begynte. Först den väldigt växande uppskattningen af virginiteten under 300-talet började lyfta Jungfru Maria öfver det mänskligas gränser. Jesu födelse hade skett utero clauso; hvarken vid eller efter födelsen hade de eljest naturliga kroppsliga funktionerna och följderna egt rum. Det blef ock en trosartikel, att Maria blott formellt lefvat i äktenskap med Josef (s. k. "Josefsäktenskap") och att hon sålunda intet barn fått efter Jesus. Epifanios bekämpade under senare hälften af 300-talet en motsatt uppfattning som kätteri under beteckningen antidikomarianiterna; och Hieronymus, virginitetens ifrigaste förespråkare på 300-talet, stärkte ytterligare tron på Marias ständiga jungfrulighet (bl. a. i kampen mot Helvidius). Denna yttre syn på hennes renhet drog snart med sig tron på hennes frihet från all verksynd; denna möter först hos Gregorius af Nazians. Och om parallellen med hedniska kvinnliga gudomligheter förut verkat hejdande, så blef det på 300-talet tvärtom, när den hedniska folkvärlden med ringa omgestaltning drog in i kristna kyrkan. I dyrkan af jungfru Maria som gudomlig fann man den naturliga ersättningen för hvad man lämnat i hedendomen. Framför allt synes Kybelekulten här ha påskyndat utvecklingen. Mariatillbedjan var allmän inom det kristna folklifvet vid 300-talets slut och togs särskildt om hand af de grekiska munkkretsarna, där ordet theotokos ("gudaföderskan") blef lösenordet. Äfven Augustinus gynnade Mariadyrkan. Förgäfves sökte patriarken i Konstantinopel Nestorius (se d. o.) hejda Mariakultens religiösa förödelseverk genom att förbjuda nyssnämnda beteckning; detta ledde i stället till, att "jungfruns fiende" besegrades och Mariakulten på konsiliet i Efesos 431 så att säga fick officiellt kyrkligt erkännande. Den begynte nu sitt stora triumftåg. Legenden om Marias med Kristi parallella kroppsliga himmelsfärd utbreddes vida och gaf uppslaget till de hastigt växande kyrkliga Mariafesterna (se d. o.). Från midten af 400-talet uppdyka Mariareliker (mest klädestycken, äfven droppar af hennes mjölk o. d.), och Mariabilderna bli föremål för andäktig tillbedjan och göra stora under. Kyrkobyggnader börja invigas åt Maria; som den första gäller den efesinska, där konsiliet 431 höll sina sammanträden; kort efteråt invigdes åt henne basilica liberiana i Rom, och hennes kultorter växte raskt i antal. När den germanska världen inträdde i katolska kyrkan, fann denna världs rena kvinnliga ideal helt naturligt sin fullhet i Maria, som då blef den öfver alla helgon och änglar nående höga och rena himmelsdrottningen. Förgäfves sökte Ratramnus i en strid mot Radbertus på 800-talet hejda den rent magiska Mariatron i medeltidens begynnande teologi. Den inflytelserike Petrus Damiani (se d. o.) prisade den i glödande färger. Särskildt togs Mariakulten om hand af den lärde engelsmannen Stefan Harding, cisterciensordens egentlige stiftare; och den fick genom honom och Bernhard af Clairvaux en sådan utbredning, att den kan sägas vara en hufvudfaktor vid cisterciensordens snabba segertåg. Maria är nu medlare mellan Jesus och människorna; Bernhard hänvisar dem, som rädas Sonens gudomliga majestät, till hennes mildhet. -- Man gick än längre. 1128 beslöto kanikerna i Lyon att högtidlighålla madonnans konceptionsdag hvart år; det är en af de viktigaste vändpunkterna i Mariakultens historia. Bernhard opponerade 1140 förgäfves mot att flytta Marias syndfrihet ända till föräldrarnas aflelseakt; läran om Jungfru Marias obefläckade aflelse och därmed hennes frihet äfven från arfsynden upptogs af franciskanerna och segrade de facto i folkuppfattningen trots dominikanernas motstånd (se nedan); teologiskt försvarades läran genom teorien om två konceptioner: en första, genom hvilken grunden lades till barnets organism och där sinnligheten var verksam, och en andra ren konception, vid hvilken själen förenade sig med fostret. Det är i denna form, som "den obefläckade aflelsen" sedan 1854 är kyrkodogm. Den tankekomplex, som under medeltiden mer än annat bidrog till denna Mariakultens stegring, var uppfattningen af madonnan som förvaringsrummet för gudamänniskan, "det heliga skrinet" i högsta form; när gudomens lif alltmera isolerades från allt mänskligt orent, lyftes ock förvaringsrummet upp till en öfver det mänskliga allt högre stående idealbild. Visserligen utbildade skolastiken på 1200-talet en åtskillnad mellan den tillbedjan (latreia), som tillkommer Gud ensam, den dulia, som tillkommer helgonen, och den hyperdulia, som egnas Jungfrun, men i praxis fick hon rent gudomlig tillbedjan. Man vände sig ock helst till henne, enär hon ännu jämte sin höghet egde så mycken mänsklighet, att man kunde tala sitt vanliga språk till henne och anförtro henne sina bekymmer. Hennes bilder blefvo de mest undergörande. Äfven i den officiella kulten fick Maria allt större plats; "Ave Maria" blef naturligtvis här en hufvudbeståndsdel. Genom rosenkransandakten med dess många ave Maria fick äfven dominikanorden ett kraftigt medel att taga hjälp af Mariakulten, under en ända till 1854 fortgående strid mot franciskanernas teori om den obefläckade aflelsen. I het känsloglöd fördjupade sig fromheten, särskildt hos askesens och celibatets män, i Marias jungfrulighet äfven i aflelsens ögonblick. Medeltidens riddarväsen med sin kvinnotjänst gaf Mariakulten ett romantiskt och chevalereskt drag, som visar sig redan i namnet "Vår fru" ("Notre dame") och som än i dag delvis präglar denna kult. Trubadurers och minnesångares, hymnernas och sekvensernas poetiska konst öfvades till hennes ära. Framför allt fick hon ge det rikaste stoff åt den uppblomstrande medeltida konsten. Denna visar ock bäst, huru den passionsstämning och syndaångest, som från 1300-talet alltmera prägla den medeltida religiositeten, medverkade att låta himladrottningen undanträngas af "mater dolorosa" och huru under längtan efter en närmre stående gudom och en personlig religiositet mot medeltidens slut dyrkan af Marias legendariska, men mera äkta mänskligt tänkta moder Anna utbildades till en verklig rival till Mariakulten, samtidigt med att denna i konsten fick sina högsta uttryck (Lionardo da Vinci och Rafael). Nu först (från 1472) framträdde ock den viktigaste af Mariarelikerna, huset i Nasaret, som af änglarna 1291--95 burits till Loreto i Italien och dit vallfärderna som till ett kristet Mekka gingo. Vid medeltidens slut spelade striden mellan dominikaner och franciskaner om Mariakulten en historisk roll och förde äfven till blodiga utbrott.