français. Dessa originella komedier buro i den grad hans egen till maner utbildade särprägel, att hans stil och ton fått sitt eget namn, marivaudage. För första gången i fransk komedi blef kärleken hufvudtemat, liksom den i tragedien med Racine hade intagit härskarplatsen. Det är dock icke den stora lidelsen, som han framställer, utan han ger en ytterst subtil analys af alla hjärtats finaste och omärkligaste känsloöfvergångar. Han målar kärlekens födelse, då den ännu är omedveten om sig själf, kämpande med egenkärleken. Han målar den som ett ömt galanteri, fullt af måttfullhet och takt och genoraträngdt af en småleende ironi. Första platsen i hans komedier tillhör kvinnorna. Han tjusar framför allt genom sin sirliga, antitesrika, elegant tillspetsade dialog, i hvilken känslofullhet och ironi på ett äkta franskt sätt äro blandade. Denna eleganta och flytande stil förfogar öfver samtalsspråkets hela liflighet och omväxling. Dessa små, graciösa komedier, hvilkas handling försiggår i en aristokratisk och pretiös skönhetsvärld, representera genom sin fina själsanalys en ny form af komedi efter Moliére. Till de bästa höra La surprise de Vamour (1722), Le jeu de Vamour et du hasard (1730), La mére confidente (1735), Le legs (1736), Les jausses confidences (1737) och L’épreuve (1740). Sedan M. förlorat sin förmögenhet på Laws aktiesvindel, blef han nödsakad att lefva af sin penna. Efter engelsk förebild utgaf han flera moraliska veckoskrifter, hvilka han dock ej länge fortsatte. Den första var "Le spec-tateur francais" efter förebild af Addisons "Spectator" (1722-23). Denna efterföljdes af "L'indigent philosophe" (1728) och "Le cabinet du philosophe" (1734). I dessa tidskrifter behandlade han i en omväxlande form af bref och berättelser den praktiska moralens frågor. — M. skref äfven romaner, men hans båda förnämsta mästerverk, La vie de Marianne (1731–41) och Le paysan parvenu (1830–36), äro ofullbordade. I dessa romaner framställer han icke som i komedierna de högre klasserna, utan borgerskapet, köpmännen och folket med skarp realism och en känslosamhet, som är besläktad med den, som något senare manifesterar sig i Richardsons romaner. Såväl den behagsjuka och sentimentala Marianne som den grofve, men hederlige bondeuppkomlingen äro trovärdigt skildrade. Äfven i romanerna återfinner man dock de subtila själsanalyserna och de moraliska reflexionerna, som alltid utgjorde M:s styrka, på bekostnad af en raskt framskridande handling. Dessa romaner beteckna ett nytt framsteg efter Lesages på spanska förebilder baserade karaktärs- och sedeskildringar hänemot den följande tidens engelska mönster. Sentimentaliteten i den franska litteraturen börjar med M. — 1742 invaldes han i Franska akademien trots Voltaires motstånd. Därefter skref han icke mycket. Han slog sig ned hos m:lle de Saint Jean och lefde på en pension, som m:me de Pompadour tilldelat honom; han dog nästan bortglömd. Hans Oeuvres complétes utgåfvos i 12 bd 1781 och i 10 bd 1825–30, Théátre complet 1877, med förord af É. Fournier, Théátre choisi af Moland 1875 och af Lesueur 1883. - Litt.: Sainte-Beuve, "Causeries de lundi", IX; J. Fleury, "M. et le marivaudage" (1881) och Larroumet, "M." (1882; 2:a uppl. 1894). ^{J. M.} Marjaniemi, fyr på Karlö holme i norra delen af Bottniska viken, utanför Uleåborg. Marjatta, en af hufvudpersonerna i Kalevalas sista runa, skildras där som en kysk jungfru, som blir fruktsam af ett bär i skogen och förskjutes af sina föräldrar. Herodes' hustru låter henne föda sitt barn i ett stall. Väinämöinen förklarar, att gossen bör dödas och icke döpas, men den två veckor gamle pilten upphäfver sin röst och gör Väinämöinen skarpa förebråelser härför. Då döper den gamle Virokannas honom till Karelens konung. Väinämöinen vredgas häröfver och lämnar sitt land, men låter sin harpa stanna kvar till evig glädje åt sitt folk. - Runan är sammansatt af balladen om Hannus och Marketta och den s. k. sången om Skaparen, i hvilken M. ibland uppträder i st. f. Jungfru Maria. Marjatta, rättare Marjetta eller Marketta, är en förkortning af Margareta. ^{K. B. W.} Mark (fr. marque> eg. tecken, märke, af ty. mark, gräns, märke), räknepenning (af ben o. s. v.), spelmork, "fisch". - Markant [-a'rjt], anmärkningsvärd. - Markera [-ké-], beteckna, utstaka; genom tecken ange; med marker beteckna vunna poäng i spel. - Markerad, starkt utpräglad, karaktärsfull. Se vidare Markerad fiende. - Markör [-kör], person, som markerar, d. v. s. på öfverenskommet sätt tillkännager resultatet af t. ex. skott vid målskjutning, stöt i biljardspel o. s. v. Mark (isl. mörk, möjligen a det å viktstycken intryckta kontrollmärket) kallades fordom i Sverige och flera andra länder enheten för såväl viktualie- som metall- och myntvikten. Markvikten synes ha varit af skandinaviskt ursprung och från Norden spridt sig (jämte benämningen mark) till större delen af det öfriga Europa. Mynts värde bestämdes urspr, af deras tyngd på vågen, och detta var orsaken till, att vikter och mynt burit namnet mark gemensamt. De svenska mynt- och viktordningarna under medeltiden äro hittills icke klart belysta af forskningen; så mycket är dock visst, att bäggedera befunno sig i ett ganska förvirradt skick. Man synes ha i Sverige delvis adopterat "kölnisk vikt" (se d. o.). Myntvikten kölnisk mark (= 233,67 gr.) utgjorde hälften af det kölniska skålpundet (pfund) och indelades i 8 uns l. 16 lod. I de äldsta svenska lagarna förekomma mark och öre som namn på vikter; 1 sådan mark (= 210,62 gr.) indelades i 8 ören. Som nominell myntenhet innehöll marken 8 ören 1. 24 örtugar l. 192 penningar (i Svealand, hvarest på l örtug räknades 8 penningar; om beräkningen i andra landsdelar se Örtug). Myntvikten kallades en lödig mark. Mot 1 lödig mark fint silfver svarade urspr. 1 mark penningar l. en "räknad mark". Den senare skilde sig dock alltmera från marken fint till följd af (örtugs-) myntets fortgående