983 Marinöfverkommissarie-Marionett 934 Marinöfverkommissarie. Se Marinförvaltningen. Marinöfverläkare. Se Marinläkarkåren. Ma'rio [-å], G i u s e p p e, markis di C a n d i a, italiensk tenorsångare, f. 1810 i Cagliari, d. 1883 i Rom, var först officer i piemontesiska armén, kom 1836 till Paris, där han 1838 debuterade vid Stora operan och 1840 öfvergick till den italienska, samt sjöng sedan under 30 års tid i Paris, London, Petersburg och (1854) Amerika, mestadels i sällskap med sångerskan Giulia Grisi, med hvilken han 1856 gifte sig. 1867 drog han sig från scenen. M. säges ha varit född till operasångare och hänförde i synnerhet genom behag och elegans. A. L.* Mariologi (af grek. lofgos, lära), den dogmatiska vetenskapen om Jungfru Maria. Marion, astron., en af småplaneterna. Marion [magien], flera städer i Förenta staterna. 1. Stad i Indiana, vid Mississinewa river, ett tillflöde till Wabash. 24,181 inv. (1910). Business university och normalskola. Tillverkning af glas och möbler. - 2. Stad i lowa, 10 km. n. ö. om Cedar Rapids. 4,102 inv. (1900). Spannmålshandel. - 3. Stad i Ohio. 18,232 inv. (1910). Tillverkning af maskiner och landtbruks-redskap m. m. 1-3. J- F- N. Marion [-iår], F r a n c o i s Henri, fransk filosof, f. 9 sept. 1846 i S:t-Parize-en-Viry, d. 1896 som professor i pedagogik och medlem af Conseil supérieur de 1'instruction publique. Som sådan tog han liflig del i undervisningsväsendets reformering i liberal riktning. Som föreläsare var han ytterst uppskattad. Skrifter: Lejons de psychologie appli-quée å Véducation (1880), L'éducation dans Vuni-versité (1892), Psychologie de jemme (1900) m. fl. Marionett (fr. marionnette, af marion, dim. af Mariet liten Mariabild), leddocka, som medelst trådar, mekanik eller den dolde förevisarens underifrån nedstuckna fingrar bringas att härma människors rörelser; i bildlig bemärkelse karaktärssvag människa, som viljelöst låter leda sig af andra. Detta franska namn för sådana leddockor, hvilka vanligen förfärdigades af trä eller papp, leder sitt ursprung tillbaka till de små figurer af Jungfru Maria, som man under medeltiden kallade m a-r i e 11 e s eller mariottes och som i Italien på 1400-talet nämndes mariedilegno. På s. k. marionett-teatrar utgöras de uppträdande af marionetter, som förevisaren låter tala, i det han förändrar sin stämma efter de olika figurerna. Detta slags förlustelse har urgamla anor. Man har funnit dylika dockor hos kineserna, i egyptiska forngrafvar och etruskiska fornlämningar. Hos grekerna visades ofta vid festmåltiderna konstrikt gjorda marionetter med mekanik, som de kallade neuro'spasta (jfr Leksaker, sp. 127 och fig. l å sp. 126). Romarna kallade dem för simulacra, oscilla, imagunculce. De, som framfördes på de antika folkens teatrar, voro säkerligen oftast i naturlig storlek. I Frankrike uppförde man under medeltiden i kyrkan med marionetter andliga skådespel. Man fortsatte därmed ända till 1647, då Ludvig XIV förbjöd spelet i kyrkorna, men det fortsattes alltjämt på gator och öppna platser. Så uppförde teatinmunkarna Kristi passionshistoria utanför klostrets portar och vid påsktiden dessutom på bron utanför Hotel Dieu. På medeltidens marknader läto jonglörerna led-dockor uppträda i pantomimiska småpjäser. Sådana föreställningar blefvo under 1500-talet i hög grad omtyckta, i synnerhet i Italien, där framstående matematiker icke ansågo under sin värdighet att utarbeta marionetternas mekanik, så t. ex. Gia-nello, hvilken förbättrade de spanska marionetterna (t i t e r i) för kejsar Karl V. Italien har ännu åtskilliga marionett-teatrar, afsedda för en bildad publik och med tillgång till en särskild dramatisk litteratur, hvars alster ofta äro kvicka och fina. Dockorna kallas där b u r a 11 i n i efter en ansedd komiker Burattino från 1600-talet, när de röras med handen, eller fantoccini (fr. janloches, af fante, barn). Marionettkomedien kallades också för p u l c i n e 11 a efter hufvud-figuren och dockorna för p u p p a z z i. I Spanien kallades figurerna t i t e r e s och förevisaren t i t i r i t é r o. Riddare, morer och helgon blefvo favoritpersonerna. Redan i slutet af 1500-talet funnos i Frankrike fasta marionett-teatrar, som med stort intresse följdes af publiken. Omkr. 1650 öppnade Brioché sin teater under bar himmel. Hans son Franpois Brioché var en värdig föregångare till de berömde Cadet de Beaupré, Nicolet och Audinot. 1673 införde La Grillan från Italien IVs m. höga dockor på sin "Théåtre des bamboches", på hvilken spelades operor och utstyrselstycken med stort maskineri. Dockorna efterliknade på ett löjeväckande sätt operaartisternas stereotypa gester, och tilloppet var så stort, att skådespelarna fingo föreställningarna förbjudna. Under 1700-talet fortsatte man att på detta sätt uppföra komiska operor, vådeviller etc. Texter till dessa skådespel finnas samlade i "Théåtre de la foire" (6 bd, 1829). 1784 fanns en mycket besökt marionett-teater i Palais royal, hvilken sedan flyttade ned på bulevarderna, där den med sina diminutiva dockor och lilliputs-dekorationer länge kunde fröjda sig åt publikens gunst. I Italien bevara marionetterna alltjämt sina traditionella Commedia-deH'-artetyper. I England uppfördes under medeltiden och renässansen såväl andliga skådespel som historiska dramer med marionetter (eng. puppets, mammets). Den engelska marionettypen P u n c h leder sitt ursprung från den neapolitanska "Pulcinella". 1830-40 uppförde Brown på sin "Théåtre of arts" Napoleons lif och bedrifter under stort tillopp af publiken. I Spanien kallas den mest populära af marionetterna Don Cristoval, i Tyskland har man Hans Wurst och den ursprungligen holländske Hans Pickelhäring, i Österrike K a-s p e r l e. Tyskarnas puppenspiele voro ofta baserade på folksägner. Den mest bekanta af dessa är Faustsagan. Numera uppföres hufvudsakligen Kasper, liksom man alltjämt på Paris' offentliga platser spelar G u i g n o 1. (Bland förlustelser vid konstslöjdutställningen på Djurgården i Stockholm