Europa kunde bli farligt och binda de franska trupperna i Algeriet, torde äfven ha påverkat franska regeringens politik, och på sina håll åsyftade man nog redan nu att med tiden förvandla M. till ett h. o. h. af Frankrike beroende protektorat liksom Tunisien. Spaniens godkännande af den nya situationen vanns genom två fördrag (af okt. 1904 och sept. 1905), hvari franska och spanska "intressesfärer" utstakades och militäriskt uppträdande i samförstånd aftalades, för den händelse den öfverhandtagande anarkien i M. därtill skulle ge anledning. Våren 1905 sökte franske ministerresidenten i Tanger, Saint-René Taillandier, vid besök i Fes, afpressa sultanen samtycke till ett franskt reformprogram för M., men då man i Tyskland ansåg, att han uppträdde, som om han vore bärare af ett allmänt europeiskt mandat, samt att de franska förslagens antagande af sultanen skulle sätta tyska ekonomiska intressen i fara, beslöt man korsa de franska planerna genom ett uppseendeväckande motdrag: under en kryssning i Medelhafvet besökte kejsar Vilhelm II Tanger (31 mars) och gaf där samtalsvis energiskt uttryck åt sin uppfattning, att sultanen var fri härskare öfver ett fritt land och att Tyskland utan mellanhänder ville förhandla med M. om tryggande af tyska intressen därstädes, som vore likaberättigade med andra makters. Uppmuntrad af detta stöd, tillbakavisade sultanen (28 maj) det franska reformprogrammet och föreslog -- inspirerad af Tyskland -- en internationell konferens för rådplägning om bästa sättet för nödiga reformers genomförande. Franske utrikesministern Delcassé var benägen för att, äfven med risk af krig, utan vidare afvisa konferensförslaget, men han fick ej det öfriga kabinettet med sig och afgick då (6 juni). Premiärministern Rouvier, som öfvertog utrikesportföljen, var medgörligare, och efter en månads förhandlingar afvecklades den kritiska situationen genom Frankrikes accepterande af konferensplanen på vissa villkor: sultanens oberoende och M:s integritet, ekonomisk likställighet för alla makter i M., nyttan af polis- och finansreformer samt Frankrikes särskilda intresse som grannstat af ordningens upprätthållande i M. erkändes som ledande grundprinciper för den beramade konferensens förhandlingar. Genom särskild öfverenskommelse af 28 sept. bestämdes grunddragen af konferensprogrammet, det godkändes (28 okt.) af sultanen, och efter något dröjsmål kunde konferensen samlas i den spanska staden Algeciras (16 jan. 1906). Efter mödosamma förhandlingar undertecknades (7 apr. s. å.) Algeciras-konferensens slutakt af representanter för M., de 6 europeiska stormakterna samt Förenta staterna, Spanien, Sverige, Nederländerna, Belgien och Portugal. Dess viktigaste bestämmelser voro följande. I de 8 för utrikeshandel öppna hamnarna (Tetuan, Tanger, el Araïsch (Larasch), Rabat, Casablanca, Mazagan, Safi och Mogador) skulle, till en början för 5 år, under sultanens suveräna auktoritet, men med franska och spanska instruktörer -- enligt särskild uppdelning -- och med en schweizisk generalinspektör organiseras en polisstyrka, hvars manskap och underbefäl skulle vara muhammedanska marokkaner. För denna polisorganisations och allmänna arbetens finansiering skulle en marokkansk statsbank upprättas med monopol på sedelutgifningsrätt och uppgift bl. a. att tjänstgöra som statens räntekammare och inom vissa gränser lämna marokkanska regeringen mindre förskott samt fungera som dess kreditanstalt. De på kongressen företrädda makterna fingo rätt att teckna andelar i begynnelsekapitalet, hvarjämte två andelar tillerkändes det konsortium af franska banker, som vid konferensens början var M:s ende fordringsegare och som till gengäld uppgaf sin företrädesrätt vid statslåns upptagande. Särskilda bestämmelser träffades om undertryckande af vapeninsmuggling samt tull- och skatteväsendets reorganisation. Som allmän regel vid offentliga arbetens utförande skulle "adjudikationsgrundsatsen" (om fritt utbud åt hugade spekulanter) gälla; utlänningar skulle ega rätt att i alla delar af M. förvärfva fast egendom. Som konferensaktens ledande grundsatser anfördes upprätthållandet af sultanens suveränitet och hans rikes integritet samt af ekonomisk frihet i M. för alla nationer. -- Den främlingsfientliga upprorsrörelsens raska tillväxt i olika delar af M. omöjliggjorde, att det i Algeciras öfverenskomna reformprogrammet mer än mycket fragmentariskt kunde sättas i verket. Statsbanken begynte emellertid 1907 sin verksamhet (med säte i Tanger), och början gjordes till hamnpolisväsendets internationella organisation med franska och spanska instruktörer. Mordet på en fransk läkare, d:r Mauchamp, i staden Marokko (19 mars 1907) föranledde Frankrike att (29 mars) som pant för upprättelses erhållande och reformarbetets igångsättande "tills vidare" (genom general Lyautey) ockupera det nära Algeriets gräns liggande Udjda. Upprättandet af tullkontroll i Casablanca föranledde där (30 juli s. å.) ett främlingsfientligt tumult, hvarvid 8 europeiska arbetare vid därvarande hamnbyggnad mördades. Européerna i staden hotades af allmän massaker, och då en i hast ditsänd fransk kryssare landsatte en trupp matroser till konsulatets skydd, uppstod (5 aug.) en gatustrid, som i sin ordning föranledde stadens bombardering (s. d.). 3,000 franska soldater landsattes (9 aug.) och ockuperade staden. De krigiska bergsstammarna i trakten ryckte nu till anfall, och först efter upprepade utfall lyckades den franske befälhafvaren, general Drude, någorlunda pacificera stadens närmaste omnejd. Under tiden hade en af sultanens äldre bröder, ståthållaren öfver södra M., Mulei Hafid, som redan i maj i staden Marokko utropats till motsultan, i s. organiserat den främlingsfientliga rörelsen, som efter händelserna i Casablanca tilltog med jättesteg, och längst i n. ö. öfverföll den krigiska stammen Beni Snassen de franska trupperna vid Udjda och längs Algeriets västgräns. Sistnämnda resning undertrycktes raskt af general Lyautey (nov. 1907--jan. 1908), men sultan Abd-el-Asis förmådde snart ej upprätthålla ens skenet af regeringsmakt och nödgades nästan overksam bevittna, huru Mulei Hafid erkändes som sultan på allt flera ställen i landet. Den senares anhängare i Fes proklamerade honom där till sultan (4 jan. 1908), och han kunde 7 juni hålla sitt intåg där. Abd-el-Asis försökte då från Rabat ett motanfall mot södra M., men hans trupper blefvo (aug.) i grund slagna nära staden Marokko; i nov. var Mulei Hafid allmänt erkänd i hela landet, och Abd-el-Asis vistades som en maktlös flykting under europeiskt skydd i