försök till modernisering af marskens traditionella ställning återkommer i nya organisationsförslag under Johan III och Sigismund. Men allt stannade på papperet. Titeln blef visserligen utdelad, af Erik till Svante Sture, af Johan först till Gustaf Olsson (Stenbock) och sedermera, efter lång mellantid, till Klas Fleming (förut amiral), men ingen af dessa herrar gjorde egentligen tjänst i ämbetet. Det förblir sålunda alltjämt väsentligen en hög hederspost. Efter striden med Sigismund utnämnde hertig Karl 1600 en marsk, Anders Lennartsson, men denne blef af någon anledning icke bekräftad i sin värdighet, när riksstyrelsen reorganiserades på riksdagen 1602. År 1607 utdelades ämbetet på nytt, till Magnus Brahe, och äfven nu utan fixering af fasta tjänsteplikter. Samma ställning, utan regelbunden ämbetsverksamhet, hade Gustaf Adolfs förste marsk, Axel Ryning. Först sedan efter dennes död (1620) Jakob de la Gardie erhållit hans värdighet och först sedan den nye marsken i slutet af 1628 hemkommit från sina långvariga uppdrag på andra sidan Östersjön -- där han verkat som "fältherre" mot Ryssland och Polen och generalguvernör i Livland -- kunde slutligen marskens ämbete infogas i den uppväxande centrala förvaltningen. Marsken blef president i krigsrätten (1630), som snart kallades krigsrådet och som utvecklade sig till ett fast kollegium för krigsförvaltningen (se Krigskollegium). Marskens ställning som chef för krigsförvaltningen varade något mindre än ett halft århundrade. Jakob de la Gardie dog 1652 och efterträddes af Gustaf Horn. Efter dennes död 1657 lämnade Karl X Gustaf ämbetet obesatt, tills han på sin dödsbädd utnämnde sin broder, hertig Adolf Johan, till riksmarsk. Utnämningen blef, liksom andra delar af Karl Gustafs sista vilja, underkänd af rådet och ständerna, och dessa upphöjde i stället till riksmarsk fältmarskalken Lars Kagg. Han dog 1661 och fick först vid riksdagen 1664 en efterträdare i Karl Gustaf Wrangel, den siste riksmarsken. När Wrangel dog, 1676, var Karl XI myndig, och i dennes då uppspirande regeringssystem ingick att, i den mån de stora riksämbetena blefvo lediga, lämna dem obesatta. Marskämbetet blef icke heller under följande århundrade återupplifvadt, såsom skedde med drotsens och kanslerns (se d. o.). Då marskens värdighet fixerade sin aristokratiska karaktär och alltså ej kunde fylla regelbundna åligganden vid hofvet, uppstodo för sådana åligganden tid efter annan andra poster, som på sätt och vis äro afläggare af marskens och i sina titlar erinra därom. Så uppträder under den senare medeltiden och den äldre Vasatiden fodermarsken, som har att förestå det kungliga stallet, en titel, som, ehuru i väsentligen annan betydelse, ännu nyttjas (se Fodermarsk), omkr. 1540 och sedermera alltifrån Johan III:s tid hofmarskalken (se d. o.), en konungens medhjälpare i hofförvaltningen och ceremonielet, samt slutligen i 1634 års regeringsform riksmarskalken (se d. o.). N. E-n. Marskalk [-ʃa'lk; lat. marscalcus, fr. maréchal, ty. marschall, af fnhty. marah, häst, jfr. sv. märr, och scalc, tjänare, således urspr. "hästskötare", "stalldräng"] betecknade under den äldre medeltiden en af riddarens tjänare, men har under tidernas lopp många gånger ombytt bemärkelse. I Frankrike kallades i äldre tider konnetabelns (generalens en chef) närmaste man maréchal de l'host ("härmarskalk") eller maréchal de camp ("fältmarskalk"). En "maréchal de camp" i konungens armé benämndes, till skillnad från sådana i andra feodalherrars tjänst, maréchal de France, "marskalk af Frankrike". Marskalkarna af Frankrike, hvilkas ämbeten ända till Frans I (1515--47) var tillfälligt, men då började ges på lifstid, ha alltsedan konnetabelsämbetets af skaffande (1627) innehaft den högsta värdigheten inom franska armén, under det titeln "maréchal de camp" gafs åt generalspersoner med uppdrag att öfvervaka lägerslagning och truppernas logering. Denna grad låg emellan generallöjtnants och brigadgenerals. Den försvann vid revolutionen, återupplifvades 1814 med brigadgenerals funktioner och fick 1848 vika för "général de brigade". Marskalksvärdigheten upphäfdes af revolutionen i början af 1790-talet, men återinfördes af Napoleon 1804 (maréchal d'Empire). För erhållande af denna värdighet fordrades att ha vunnit ett slag eller intagit två fasta platser. 1814 återinfördes titeln "maréchal de France". Antalet marskalkar af Frankrike har varit olika under olika tider. Napoleon I bestämde antalet till 16, en lag af 1839 till 6 i fredstid och högst 12 i krigstid. Den senaste marskalksutnämningen egde rum 1870 (Leboeuf); sedan Canroberts död, 1895, har någon marskalk af Frankrike ej funnits. Titeln har ej afskaffats, men den särskilda lag, som enligt 1875 års kaderlag skulle bestämma villkoren för dess utdelande, har aldrig utfärdats. En omkr. 30 cm. lång, guld- och silfverbeslagen sammetsklädd staf, marskalksstafven, är utmärkelsetecknet för denna höga värdighet. -- Äfven i andra sammansättningar förekommer "maréchal" inom franska armen: maréchal des logis (sergeant), m. des logis chef (fanjunkare) och m. ferrant (hofslagare). -- I Tyskland stod marskalken urspr. i spetsen för den kejserliga hofhållningen och krigspolisen m. m. Hans ämbete blef med tiden ärftligt och innehades af hertigarna, sedermera kurfurstarna af Sachsen under titel "riksärkemarskalk" (reicherzmarschall). Han fungerade endast vid högtidliga tillfällen (såsom riksdagar, kröningar, då det ålåg honom att sörja förordningen), medan tjänsten vid hofvet förrättades af en "rikshofmarskalk", hvars ämbete äfvenledes med tiden blef ärftligt (inom familjen Pappenheim). Efter kejsarhofvets exempel infördes namnet marskalk som titel på vissa ämbetsmän vid de andre tyske furstarnas hof och sedermera äfven vid de nordiska (jfr Hofmarskalk, Marsk och Riksmarskalk), eller kom det att beteckna ordföranden vid en sammankomst af ridderskapet, såsom landtmarskalk (se d. o.) och adelsmarskalk (i Ryssland). Likasom i Frankrike betecknade ordet marskalk jämväl både i Tyskland och annanstädes en militärisk värdighet. Så kallades anföraren för Tyska ordens trupper ordensmarskalk, och under 1500-talet utnämndes kavallerigeneraler till fältmarskalkar. Med tiden betecknade i Tyskland fältmarskalk (generalfältmarskalk, riksgeneralfältmarskalk) innehafvaren af högsta militära värdigheten, och i Sverige har, sedan 1500-talets senare hälft,