Tanger. Hafid afstod emellertid visligen från att låta den segrande resningen öfvergå i ett "heligt krig" mot européerna i M. och anhöll i stället om makternas erkännande af hans nya ställning och lofvade iakttaga aftalen i Algeciras. Frankrike och Spanien affordrade honom åtskilliga speciella garantiförbindelser, hvaremot tyska regeringen, som tidigast af alla sändt en konsulär representant till Fes under den nya regimen, var obenägen för garantikrafvens pressande. De accepterades emellertid (dec.) af Hafid, hvarefter han (9 jan. 1909) formligen erkändes af makternas ombud. Den afsatte Abd-el-Asis fick nöja sig med en pension. Fransmännen hade 1908 fortsatt sina militäriska operationer inåt landet från Casablanca och under förevändning af nödvändigheten af att återställa ordningen besatt hela det af Chauija-stammen bebodda området. En i sept. inträffad, några dagar rätt hotande fransk-tysk konflikt rörande några tyska undersåtars försök till desertering i Casablanca från främlingslegionen och den behandling en tysk konsulatstjänsteman därvid fick röna af fransk hamnpolis, "Casablanca-episoden", afvecklades i godo genom hithörande tvistefrågors hänskjutande till Haagtribunalet, hvars utslag föll i maj 1909. Denna episod visade emellertid, huru stark spänningen var mellan Frankrike och Tyskland i Marokkofrågan. Ett försök till utjämning skedde genom den fransk-tyska öfverenskommelsen af 8 febr. 1909. Enligt denna förklarade sig Tyskland ha endast ekonomiska intressen i M. samt erkände, att Frankrikes speciella politiska intressen voro intimt förbundna med ordningens upprätthållande i landet. Tyskland förklarade sig icke skola lägga hinder i vägen för dessa franska politiska intressen, och Frankrike å sin sida förpliktade sig att icke lägga hinder i vägen för Tysklands kommersiella och industriella intressen i M. För bättre samförstånds vinnande skulle de båda regeringarna i stället söka "associera" sina undersåtars intressen i ekonomiska företag i M. Till en början framkallade denna öfverenskommelse en något lugnare politisk situation i M., där sultan Hafid under 1909 småningom konsoliderade sin regeringsmakt, medan oroligheter i Rifområdet föranledde en ganska omfattande och långvarig spansk expedition mot kabylerna i Melillas omnejd. Sultanen, understödd af sin skicklige utrikesminister, El-Mokri, lyckades omsider genom en öfverenskommelse i Madrid med Spanien (15 nov. 1909) reglera en del genom anarkien i Rifområdet föranledda tvister och på våren 1910 i Paris uppnegociera ett länge efterlängtadt statslån, men i den mån han inlät sig på större förtrolighet med utländska makter, särskildt Frankrike, tilltog ånyo jäsningen bland befolkningen, och i febr. 1911 utbröto på flera håll våldsamma upprorsförsök. Då de upproriske hotade Fes, beslöto fransmännen, som under föregående år stadgat sin ställning i Chauija-området, att "till i Fes boende européers undsättning" dit afsända en stark expedition under general Moinier, samtidigt med att general Toutée från Oran inryckte i M. öfver Mulujafloden och från detta håll understödde Moiniers framryckning till Fes, där denne intågade i maj. Straffexpeditioner mot de upproriske utsändes, den franskfientlige storvesiren El-Glaui ersattes med den franskvänlige El-Mokri, sultanens egna trupper fingo franska officerare och underofficerare till instruktörer, och på sultanens regeringshandlingar utöfvade fransmännen ett bestämmande inflytande. Misstämningen häröfver steg nu hastigt hos tyska regeringen, allra helst som öfverenskommelsen af 8 febr. 1909 icke fått den utjämnande inverkan, som påräknats. Den i utsikt ställda "associationen" af tyska och franska ekonomiska intressen kom hvarken att realiseras i fråga om grufindustri, järnvägsbyggnader eller andra allmänna arbeten, utan rivaliteten på dessa områden fortfor och framkallade ständiga slitningar mellan de båda regeringarna. Bl. a. hade den tyska firman "Gebrüder Mannesmann" redan 1908 af sultanen utverkat omfattande grufkoncessioner, hvilkas giltighet bestreds af den under fransk ledning ställda internationella kapitalistsammanslutning, Union des mines, som efter fransk-tyska öfverenskommelsen bildats för att exploatera M:s mineralfyndigheter. Gång på gång gjordes misslyckade försök att under diplomatisk förmedling åstadkomma en uppgörelse mellan de båda företagen, och i afvaktan på en sådan måste hela den marokkanska gruflagstiftningen uppskjutas, och från intetdera hållet kunde början göras med någon grufdrift. Liknande intressetvister hindrade fastställandet af en länge som behörig erkänd plan för marokkanska järnvägsbyggnader. Då återverkan af den jäsning fransmännens marsch till Fes framkallat bland befolkningen hotade att förspörjas äfven i södra M., tog sig tyska regeringen däraf anledning att till den sydmarokkanska hamnen Agadir afsända ett krigsfartyg (kanonbåten "Panther", 1 juli, fem dagar senare aflöst af kryssaren "Berlin") för att "vid behof lämna hjälp och skydd åt de tyske undersåtarna och skyddsförvanterna samt åt de betydande tyska intressena i dessa trakter", till dess "lugn och ordning återinträdt i M." Denna plötsligt vidtagna och starkt uppseendeväckande demonstration föranledde upptagande af nya förhandlingar mellan Frankrike och Tyskland om deras mellanhafvanden ej blott i M., utan äfven i Kamerun och Kongo. Förhandlingarna beledsagades af en tidtals mycket häftig presspolemik och hotade gång på gång att afbrytas, i hvilket fall omedelbar krigsfara skulle ha inträdt. Stort uppseende väckte särskildt ett tal af engelske finansministern Lloyd George (21 juli), hvari under vissa förutsättningar engelsk inblandning i konflikten ställdes i utsikt, hvilket ytterligare tillspetsade situationen. Omsider inträdde emellertid en utjämning, och 4 nov. 1911 undertecknades en tysk-fransk öfverenskommelse dels om M., dels om gränsreglering mellan Kamerun och Franska Kongo. Enligt denna gafs det åt Frankrike fria händer att upprätta ett protektorat öfver M., hvarjämte alla nationers och särskildt Tysklands rent ekonomiska intressen i utförliga detaljbestämmelser erhöllo nödiga garantier under den nya ordningen. Slitningar hade sedan marschen till Fes förekommit äfven mellan Frankrike och Spanien, hvilken makt fruktade att mista sin tidigare med Frankrike aftalade intressesfär och därför äfven vidtog militära anstalter till skyddande af sina intressen, särskildt i el Araïsch (Larasch) och Alcazar. Däraf föranledda fransk-spanska förhandlingar ha länge pågått och väntas nu (juli 1912) komma att snart resultera i en definitiv uppgörelse. Med den i det längsta motsträfvige sultanen slöts