1019 Marmontel 1020 Efter Napoleons första segrar i 1809 års krig med Österrike lämnade M. med en nybildad armékår Dalmatien och kom tids nog till hufvudarmén för att hinna deltaga i slaget vid Wagram (6 juli), hvarefter han förföljde fienden och kämpade vid Znaim (11 juli), hvilken strid förskaffade honom marskalksstafven. Efter att sedermera med skicklighet ha skött styrelsen i Illyriska provinserna öfvertog M. i maj 1811 efter Masséna befälet öfver den slagna och i ett bedröfligt tillstånd varande franska armén i Portugal, men blef slagen af Wellington vid Salamanca (22 juli 1812). I mars 1813 fick han befälet öfver den vid Hanau sammandragna 6:e armékåren, deltog med denna i slaget vid Grossgörschen (2 maj), besatte Dresden och kämpade med vid Bautzen (20 och 21 maj). M. rådde Napoleon efter det 4 juni ingångna stillestån-dets utlöpande till ett infall i Böhmen, tog del i slaget vid Dresden (26 och 27 aug.), stod därefter i reserv och uthärdade med svårighet i kampen mot Bliicher vid Möckern 16 okt. samt var därefter med vid Leipzig. I 1814 års fälttåg inom Frankrike var han en af hufvudpersonerna och hade särskildt till uppgift att uppehålla schlesiska armén, medan Napoleon kämpade mot den bömiska. I slaget utanför Paris 30 mars förde han jämte Mortier befälet och afslöt med de förbundne monarkerna det fördrag, genom hvilket hufvudstaden öfverlämnades åt fienden. Han öfvergaf Napoleon och bragte på förrädiskt sätt en del af dennes trupper i fiendens våld. Då Napoleon i mars 1815 återkom till Frankrike, rådde M. Ludvig XVIII, som 1814 utnämnt honom till pär, att i Tuilerierna försvara sig mot donne och följde sedermera konungen till Gent. 1830 anförde M. trupperna i Paris och bekämpade julirevolutionen, till dess dauphin öfvertog befälet, hvarefter han följde konung Karl X till England. Under de närmast följande åren befann M. sig mest på resor och var sedermera bosatt i Wien och Venezia. Det af M. utgifna arbetet Esprit des institutions mili-taires (1845; "Krigsväsendets grunddrag", 1847) är rikt på tänkvärda åsikter och träffande iakttagelser i militära ämnen. Hans Mémoires (9 bd, 1856-57) äro ofta opålitliga och ha varit utsatta för angrepp. C. O. M. Marmontel [-maWl], JeanFran^ois, fransk författare, f. 1723 i- Bort i Limousin, d. 1799 i Gaillon vid Évreux, son till en fattig skräddare, studerade hos jesuiterna i Toulouse och tog 16 år gammal tonsuren. 1743 täflade han i "Académie des Jeux floraux" därstädes med ett poem om L'invention de la pou-dre. Han erhöll icke något pris, hvarför han skref till Yoltaire och protesterade. Denne sände honom med en anbefallning 1745 till Paris, där han gjorde stor lycka med några medelmåttiga tragedier i Voltaires stil, bl. a. Denys le tyran (1748) och Aristoméne (1749), och kom på modet. Genom m:me de Pompadours be- medling vardt han 1753 sekreterare vid Versailles-byggnaderna och innehade 1758-59 det inbringande privilegiet att utgifva den officiella tidningen "Mercure", men förlorade det på grund af ett satiriskt utfall mot hertigen af Aumont och måste t. o. m. tillbringa några dagar på Bastiljen. Höjden af sitt rykte uppnådde han med sina sentimentala och moraliska Contes moraux (2 dlr, 1756-61; sv. öfv. i urval 1765) och Nouveaux con-tes moraux (1791-93). De öfversattes på främmande språk, efterliknades, dramatiserades och gjorde honom europeiskt berömd. I samma stil är hans politiska roman Bélisaire (1767; "Belisar", 1768 öfv. af J. W. Liliestråle, nya uppl. 1778 och 1799), högt skattad af samtiden, men numera bortglömd. Dess femtonde kapitel innehöll ett försvar för toleransen, som ådrog honom förföljelse af Sorbonne, men försvarades af Voltaire. M:s andra roman, Les Incas ou la destruction de Vempire de Perou (1777; "Incas eller kejsardömet Perus förstöring", 1795 -96) angrep likaledes fanatismen; den är i vissa afseenden en föregångare till Chateaubriands "Åtala". (En episod därur har legat till grund för Adlerbeth-Naumanns opera "Cora och Alonzo" 1782, samt Kotzebues "Die sonnenjungfrau"; öfv. under titeln "Cora eller solens prestinna", 1794.) M. författade äfven under sina senare år texten till operor, Le Huron (1768, m. fi.), särskildt omtyckta komiska operor, bl. a. Lucile (1769; sv. öfv. 1776), Sylvain (1770; sv. öfv. 1791), Zemire et Azor (1771; "Zemir och Azor", 1778; alla tre öfv. af fru Lenngren), och La fausse magie (1774; "Den falska svartkonsten", 1792), samtliga ton-satta af Grétry. I striden mellan Piccinnis och Glucks anhängare tog M. parti för den italienska musiken. Äfven som kritiker hade han varit verksam. I sin Poétique fran?oise (3 bd, 1763) angriper han Boileau och klassiciteten samt visar sig som en halft tveksam föregångare till den senare romantiska rörelsen. Som medarbetare i den stora encyklopedien skref M. en serie artiklar om litteraturen, hvilka sedan samlades under titeln Le& elements de littérature (6 bd, 1787; ny uppl. i 3 bd 1846-47); de tillhöra hans bästa skrifter. M. blef medlem af Franska akademien 1763 och utsågs 1783 till dess ständige sekreterare (efter d'Alembert) samt 1772 till rikshistoriograf (efter Duclos). 1797 var han en tid medlem af de gamles råd, men aflägsnades därur 18 fructidor år V (4 sept. 1797). M. ansågs af samtiden för en af Frankrikes bästa pennor; han korresponderade med flera bland Europas krönta hufvud (t. ex. Gustaf III, hvars bekantskap med honom förmedlades af Creutz, som stod M. nära). Som författare har han betecknats som en lärjunge af Voltaire, men han har också upptagit mycket af Rousseau och af de engelska romanernas borgerliga sentimentalitet. Han tillhör dessa klassicitetens sista författare, som på samma gång de uttrycka de härskande upplysningsidéerna redan varsla om romantikens ankomst. Numera läsas af M:s skrifter endast hans Mémoires (1805; nyare uppl. 1846, 1880, 1891), hvilka omfatta en tidrymd af femtio år och erbjuda ett mycket intressant porträttgalleri från detta märkvärdiga sekel. Bättre än hans "Contes" visa de, hvilken förträfflig berättare han var. Som människa var l M. fullt aktningsvärd, visserligen världsklok och