30 mars 1912 en protektoratstraktat efter den
fransk-tunisiskas mönster, hvarigenom den verkliga
regeringsmakten kommer att öfvertagas af en vid
sultanens sida ställd fransk generalresident,
som äfven skall förmedla marokkanska regeringens
alla förbindelser med utrikes makter. Om detta
protektorats närmare organisation, fördröjd genom ett
i maj 1912 utbrutet farligt uppror i Fes med omnejd,
hvilket undertryckts af den till Frankrikes förste
generalresident i M. utsedde general
Lyautey,
se vidare
Marokko. Suppl.
Litt.: Mercier, "L'histoire de l'Afrique
septentrionale" (3 bd, 1888--90), omfattar tiden till
1830 och är den grundläggande moderna sammanfattande
historiska handboken om M. Vidare märkas Budgett
Meakin, "The moorish empire" (1901), M. Aflalo,
"The truth about Morocco" (1904), De Castries,
"Les sources inédites de l'histoire du Maroc,
de 1530 à 1845" (1905 ff.), Diercks, "Die
Marokko-frage und die konferenz von Algeciras"
(1906), Tardieu, "La conférence d'Algésiras"
(1907) och "Le mystère d'Agadir" (1912), samt
P. Albin, "Le `coup' d'Agadir" (s. å.). Om Sveriges
förbindelser med M. se J. H. Kreuger, "Sveriges
förhållanden till barbaresk staterna i Afrika"
(1856). Algeciraskonferensens slutakt finnes tryckt
bl. a. i "Svensk författningssamling" 1906 och hos
Sandgren, "Recueil des traités de la Suède" (1910).
V. S-g.
Marokko (berber.
Marra'kesch l.
Mrakesch), en af
sultanatet Marokkos hufvudstäder, ligger på en stor,
väl vattnad högslätt, nära floden Tensift under 31°
37' n. br. och 7° 36' v. lgd. Den anlades 1062 och
var under de två första århundradena af sin tillvaro
en af islams största och mest blomstrande städer (med,
som det uppges, ända till 700,000 inv.), men har länge
varit stadd på förfall. Utan sitt utomordentligt
sköna läge nedanför Atlasbergen och sina yppiga
trädgårdar och lundar af hvarjehanda fruktträd skulle
M. vara en högst obehaglig plats. Befolkningen,
som af flertalet resande anslås till 50,000
pers. (hvaribland 6,000 judar), är mycket blandad
och består af representanter för nästan alla Afrikas
folk. Liksom i de flesta andra städer i Marokko
finnes ett särskildt judekvarter, el-Melah, afskildt
från den öfriga staden. M. omges af en 8--10 m. hög,
med torn försedd mur, så förfallen, att fotgängare och
t. o. m. ryttare kunna tränga igenom öppningarna. Inom
muren finnes en mängd öde platser och förfallna
byggnader, men äfven trädgårdar. Moskéerna äro
många, men föga märkliga. Sultanens palats upptar
en stor vidd, men är i arkitektoniskt hänseende
obetydligt och omslutes jämte tillhörande parker
och trädgårdar af en särskild mur. Jordbruk
är hufvudnäring. Viktigaste industrigrenen är
läderberedning ("marokäng"). Skotska missionärer
och några europeiska handlande äro bosatta där.
(J. F. N.)
Marorkkogummi, Mogadorgummi, består vanligast af
droppforiniga stycken af måttlig storlek eller
icke sällan af masklik form. Färgen är vanligen
mörk, smaken sötaktig. Gummistyckena lösas
ofullständigt i vatten. Acacia gummifera lämnar
detta gummi, som utföres från Mogador. Det får
icke på apoteken begagnas i st. f. arabiskt gummi.
O. T. S. (G. L-m.)
Marokäng. Se L ä d e r, sp. 173.
Marron (grek. Mdgcov), grek. myt., enligt Ho-meros
en son af Euanthes och sonson af Dionysos (Bakchos),
men anställd som Apollons präst i dennes helgedom vid
berget Ismaros i Tracien. Han förärade Odysseus det
söta och starka vin, hvarmed denne sedan berusade
cyklopen Polyfemos. Yngre sagor göra honom till
son af Dionysos och se i honom en det ljufva och
berusande vinets heros. Maronsmyten är märkvärdig
som företeende en beröringspunkt emellan de eljest
väsentligen skilda Apollons- och Dionysoskulterna.
A. M. A.
MaYon, Johannes. Se Maroniterna.
Maröner 1. M a r r o n e r (af fr. marron, ka-stanje),
ett slags stora, nästan runda, äkta kastanjer ;
de bästa komma från Frankrike. (G- L-m.)
Maroniterna, en kristen sekt i Syrien, utgöra
hufvudmassan af befolkningen på nordliga Libanon och
Antilibanon, men finnas f. ö. i alla Syriens större
städer och på Cypern. Deras antal uppskattas till
omkr. 314,000. De härleda sitt namn från Chrysostomos'
vän munken
Johannes Maron (d. före 423), som
verkade i staden Cyrus.
Maronit.
Det af dennes lärjungar grundlagda klostret S:t Maron
vid Orontes, ett af de mest betydande i Syrien, blef
småningom monoteletiskt; när bysantinske kejsaren på
konsiliet i Konstantinopel 681 definitivt afvisade
monoteletismen, afsöndrade sig en del monoteleter,
samlade sig kring S:t Maron, vunno för sig större
delen af Syriens melkiter utanför städerna samt
Libanons arbetarbefolkning och organiserade sig som en
själfständig monoteletisk kyrka, som sedan bevarade
en delvis äfven politisk själfständighet gentemot
araber och turkar. 1182 anslöt sig en stor del till
romerska kyrkan och har sedan, med kortare "affall",
förblifvit unionen med Rom trogen. 1445 accepterades
unionen äfven af maroniterna på Cypern, och resten
vanns snart af franciskanmissionärer. 1584 inrättade
Gregorius XIII i Rom ett kollegium för maroniterna,
hvarur framgått många maronitiska lärde (Assemani,
Amica, Gabriel Sionita m. fl.). Två nationalkonsilier
