1077 Marsilius-Marsk 1078 stralien är rikt på marsiliacéer. En där i landets inre förekommande art bär namnet M. salvatrix R. Br. ("den räddande"), emedan engelsmännen Burke och Wills, då de genomströfvade Australiens inre, genom de näringsrika ärtstora sporgömmena hos denna växt räddades från hungersnöd. Äfven en annan art, M. hirsuta R. Br., australiernas nardu, namnes som lämnande en icke oangenäm näring. - I Sverige finnes af familjen M. endast en art, Pilularia globulifera, klotgräs, en liten i södra Sverige sällsynt förekommande sumpväxt med trådfina blad och pepparkornstora, håriga sporfrukter. O. T. S. (G. L-m.) Marsilius från Padua (Patavinus), italiensk författare, f. omkr. 1270, d. 1342 (1343? 1328?), var kanik i Padua sedan 1316 och Ludvigs af Bajern lifmedicus sedan 1326. M., som var påverkad af Occam, är föga känd till sina lefnads-öden, men vidtberömd genom den i förening med Johannes Jandunus på 1320-talet skrifna Defensor pacis (tr. i Basel 1522 och ofta), medeltidens viktigaste kyrkopolitiska skrift, afsedd att försvara tyske kejsaren i hans strid mot påfven Johannes XXII :s maktanspråk. M. förfäktar här med förut okänd konsekvens folksuveräniteten och den andliga maktens underkastelse under den världsliga. Den lagstiftande och dömande makten hvilar hos folket, äfven på det kyrkliga området, då staten har äfven en evighetsuppgift, och folkets representant är kejsaren, fursten. Det andliga prästadömet står under hans världsliga lag. Kristus har ej instiftat påfvedömet; det är en historisk produkt, dess dekret äro ej utan kejserligt gillande bindande, och dess bärare kunna af kejsaren afsättas; kejsaren kan afsättas blott af ett allmänt konsilium. I den nyligen upptäckta skriften Defensor minor tilldelar M. kejsaren äfven jurisdiktionsrätt i äktenskapsfrågor. "Defensor pacis" fick under senare medeltiden väldig betydelse genom sitt vägröjnings-arbete för den nya tiden. - Jfr Labanca, "M. di Padova" (1882), Scholtz, "Die publizistik im zeit-alter Filips V" (1907), och Hauck, "Kirchenge-schichte Deutschlands" (V: l, 1911). Hj. H-t. Marsillac [-sija'k], prins a f. Se La Roche-foucauld, sp. 1241. Marsipan (fr. massepain, it. marzapane), ett slags bakverk af stött sötmandel med tillsats af orangeblomvatten (eller rosenvatten) och finsiktadt socker. Marsipan formas mest till tårtbottnar. Vanligen förekommer marsipantårtan dekorerad med relieffigurer, formade af samma deg. Gröfre marsipan kallas mandelmassa. Marsiska kriget, detsamma som bundsförvantkriget. Se Bundsförvanter och Marser 1. Marsk (lat. marscalcus, ty. marschall, fr. maréchal), tjänstetitel, som uppträder i äldre germanska samhällen och där betecknar den man i en herres gård, hvilken hade uppsikt öfver stallet (af det fnhty. marah, häst -- jfr sv. märr -- och scalc, tjänare). Liksom andra tjänstebefattningar i den enskilde stormannens hushåll återkommer värdigheten sedan äfven i konungars och furstars hof och kan där förbindas med en ställning också inom vederbörande rikes styrelse; dock synes i frankiska riket marscalcus ha blifvit benämning för en lägre grad af tjänare, medan den högre marskvärdigheten där uppgår i titeln comes stabuli connétable) eller senescalcus (senare sénéchal). I Danmark och Sverige finner man titeln under 1200-talet; i Sverige nämnes en konungens marscalcus första gången under Valdemar Birgersson, i ett bref af 1268. Titeln betecknar här från början en hög värdighet; innehafvaren är en storman. Om marskens ställning och uppgift i vårt land under denna tid är f. ö. föga kändt. Man har antagit, att han i konungens hof trädt i stället för den stallare (stabularius), som i de nordiska länderna förut omtalas som chef för konungens beridna följe. Om så skett, kan det dock icke uppvisas, i hvad mån marsken gjort verklig tjänst hos konungen i hofvet, ej heller om han haft några särskilda uppgifter i riksstyrelsen. När marsken Tyrgils Knutsson blef hela regeringens ledare under Birger Magnussons minderårighet, berodde detta på hans personliga betydenhet och icke på marskämbetet. Ej heller de marskar, som omnämnas då och då under Birger och Magnus Eriksson, framträda tydligare. I hvarje fall synes ämbetet otvetydigt fixeras, i likhet med drotsens (se d. o.), till en aristokratisk hedersvärdighet, hvars innehafvare knappast annat än vid särskilda tillfällen inställer sig hos konungen och endast efter särskilda uppdrag biträder honom i riksstyrelsen. Denna ämbetets karaktär framträder otvetydig under 1400-talet. Drottning Margareta, som sökte återupprätta konungamakten, hade icke tillsatt vare sig drots eller marsk, och det var först genom de svenske herrarnas fordran, som Erik af Pommern 1435 tvangs att göra det. Marsk blef då Karl Knutsson Bonde, och han nämnes nu rikets marsk. Ansatser gjordes nu också att bestämma marskens liksom andra höga riksämbetsmäns åligganden, närmast under unionskonungens frånvaro. Ett förslag till unionsfördrag af 1436 stadgade sålunda, att marsken dels skulle ha till uppgift att i allmänhet styrka lag och rätt och sitta till doms i konungens stad och ställe -- detta i samverkan med drotsen -- dels därjämte, om krig påkomme, föra befäl öfver rikets härstyrka. I Karl Knutssons person blef marsken nu åter för några år rikets främste man. När han själf bestigit tronen, reducerades däremot de höga ämbetenas betydelse, och under riksföreståndarna stodo de obesatta. Konung Hans hade under sin korta regeringstid en marsk, Svante Nilsson, men denne blef kort efter Hans' fördrifvande själf riksföreståndare. Gustaf Vasa utnämnde genast efter konungavalet 1523 en marsk, Lars Siggesson (Sparre), och denne behöll värdigheten till sin död, 1554. Han var en af rikets främsta män och fick, liksom andra sina ståndsbröder, understundom bistå konungen i viktiga värf, men någon egentlig ämbetsverksamhet som marsk kan däribland icke urskiljas. I det försök till organisation af en krigsstyrelse (krigsråd, se d. o.), som skedde omkr. 1540, fick marsken icke plats. Först Erik XIV upptog i sina vidlyftiga planer på hela centralförvaltningens ordnande under höga ämbeten också marsken: i Eriks hofordning nämnes en riksens marsk bland konungens fyra sekrete råd, med uppgift dels att beställa krigssakerna, dels att tjänstgöra i vissa ceremonier och festligheter vid hofvet. Detta