1021 Marmontel-Marne 1022 skeptisk, men aldrig begagnande sig af dåliga medel. I Sverige ha hans skrifter spelat en mycket stor roll (se F. Book, "Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809", 1907). Hans Oeuvres complétes utgåfvos 1818-19 i 19 bd, 1819-20 i 7 bd, Oeuvres choisies 1814 -27 i 12 bd. Litt.': Sainte-Beuve, "Causeries de lundi" IV, S. Lenel, "M." (1902), och M. Freundt, "Die moralischen erzählungen M:s" (1904). J. M. Marmontel [-mäta'!], Antoine F r a n c o i s, fransk musikskriftställare och tonsättare, f. 1816 i Clermont-Ferrand, d. 1898 i Paris, elev af Ha-lévy och Le Sueur i komposition samt af Zimmer-mann i pianospelning, var 1848-87 högt ansedd pianoprofessor vid Pariskonservatoriet (till hans lärjungar hörde bl. a. J. Wieniawski, Paladilhe, Duvernoy, Bizet och Dubois). Han komponerade en mängd etyder o. a. instruktiva pianoverk samt sonater, nocturner, serenader, danser, karaktärs-och salongstycken samt gjorde sig bemärkt som skriftställare med Vart classique et möderne du piano (2 bd, 1876; 2:a uppl. 1886), Les pianistes celebres (1878), Symphonistes et virtuoses (1881), Virtuoses contemporains (1882), Elements d'esthé-tique musicale (1884) och Histoire du piano (1885). - Hans son Émile Antonin Louis M., f. 1850, d. 1907, var från 1901 sångprofessor vid Pariskonservatoriet och komponerade genrestycken för piano, en violinkonsert m. m. E- F-t. Marmor (grek. marmaros) benämnas rätteligen endast sådana kalkstensarter och dolomitiska kalkstenar eller dolomiter, som ega kristalliniskt kornig struktur och äro med fördel användbara inom arkitekturen och skulpturen (se Kalksten). Men äfven om tät kalksten nyttjas i dagligt tal ofta detta namn, om den i likhet med den verkliga marmorn är mottaglig för polityr. Det anses, att all marmor urspr. varit tät kalksten af olika ålder och erhållit sin nuv. beskaffenhet i följd af

Forsling af marmorblock bland bergen vid Carrara.

omvandling genom regional- eller kontaktmetamorfos. Sverige är ganska rikt på marmorarter af växlande färg. Alla förekomma som mer eller mindre mäktiga lager och linsformade stockar inom urberget och kallas därför äfven urkalkstenar. Flera af dessa ha redan i äldre tider bearbetats. Så t. ex. den rödgula marmorn vid Vattholma i Uppland, af hvilken västra portalen m. m. i Uppsala domkyrka (1200--1400-talen) är huggen, samt den genom inblandad serpentin grönflammiga Kolmårdsmarmorn (ofikalcit) från det omkr. 1668 anlagda Kolmårdens marmorbruk i Östergötland (se vidare Kalksten, sp. 645 o. fig. 1). Gröna marmorarter brytas numera äfven vid Gropptorp och Klastorp nära Katrineholm samt vid Mölnbo och Vrå m. fl. ställen i Södermanland. En vacker, hvit marmor (dolomitmarmor) från Ekeberg n. om Hjälmaren har under de senare åren i stor skala användts vid uppförandet af flera bland Stockholms modernare byggnader (Dramatiska teatern, Sundsvallsbanken m. fl.). Som "statymarmor" är ännu ingen af de svenska förekomsterna använd. Den för sin skönhet mest berömda och använda marmorn för nämnda ändamål är Carraramarmor (se d. o.), hvarjämte må nämnas den likaledes hvita, sedan gammalt kända marmorn från ön Paros (parisk l. Parosmarmor) och Pentelikon i Attika (pentelisk l. attisk marmor); vidare må nämnas marmo rosso antico, röd, mer eller mindre ådrig; m. mandelato, ljusröd, ådrig och flammig; m. giallo antico, gul med rödbruna partier; m. verde antico, grönflammig; m. cipollino, blekgul, med ljusgråa ådror; m. bardiglio, svartgrå, med ljusgråa ådror; m. nero, svart. Vackra marmorarter, såväl rent hvita som gråa och brunflammiga, förekomma och brytas i England (Devonshire), Irland, Frankrike o. s. v. samt i Nord-Amerika. Vid Saltenfjord i Norge finnes en ljus brecciamarmor, som på senare tiden fått användning till inre väggbeklädnader m. m. Svart marmor brytes vid Namur i Belgien m. fl. ställen. Dess färg härrör från inblandning af kol och bituminösa ämnen. Äfven vissa varieteter af den i Sverige förekommande orstenskalken ha blifvit använda som svart marmor. Om Gottlandsmarmor se d. o. E. E. Marmor ancyranum. Se Angora 2. Marmorasjön. Se Marmarasjön. Marmorbreccia [-brä'ksia] l. Kalkstensbreccia, petrogr. Se Breccia. Marmorearlen [-əl-], binamn på earlen af Arundel. Se Howard 9. Marmorera, förse med en marmorliknande (brokigt fläckig, ådrig, strimmig) färgbeteckning. Se Böck, "Die marmorierkunst" (2:a uppl. 1896). Marmorerade darr-rockan, zool. Se Darr-rockan, sp. 1406. Marmoreradt lack. Se Lack. Marmorit, en stucksort, som användts för att på väggytor m. m. härma marmor. Marmorit nyttjades en tid ganska mycket. Marmottolja, fet olja, som vinnes ur fröna af Prunus armeniaca och som användes till matolja och till parfymberedning. Marne [ma'rn]. 1. (Lat. Matrona) Största bifloden till Seine i Frankrike, upprinner på 380 m. höjd på Langres' högplatå i dep. Haute-Marne, flyter nästan parallellt med Seine, blir segelbar vid S:t Dizier och faller ut i Seine vid Charenton-le-Pont, 2 km. ofvanför Paris. Längd 525 km., hvaraf 364 km. segelbara. Bifloder: t. v. Blaise,