937 Maria 938 maj 1886 nedkommit med en son, hvilken genast erkändes som konung, under namn af Alfons XIII, och 17 maj 1902 som myndig öfvertog styrelsen. Maria (M. Teresia), tysk kejsarinna, kejsar Frans I:s gemål, drottning af Böhmen och Ungern, ärkehertiginna af Österrike, äldsta dotter till kejsar Karl VI, f. 13 maj 1717 i Wien, d. där 29 nov. 1780, förmäldes vid 19 års ålder (1736) med hertig Frans Stefan af Lothringen och öfvertog styrelsen af de österrikiska arfländerna vid sin faders död, 1740, i kraft af 1713 års tronföljdsordning, den s. k. pragmatiska sanktionen. Inom kort såg den unga, i regeringsärenden föga invigda furstinnan sig omgifven af faror, som hotade det habsburgska väldet med undergång. Den unge Fredrik II i Preussen ville annektera Schlesien och började fördenskull det s. k. första schlesiska kriget (1740). Kurfursten Karl Albert af Bajern (se Karl, romerska kejsare 7, sp. 1039) gjorde som ättling af kejsar Ferdinand I anspråk på hela österrikiska arfvet. Frankrike önskade rycka kejsarkronan från habsburgska huset och stycka österrikiska monarkien samt slöt i detta syfte förbund med Preussen, Sachsen, Bajern och Spanien. Själf hade M. snart sagdt intet att lita sig till: utifrån var ringa hjälp att vänta, den österrikiska hären var på grund af föregående krig, sjukdomar och dålig administration försvagad och modlös, och finanserna befunno sig i ett bedröfligt skick. Men hon förlorade icke modet, och hon förstod äfven att hos alla, med hvilka hon kom i beröring, ingjuta sin egen tillförsikt och förtröstan på sin rättvisa sak. Tack vare sin egen härskarförmåga, ungrarnas trohet, Englands understöd och fiendernas inbördes oenighet lyckades hon också rädda den österrikiska monarkien och med uppoffring af Schlesien och några andra områden 1748 genom freden i Aachen bringa det vidtutseende s. k. österrikiska tronföljdskriget till slut. Redan tidigt visade M. prof på snabb uppfattning, skarpt omdöme och stor lätthet att uttrycka sig. Under de första regeringsårens hårda pröfningar mognade den unga furstinnan och utvecklade sig hastigt till en af den nyare tidens utmärktaste regenter. Alla hennes handlingar buro prägeln af innerlig fosterlandskärlek och djup gudsfruktan. I de egentliga österrikiska länderna införde M. förbättringar på många områden. De lägre ståndens ställning sökte hon höja genom näringarnas upphjälpande, hofveriskyldighetens minskande och mildrande af lifegenskapen. Skol- och undervisningsväsendet, där förut jesuiterna härskat, förbättrades; reformer genomfördes i rättskipningen och strafflagstiftningen. Förvaltningen förenklades, hvarvid ständernas makt inskränktes, och armén ombildades. Ehuru rättrogen katolik, häfdade M. med styrka statens makt gentemot kyrkan; dock skred hon endast motvilligt till sådana steg som jesuitordens upphäfvande i Österrike. Äran af alla dessa reformer på olika områden tillkommer i främsta rummet M. Väl hade hon antagit sin gemål, den 1745 till romersk-tysk kejsare valde Frans I, och efter hans död, 1765, sin son Josef II till medregent, men hon var mån om makten, lämnade den förre föga inflytande på regeringen och gaf Josef friare händer i den yttre styrelsen än i den inre. I allt sitt görande och låtande iakttog hon varsamhet och måtta. I plikttrohet, uppriktighet och sanningskärlek ville hon vara en föresyn för sitt folk. Också ha få regenter varit så älskade som hon. -- M:s yttre politik gick efter tronföljdskriget ut på att återförvärfva Schlesien, och med biträde af sin utmärkte statskansler, furst Kaunitz, lyckades hon knyta förbund med Frankrike emot Fredrik II i Preussen, ett förbund, till hvilket sedermera äfven Sverige, Ryssland och flera tyska furstar slöto sig. Då Fredrik erhöll underrättelse om M:s afsikter, ansåg han det vara bättre att förekomma än förekommas, skred själf till angrepp (aug. 1756) och inledde sålunda det s. k. Sjuåriga kriget, som nödgade M. att uppge sina planer på Schlesiens återvinning och sluta fred i Hubertsburg, 1763. Under den återstående delen af sin regering förde M. en öfvervägande fredlig politik. Af sin son förmåddes hon dock att efter bajerska kurfurstehusets utslocknande på manslinjen (1777) göra anspråk på vissa delar af Bajern, och därigenom invecklades hon ännu en gång med Fredrik II i ett krig, det s. k. Bajerska tronföljdskriget, som dock blef af kort varaktighet. Ogärna och drifven af Josef och Kaunitz, deltog M. i Polens första delning (1772). -- I sitt äktenskap hade M. fyra söner och sex döttrar. Af sönerna blefvo de två äldste, Josef (f. 1741) och Leopold (f. 1747), hvar i sin ordning kejsare, Ferdinand (f. 1754, d. 1806) blef hertig af Modena, och Maximilian (f. 1756, d. 1801) var den siste kurfursten af Köln. Bland döttrarna märkas Maria Karolina, drottning af Neapel, och Maria Antoinetta, drottning af Frankrike. -- Litt.: v. Arneth, "Geschichte Maria Theresias" (10 bd, 1863--79) och "Maria Theresia" (1888), Wolf och v. Zwiedineck-Südenhorst, "Österreich unter Maria Theresia, Joseph II. und Leopold II." (1884), flera arbeten af de Broglie (se Broglie 6), Dorschel, "Maria Theresias staats- und lebensanschauung" (1908). M:s brefväxling med Josef II, Maria Antoinetta m. fl. har utgifvits af Arneth och Geffroy (3 bd 1867, 3 bd 1871, 4 bd 1881). Utförligare litteraturuppgifter finnas hos Immich och Krones samt i Gebhardts Handbuch (se Leopold, bd XVI, sp. 206). V. K-r.* Maria (ung. Maria), drottningar af Ungern: 1. M., äldsta dottern till Ludvig I af Ungern och Polen, f. omkr. 1370, d. 17 maj 1395, efterträdde sin fader 1382 under förmynderskap af sin moder, Elisabet. Polen hyllade emellertid M:s syster Hedvig, och Ungerns stormän inkallade hennes frände konung Karl III af Neapel. Visserligen röjdes denne snart ur vägen (1386), men s. å. föllo M. och Elisabet i motpartiets händer, och den sistnämnda stryptes (1387). M. befriades dock af se^ dermera kejsar Sigismund, som hon äktat 1385 och som nu öfvertog regeringen. Hon dog barnlös. 2. M., konung Ludvig II:s gemål, senare ståt-hållarinna i Nederländerna, f. 17 sept. 1505 i