1013 Marlborough- Marlowe 1014 öfraren anlade ett myntverk. Henrik I byggde där ett slott, som sedan var ett tillfälligt kungligt residens, tills det 1653 jämte staden förstördes af vådeld. Under Karl II:s regering uppförde lord Seymour nära dess plats en stor byggnad, sedan 1843 lokal för Marlborough college, en skola hufvudsakligen för prästmäns söner. Efter M. erhöll John Churchill titeln hertig af M. - 2. Stad i nordamerikanska staten Massachusetts, omkr. 40 .km. v. om Boston. 14,579 inv. (1910). Skoindustri, l o. 2. (J. F. N.) | Marlborough [mä;lbro], hertigar af. Se C h u r- ! chili. _ ! Marlborough house [mä'lbro haVs], eng. Se London, sp. 1051. t Marlboroughvisan [mä'lbro-], som börjar Mal- \ broug s'en va-t-en guerre, mironton, mironton, mi-rontaine, på svenska "När Mellborg (Malmborg, Mörbro m. fl. ombildningar) i krig skulle draga, meletam, tam, tam, melitalte", är en gammal fransk soldatsång, hvars hjälte på 1700-talet identifierades med segraren vid Malplaquet, men som redan på 1500-talet var vida känd och antas härröra från medeltiden. Mariekor, Mallrickor, geol., kallas de egendomliga bildningar, konkretioner (se d. o., där af bildningar af mariekor meddelas), som flerstädes förekomma inneslutna i ishafslera eller ännu yngre leror och som bestå af en stenhård, kalkblandad lera med större halt af kolsyrad kalk (ända till 40 proc.) än den lera eller märgel, i hvilken de ligga inbäddade. Mariekorna ha en mycket växlande såväl storlek som skapnad. De ega en storlek af l till 10 cm. eller mera och äro dels ganska regelbundet formade, liknande än kulor, än runda eller aflånga plattor, skifvor eller trissor (af allmogen stundom benämnda näckebröd), dels äro de mera oregelbundna samt försedda med utstående valkar och viggar. Mariekorna ha tydligen bildats inuti själfva lerlagren genom kemiska krafters verksamhet, som haft till följd kalkhaltens koncentrerande eller samlande kring vissa punkter. Ofta torde i lerslammet inbäddade organismer ha gifvit upphof till marieke-bildningen. Vid flera förekomster, i synnerhet i Norge, äfvensom på Grönland, är det ganska vanligt, att man inuti själfva mariekorna finner lämningar efter musslor, sjöstjärnor, fiskar m. m. Marlekor äro kända från åtskilliga af Sveriges landskap; särskildt inom Södermanland äro sådana iakttagna vid åtskilliga lokaler. Amerika har att uppvisa former af mariekor fullkomligt lika de svenska. En art mariekor äro äfven de från Tyskland bekanta s. k. lösskindchen (se Lera, sp. 229). - Utom de nu nämnda märgelartade mariekorna finnas järnoxidrika sådana, nämligen i Vilhelmina socken, Lappland, och i Halland. E. E. Marlinskij. Se B e s t u s j e v. Mari it t, E., pseudonym för tyska romanförfattarinnan E. J o h_n (se d. o.). Marlow [mä'låu]. 1. G r e a t - M. [gréVt-], stad i engelska grefsk. Buckingham, vid Thames. 4,526 inv. (1901). Tillverkning af papper och spetsar. -.2. L i 111 e M. [li'tl-], by, ligger 3,6 km. längre ned nära Thames. l-2. J- F- N. Marlowe 1. Marlow [mä'låli], Christopher (Kit), engelsk sorgespelsdiktare, f. 1564 i Canterbury, var son till en fattig skomakare, men sattes i tillfälle att studera och blef 1587 master of arts i Cambridge. Omedelbart därefter begaf han sig till London och författade där skådespel för den i uppblomstring stadda folkliga scenen. Enligt uppgifter, som dock förblifvit obestyrkta, skulle han äfven en tid varit skådespelare. Med sin af lidelser glödande naturs hela obändighet kastade han sig in i utsväfningar och slog sina samtida med häpnad äfven genom sitt öppet uttalade fritänkeri uti religiösa ting. Vid endast 29 års ålder dog han, dräpt med ett dolkstyng i en blodig träta, 1593 (i slutet af maj). De torftiga uppgifter man eger om M:s lefverne härröra från några puritanska vedersakare till honom, hvilka helt säkert målat alltför mycket i svart. - På poesiens område framstår M. som en dristig väg-brytare och snillrik upptäckare. Det, som han i ett slag uträttade för engelska dramats utveckling, är nog för att i kretsen af Englands dramatiska snillen tillförsäkra honom platsen närmast Shakspere. M. var i sitt lands litteratur den förste, som lät passionens språk ljuda, låt vara att känslorna hos hans personer synas alltför animaliska. Han gaf dråpslaget åt medeltidsdramat, i det han på skådebanan framförde lefvande människor och verklig tragik, ehuru han ej mäktade skildra en karaktär i dess utveckling. En fantasi af förvånande glans och lyftning samt en aktningsvärd sträfvan efter konstnärlig fulländning lysa fram igenom det myckna otympliga i hans pjäser. M:s största förtjänst är dock, att han genom sina dramer tydliggjorde, hvilka skatter lågo slumrande i blankversen, som visserligen äfven förut, ehuru i mycket otymplig form, användts i det engelska dramat, men som först genom hans mästerliga behandling blef dess obestridda versmått. Det stycke, med hvilket han åstadkom nämnda omhvälfning, var Tamburlaine the great (2 dlr, 10 akter; l:a d. uppf. 1586), ett entonigt och vildt alster med mycken krigisk och mytologisk bombast, men däremellan äfven ställen af utmärkt skönhet. Hans dramatiska dikt Tra-gical history of the life and death of doctor Faustus (1588; "Doctor Faustus", öfv. af K. J. Lénström, 1839) synes vara byggd på den 1587 utkomna tyska folkboken och framställer på ett tämligen ytligt sätt Faust jagande mest efter sinnlig njutning, men erbjuder äfven här och där poetiska skönheter af första rangen, framför allt slutmonologen, då Faust i bäfvan inväntar döden. De 2 första akterna af The jew of Malta (uppf. 1591) äro alldeles förträffliga, medan fortsättningen urartar till det simpla och fasaväckande. Den hämndlystne juden "Barabas", en figur, som vittnar om dåtidens hätska och bigotta uppfattning af israeliterna, är ett slags förebild till Shaksperes "Shylock". M:s jämnaste, bäst planlagda drama är Edward the second (1592), som betecknar ett mycket stort framsteg på det historiska skådespelets fält. Man har på otillräckliga grunder velat göra sannolikt, att M. är den ursprunglige förf. till del. II och III af Shaksperes "Henrik VI". Föga intresse erbjuder M:s svårt stympade drama The massacre ät Paris, en rå hop-gyttring af blodsgärningar. Dido, queen o; uar-thage (fullb, af Nash) är en klen dramatisering efter Vergilius. I yngre år öfversatte M. Ovidius' "Amo-res" (öfversättn. dömdes att brännas som osedlig)