1099 Mårtens-Martensen 1100 icke alltid kunna fritagas från en viss nationell ensidighet. Hans mest bekanta och till flera språk öfversatta arbete (på ty. utg. af Bergbohm under titeln Völkerrecht. Das internationelle recht der civilisirten nationen, 1883-86) utgör en systematisk framställning af den positiva folkrätten i öfversiktlig form, med historiska exkurser och redogörelser för belysande precedensfall. Bland hans många öfriga arbeten må nämnas dels La paix et la guerre (1991), dels Recueil des traités et conventions conclus par la Russie avec les puissances étrangéres (14.bd, 1874-1905). M. var flera gånger ifrågasatt som kandidat till No-belska fredspriset. 1-3. Rid. Mårtens, Elisabet, pseudonym för danska författarinnan Louise Elisabeth Björn-sen (se d. o.). Martensen, Hans Lassen, dansk teolog, f. 19 aug. 1808 i Flensborg, d. 3 febr. 1884, blef student 1827 och teol. kandidat 1832 och tog alla sina examina med utmärkelse. Han var först en varm anhängare af H. Stef-fens och påverkades senare af Grundtvig och Mynster. 1834 besvarade han universitetets teol. prisuppgift och anträdde därefter en tvåårig utrikes resa, hvarunder han besökte universiteten i Berlin, Heidelberg och Miin-chen samt lärde känna den tidens mest framstående teologer och tänkare (Steffens, Schel-ling, Marheineke, Daub och Baader). Under sin vistelse i Wien knöt han en nära vänskapsförbindelse med skalden Lenau. 1837 vann M. teol. licentiatgrad med en latinsk skrift om s j älf med vetandets autonomi (öfv. till da. 1841), i hvilken han med skarp kritik af de tyske filosofernas rationalism sökte påvisa, att människan genom endast själfmedvetandet icke kan komma till insikt om den religiösa sanningen och att därför icke tänkandet skall vara religionens grund, utan tron förutsättningen för religiös öfver-tygelse. M. blef 1838 lektor i teologi vid Köpenhamns universitet, 1840 e. o. och 1850 ord. professor samt fick 1840 diplom som hedersdoktor i teologi från universitetet i Kiel. Genom sin vältaliga och tankerika framställning samlade han som universitetslärare en talrik och beundrande åhörar-skara omkring sig samt utöfvade därigenom ett mycket stort inflytande på det teologiska studiet i Danmark. Under intrycket af den hegelska filosofien framställde M. kristendomens sanningar i deras förhållande till den tyska filosofiska spekulationen, som just då mäktigt gripit sinnena. Faran af att han därigenom skulle föras på afvägar, bort från kristendomen, motverkades af det inflytande, som studiet af medeltidens mystiker hade på honom och som gaf sig uttryck i hans skrift M ester E ekart (1840; 2:a uppl. 1851), som vittnar om förtrolig bekantskap med medeltidens tyska mystiker. Ett besläktadt ämne behandlade M. 1881 i Jacob Böhme, theosofske studier (öfv. till sv., eng. och ty.). 1841 följde Grundrids til moralphilosophiens system (3:e uppl. 1879; öfv. till sv. 1841, 3:e uppl. 1879, ty. och höll.). Under det att hegelia-nismen småningom trädde i allt skarpare opposition mot kristendomen, häfdade M., att "icke vetenskapen, icke teologien, utan endast tron är för oss alla det enda nödvändiga". Denna tanke uttalades i förordet till Den christelige dogmatik (1849; 5:e uppl. 1904) och genomtränger hela denna skrift, som blifvit öfversatt till svenska ("Den christeliga dogmatiken", 1849-50, 2:a uppl. 1852; ny öfv. 1876), tyska (6 uppl.), engelska och franska samt i hela den protestantiska världen skattas som ett hufvudarbete i systematisk teologi. Den har t. o. m. i Aten användts som underlag för föreläsningar. Visserligen kunna från ortodox sida invändningar göras mot M:s sätt att behandla vissa kyrkliga dogmer. Och då han i sin utveckling af trosläran tillika sökte uppvisa förnufts-grunder för trons sanningar, rönte han starkt motstånd af S. Kierkegaard och hans lärjungar, i synnerhet R. Nielsen, och svarade med Dogmatiske oplysninger (2 uppl. 1850; "Dogmatiska upplysningar", s. å.). Redan tidigare hade han med sin skrift Den christelige daab, betragtet medhensynpå det baptistiske spörgsmaal (1843; "Det christliga dopet, betraktadt med afseende på den baptistiska frågan", 1847) framkallat en motskrift af Magnus Eiriksson. 1845 blef M. kunglig hof predikant och vann inom kort som ordets förkunnare samma anseende som det han redan förvärfvat i egenskap af universitetslärare. 1847-81 utkommo 9 samlingar Prcedikener (tills. 183 st.), bland hvilka en (12 predikningar) bär titeln Christi lidelseshistorie ("Christi lidandes historia", 1873). Därjämte utgaf han en fullständig samling Prcedikener for alle sön- og helligdage (1878, 2:a uppl. 1885; "Predikningar på alla sön- och högtidsdagar under året", 1879). Utom dessa nu nämnda äro många af M:s predikningar utgifna på svenska, dels en och en, dels i samlingar, af hvilka tre utkommo 1848-52 och den senaste, "Till daglig uppbyg-gelse", 1884. 1860-82 utgaf M. tre samlingar Tåler ved prcestevielse (61 st.; öfv. till ty., "Hir-tenspiegel"); vidare 1884 en samling Lejligheds-taler (43 st.). Redan 1851 uppmanades han att bli biskop i Slesvig, men afslog anbudet, närmast emedan han ogillade de nya bestämmelserna om kyrkospråket i Ängel. Men 1854 utnämndes han till biskop öfver Själlands stift med förbigående af H. N. Clausen, som var äldre professor samt af många, t. o. m. af Fredrik VII själf, ansågs ha större meriter. 1865 blef M. därjämte konfessio-narius hos det nya konungahuset, med hvilket han var nära förbunden. Då han i ett minnestal skildrat Mynster som ett "sanningsvittne", framkallade han (1854) S. Kierkegaards stränga tadel och våldsamma angrepp på hela "den officiella kristendomen", men gaf blott ett af visande svar och fäste icke heller något afseende vid R. Nielsens fortsättning af polemiken. 1867 bemötte han dock dennes upprepade anfall mot teologien som vetenskap, i skriften Tro og viden. Äfven med Grundtvig och dennes vänner kom M. i en liknande strid, genom sina uppsatser / anledning af pastor Grundtvigs oplysninger om alterbogsdaaben (1856-57) och ännu mera genom skriften Til forsvar mod den saa-