Glasgowbref-vet helt eller delvis förfalskadt. Allmänt medges, att Morton vid andra tillfällen opererat med falska aktstycken eller att Moray sett genom fingrarna med uteslutningar i vissa akter, som eljest skulle röjt deras egen delaktighet i sammansvärjningen, men å andra sidan bestred ingen Mortons vittnesmål, att brefven omedelbart efter deras upptäckt granskats äfven af ett par katolska lorder. De fleste nyaste forskare i ämnet anse f. ö., att frågan om brefvens äkthet icke har den afgörande betydelse för bedömandet af M:s karaktär man tidigare velat tillmäta densamma. - Konferensen i Westminster utmynnade i den tvetydiga kompromissformeln, att intet för M:s anklagares heder och lojalitet menligt framkommit, men att å andra sidan mot M. "intet blifvit tillräckligt bevisadt eller ådagalagdt, hvarigenom drottningen af England kunde få någon dålig tanke om sin goda syster". (Om Elisabets motiv vid hennes behandling af M. se Elisabet, sp. 404-405.) M. kvarhölls i fängelse och flyttades tid efter annan till nya förvaringsplatser (1569 Tutbury, Wing-field och Coventry, 1570 Chatsworth och Sheffield, 1583 Wingfield, 1585 Tutbury, 1586 Chartley och Fotheringay). Hon underhöll ständigt lifliga förbindelser med engelska katoliker samt utländska . katolska makter, främst Spanien och påfven, i syfte att återfå friheten, störta Elisabet och bestiga Englands tron. Redan 1568 ville Yorkkonferensens ledare, hertigen af Norfolk (se H o w a r d 6) gifta sig med henne, men hans giftermåls- och upprors-planer förde honom först till Tower och sedan, efter Eidolfis sammansvärjning, till schavotten (1572). En annan dylik sammansvärjning, Babing-tons (se d. o.) 1586, gaf omsider Elisabet tillfälle att befria sig från sin ännu i fängelset farliga med-täflerska. Med stöd af en brefväxling mellan M. och Babington, hvilken Elisabets ministrar läto pågå, tills den blef tillräckligt komprometterande, anklagades hon som medbrottsling äfven i Babing-tons mordplaner mot Elisabet. (Också här tala M:s försvarare om förfalskade bref.) Hon försvarade sig med mycken skicklighet inför den till Fotheringay sända domarkommissionen (okt. 1586), bestred domstolens kompetens, medgaf sin kännedom om sammansvärjningen, men förnekade all vetskap om mordplanen. St järnkammaren afkunnade emellertid 25 nov. i Westminster hennes dödsdom, och engelska parlamentet bekräftade den och petitionerade om hennes omedelbara afrättning. Efter mer än två månaders tvekan undertecknade Elisabet afrätt-ningsfullmakten, och 8 febr. 1587 besteg M. med beundransvärdt mod schavotten i stora slottssalen på Fotheringay. Hon ville dö som katolsk drottning, afvisade en efterhängsen protestantisk prästs förmaningar och tröstegrunder samt insatte till sin arftagare och nämnare Filip II af Spanien, åt hvilken hon redan tidigare, med undanskjutande af sin kätterske son, velat öfverlåta sina skotska tron-rättigheter. M. begrofs i katedralen i Peter-borough; hennes lik fördes 1612 till Westminster