989 Marius-Marivaux 990 af de fyra följande åren samma befattning. Anledningen därtill var, att han ansågs vara rätte mannen att möta den nya och stora, om ock möjligen något öfverdrifna fara, som hotade Rom från de vilde cimbrernas och teutonernas sida, hvilka folk hade slagit flera romerska härar och öfversvämmat Gallien (jfr Cimbrer). Redan under sitt förra konsulat hade M. ändrat sättet att rekrytera hären, i det att han uppbådat män äfven ur de lägsta folkklasserna och därigenom gjort början att förvandla krigshären från medborgerlig till yrkeshär. Hans första omsorg blef nu att återställa den till följd af nederlagen slappade krigstukten och småningom stärka soldaternas mod och krafter. Därefter slog han teutouerna vid Aquce SextiaB (Aix) 102 och cimbrerna på Raudiska fälten vid Vercellae, 101. Rom var räddadt, och M. prisades af många såsom "Roms tredje grundläggare", ställd vid sidan af Romulus och Camillus, gallernas öfvervinnare. Inom samhället rådde oro och upplösning; adelns makt var bruten, men folkpartiet kunde ej upptaga den fallna manteln. Ärelystna folkledare sträfvade att skaffa sig makt för tillfället, utan att fästa afseende vid statsförfattningens utveckling till gagn för det allmänna. Sådana voro C. Servilius Glaucia och L. Apulejus Saturninus. M., som saknade statsmannens egenskaper, inlät sig i politiska planer i förening med de nyss nämnde männen, men visade sig vacklande och måste slutligen uppoffra sina bundsförvanter åt det missnöje, som deras våldsamma tilltag hade uppväckt. M. drog sig nu för en tid tillbaka från det offentliga lifvet, där han till sist spelat en ömklig roll. Vid bundsförvant-krigets utbrott (91 f. Kr.) uppträdde han åter på skådeplatsen. I början förde han ej själfständigt befäl, men efter konsuln Rutilius' fall öfvertog han dennes samt visade sig äfven nu som en skicklig fältherre. Efter krigets slut (88) uppstodo orolig-heter i hufvudstaden. Folkpartiet började åter röra på sig. Ledare var folktribunen P. Sulpicius Ru-fus, som 88 med våldsamma medel genomdref lagar riktade mot senaten och adelspartiet. Konsul för året var Sulla. Emellan denne och M. hade alltsedan det numidiska kriget rådt ett spändt förhållande. Sulla hade fått sig anförtrodt öfverbe-fälet i kriget mot konung Mithridates och vistades 88 i Kampanien, hvarifrån han skulle afgå till Grekland och Asien. Sulpicius, som fruktade honom, genomdref, att folket fråntog honom befälet, hvilket i stället lämnades åt den därtill villige M. Men Sulla vägrade att rätta sig efter folkets beslut och tågade i spetsen för sin här mot Rom, som han utan svårighet bemäktigade sig, hvarefter han förklarade tolf medlemmar af motpartiet fågelfria, bland dem M. Denne räddade sig med flykten, men blef gripen nära Minturnae, där han dolt sig i ett träsk. En cimbrisk slaf sändes nu att döda honom i fängelset, men M. fäste på slafven sin vilda blick och ropade med tordöiisstämma: "Vågar du döda Marius?" Förskräckt flydde slafven, och sedermera hjälpte invånarna i staden M. på flykten. Han kom därifrån öfver till Afrika. Ståthållaren där, Sextilius, sände bud till honom att bege sig därifrån. Budet träffade honom vid Kartago, och han svarade endast: "Hälsa Soxtilius, att du sett Marius på Kartagos ruiner". Därefter irrade han omkring på kusten. Snart erhöll han underrättelse, att Cinna, konsul för 87, i Italien sökte omstörta Sullas verk. M. skyndade jämte några andra flyktingar öfver till Etrurien, där han samlade omknn? sig några vilda sällar, hvilkas antal småningom ökades. M. och Cinna blefvo inom kort herrar öfver hufvudstaden, där det gräsligaste skräckvälde började. M. och hans vilda skaror rasade mot de politiske motståndarna bland adeln. Han hade tillsagt, att en hvar, som icke besvarade hans hälsning, skulle dödas. De ädlaste män föllo offer för partihatet; man räknade 50 senatorer och 1,000 riddare som offer. M. blef för sjunde gången konsul (för 86). Han egde nu åter makten i sin hand och hade mättat sin hämndtörst, men i sitt inre var han söndersliten af kval. Han kunde icke undgå att finna motsatsen emellan det ärorika fordom och det vanhederliga nu, då han var anförare för fräcka banditer och förrymda slafvar. Härtill sällade sig fruktan för Sullas återkomst. Han grep då till bägaren för att finna tröst, men sjuknade snart i en häftig feber, som slutade hans lif 13 jan. 86. - Hans adoptivson, G a j u s M. d. y., var 82 konsul jämte Papirius Carbo, blef af Sulla s. å. slagen vid Sacri-portus och dödade sig i Praeneste, då denna stad gaf sig åt Sulla. R. Tdh. Ma'rius (M a yr), Simon, tysk astronom, f. 1570 i Gunzenhausen i Franken, d. 26 dec. 1624, var under Tycho Brahes sista år i Prag dennes och Keplers medhjälpare och lärjunge samt studerade under någon tid medicin i Padua och Ve-nezia. 1604 blef han hofastronom och kalenderförfattare i Ansbach. M. var en af de förste i Tyskland, som utförde astronomiska observationer med kikare. Sedan han 1609 fått en dylik från Belgien, gjorde han därmed flera märkvärdiga upptäckter. 1612 upptäckte han den stora Andromedanebulosan. S. å. offentliggjorde han sin redan 1609 gjorda upptäckt af de 4 stora Juppitersmånarna. Han invecklades därvid i en häftig strid med Galilei ang. prioriteten till denna upptäckt, som Galilei oberoende af honom gjort och publicerat 1610. M:s upptäckt är af honom närmare beskrifven i Mundus jovialis anno 1609 detectus ope perspicilli bel~ gici, h. e. quatuor Jovialium planetarum cum theoria, tum tabulce, propriis observationibus maxime fundatce, ex quibus situs illorum ad Jovem, ad quodvis tempus datum3 promptissime et facillime supputari potest (1614). B-d. Mariut. Se M a r e o t i s. Marivaudage [-våda]J. Se Marivaux. Marivaux [-va], Pierre Carlet de Chamblain de, fransk författare, f. 1688 i Paris, d. därstädes 1763, skref adertonårig sitt första drama, Le pére prudent et équitable (1706). M., som själf erhållit en föga klassisk uppfostran, tog i striden om de gamles eller de nyares företräde i vitterheten parti för de senare och anslöt sig till Fontenelle och La Motte-Houdard samt uppträdde 1717 med en föga lyckad lliade travesti. Bland hans ungdomsarbeten finnas äfven tre romaner. Först vid 32 års ålder debuterade han på teatern, med Uamour et la vérité (1720; i samarbete med Saint-Jory), en komedi, som föll igenom, och med den misslyckade tragedien Annibal (1720) samt Arle-quin poli par 1'amour, som däremot blef en stor succés. Från denna tid ända till 1746 skref han ett trettiotal komedier för Théåtre italien och Théåtre